Lördagen den 26 april 1919. Jag har haft roligt ibland och ledsamt ibland.

Ack, Du min kära dagbok, hur tiden flyger iväg med oss! Nästa onsdag, den sista april inträder jag i mitt 25 levnadsår. D.v.s. jag har då tillbrakt 24 år här i denna jämmerdalen. Och vad har jag då upplevat och erfarit under dessa 25 år! Ja – upplevelserna äro allt ganska jämnstrukna. Jag har haft roligt ibland och ledsamt ibland, och jag har gått i skolan och haft mässlingen och blivit självförsörjande och blivit “stor”.

Och jag har “gått i sällskap” med några individer av motsatta könet och ett par av dem har varit nog snälla att bli “kära” i mig, och själv har jag varit “kär” många gånger på backfishsätt (mest i skådespelare o.d.). Men tänk, fastän jag har levat 24 långa år, har jag ännu inte erfarit det ringaste, som kunde göra tillvaron litet annorlunda.

Ja, d.v.s. ibland har jag ju hört någon så vacker musik, läst någon så fin bok eller sett något så ljuvligt i naturen, att jag för en stund känt något annat än det gamla vanliga. Jag undrar så, om det då bara är först när Han uppenbarar sig på scenen och kommer och tager ens hjärta i besittning, som livet får sitt rätta innehåll?

Och på sista tiden har jag funderat så mycket på om jag inte skulle ta och ge mig iväg utomlands någonstans. Förutsättningarna att slå mig fram har jag nog, dels i mina språkkunskaper, dels i min “aldrig rädd natur”. Då kanske jag skulle kunna få erfara några sensationer, som jag nu längtar så vilt efter. Och vem vet, om jag inom en icke alltför avlägsen framtid sätter mina planer i verket och ger mig iväg.

Just nu är jag så synnerligen livad för det, ty Marta Jonsson skall resa till England i början av juni. Den som finge följa med ändå! På torsdag kväll reste Carin med “Heimdall” till Finland och jag var förstås jämte flickorna Berg nere och följde av henne och stod och huttrade och frös bakom ett rep i en halvtimmes tid. Man fick nämligen inte komma intill båten, förrän landgången blivit nedhissad.

Egentligen tycker jag det är en fasligt tråkig tillställning att följa folk till tåg och båtar. Om man också annars har aldrig så mycket att säga varandra, kan man då inte komma igång att prata om någonting, utan står där och “menar och menar” och framslungar krampaktigt då och då: “Ta väl på dig nu, så du inte fryser, Du har väl inte glömt smörgåsarna? – Glöm inta att säga till Karin att hon ska skriva, och hälsa allesammans så hjärtligt” m.m. snillrika saker, som man sagt c:a 10 gånger förut. Och bägge parterna bara önskar att båten eller tåget ville ge sig iväg. Skall man nu äntligen följa någon, så borde man inte komma ner, förrän 2 eller 5 minuter före båtens eller tågets avgång.

Rätt som jag på fredag middag hängde över min inepektörsliggare nere på Skandia, tyckte jag att det hela var en bra tråkig tillställning, så jag gick helt enkelt in till Rosén och sade utan vidare “skulle jag kunna få gå klockan 2”? “Jodå, varsågod”! Och så gick jag glad i hågen direkt hem och började städa och ordna med litet av varje. Dä ä´just fint!

På kvällen kom Eric upp och var förstås rysligt angelägen om att få sitta så nära mig, som möjligt, men jag hade beväpnat mig med ett broderi och var fast besluten, att det inte skulle bli någon sån där vild flirt mer. Till slut lyckades han dock få mig därhän, att han fick “låna” min ena hand mellan vart tredje stygn, men hur det nu var, blevo de tre stygnen till två, till ett och så upphörde de alldeles. Men han fick inte kyssa min mun en enda gång. Man står väl vid sina beslut!!

Ikväll skulle han ha bjudit mig på “Czardas”, men så fanns det förstås inga biljetter kvar. Så jag tyckte att det vore väl bäst han gick hem och studerade sin civilrätt, och själv slog jag mig ner och lagade fyra par strumpor, som jag tvättade i morse. Så fastän jag är ganska arg för att det inte blev något teaterbesök, känner jag mig dock synnerligen tillfredsställd med mig själv över denna oerhörda prestation.

Fredag den 25 april 1919. En sådan härlig fågel!

Klockan 2 hade vi inbjudit flickorna Berg på kaffe, och det dröjde inte länge förrän vi voro fullt inne i det våldsammaste musicerande. Det är ganska lustigt med flickorna Berg att fastän de inte är det ringaste musikaliska själva, äro de mycket roade av musik. Och nu ville de höra allt möjligt från “Landalalinjen” (eller “ambulansen,” som Elin säger) till våra finaste stämningsbitar. Egentligen kanske det just inte var så lämpligt att exekvera “Landalalinjen” o.d. mitt på Påskdagens förmiddag, men jag tänkte inte på det, förrän nuckan till vänster inte kunde bärga sig längre, utan måste ge sin indignation luft genom att bulta i väggen!

Allmän tystnad först. Men så måste jag förklara nuckans motvilja mot musik, och slutade helt snällt att spela. Jag har vant mig vid na´ nu så ja’ tar det med ro.

På påskdagens eftermiddag var jag bjuden ut till släktingarna på Lidingön för att hjälpa till att fira en av inackorderingarna, som hade födelsedag. Där infann sig småningom c:a 15 personer, av vilka de flesta dock sorgligt nog på mig verkade “ljum sockerdricka” i högsta grad. Där fanns dock två jämförelsevis unga flickor, som jag pratade en hel del med. Och så måste jag som vanligt spela en massa förstås.

Mat undfägnades vi rikligen med. Först kaffe med härligt dopp, så frukt, kakor, konfekt, vin och cigaretter och till slut en “hejsjudundrande” supé. En sådan härlig fågel! – Supéns efterdyningar drogo så långt ut på tiden att jag försummade sista spårvagnen till stan. Jag ville gå, men det fick jag inte på villkorsvis, jag måste stanna och fick ligga i “användssoffan” i matsalen. Det var så trevligt att se furorna utanför fönstret, då jag slog upp ögonen på morgonen.

Naturliqtvis hade jag räknat fönsterrutorna och drömde en hel del, men det förargliga var, att jag rakt inte kunde komma ihåg det på morgonen. Det är sällan jag kommer ihåg, vad jag drömmer.

Så fort vi ätit frukost reste jag in till stan och se´n voro Carin och jag på Skansen och drucko kaffe ute i det fria och hörde på Flottans musikkår. De spelade bl.a. “Allah´s Holiday” en bit, som nu grasserar fruktansvärt. Hittills har den bara funnits att köpa i handskrift för 10 kronor, men nu har den kommit ut från Elkan & Schildknecht, så nu får man väl snart höra den till leda.

Första gången jag hörde den var på Skandias bal, då direktör Casserman och jag dansade efter dess toner. “Det är en sådan utomordentligt trevlig melodi”, tyckte han, “den är så – passionerad”, och så tryckte han sin arm så hårt om mig, att jag knappt kunde andas. Nog föreföll han passionerad alltid.

Dock, låtom oss återvända till annandag påsk. På eftermiddagen var Carin hos Bergs och jag satt hemma och hade det lugnt och skönt. Och dagen därpå var det att ramla iväg till jobbet igen. Usch då. Fast ibland tycker jag det är riktigt roligt att arbeta, och blir det alltför trist, går jag in’ på anskaffningen, där Maja och Marta, i synnerhet om herrar Hu- och Rosén ej befinna sig inom hörhåll, sörja för att det ej blir tråkigt.

Idag hade Marta fått för sig, att hon kunde sjunga, och tolkade glödande kärleksarior på ett sätt, som kunde fått en sten att skratta. Till slut måste jag tysta henne genom att kasta papperskorgen i huvet på´ na.

Igår eftermiddag var Carin borta på ett större galej med först middag hos en bekant familj och sen supé på Kronprinsen och därefter “Folies Caprices” på Djurgården med sönerna i huset. Vinernas mångfald i huset hade visst varit stor, så hon var nästan bakom imorse, det arma barnet. Och ikväll skulle de till Blancheteatern och se “Attacken” och antagligen blir det väl något “nachspiel” då med.

Och jag har helt snällt setat hemma och läst och skrivit i min dagbok. Men nu riktigt värker det i armen, så nu måste jag sluta och istället se hur det går med “Drömmarnas uppfyllelse”.

Torsdag den 22 april 1919. Oj, oj, sådant är livet! Ibland.

“Tredjedag påsk”. Ja, tänk, nu har påsken kommit och gått med 4 dagars härligt lov från knoget, och nu är allt sig likt igen. På de 9 dagar, som förflutit, sedan jag sist “fattade pennan” har det hänt en hel del. som jag väl nu får “räkna upp” i kronologisk ordning. Alltså:

Förra söndagen var det stor gymnastikfest i Auditorium och jag skulle förstås dit, vilket jag upplysta Eric om, som samma kväll ville bjuda mig på “Röda kvarn”. “Och som du befallde skaffade jag naturligtvis biljetter” sade Eric, då han ringde på onsdag middag. “Inte för att det roar mig, men vad gör jag ej för din skull”.

Där ser man. Så infunno vi oss då i Auditorium klockan halv 8 på kvällen och där var fullt hus. Först var det ett tal av Överste Rosenblad, som en gång lär ha varit “Stockholms vackraste man”. Till posten kom en gång ett brev med denna påskrift, vilket efter noggrannt övervägande vidarebefordrades till dåvarande löjtnant Rosenblad, och si – det befanns hava kommit till rätter person. Vare härmed hur som helst.

Något gynnsamt inflytande på hans förmåga att hålla tal måtte skönheten inte ha haft. För där stod han, visserligen ståtlig att skåda, lång, med oerhört välsittande, ljusblå, silvergalonerad uniform, med oerhört blanka stövlar och oerhört vita handskar, men tråkig att höra som det värsta. Och sedan man tröttnat på att beundra elegansen, önskade man bara att han skulle avdunsta, så att man skulle få se dagens clou: uppvisning av kvinnliga danska gymnaster.

Med “dannebrogen” i spetsen tågade de in, mjukt, smidigt, graciöst. Och just dessa ord äro så betecknande för hela deras uppvisning. De hade förtjusande graciösa och mjuka rörelser, allt gick så tyst och fint. En hel del rörelser närmade sig mera plastik. Det var mycket behagligt att se på, särskilt som de nästan allesammans hade vackra figurer och spänstiga ben, och verkade så ljuvt kvinnligt. Men jag undrar, om den med gymnastiken avsedda verkan att sträcka på och stärka alla kroppens muskler, vinnes så bra på detta sätt som genom vår visserligen mer “hårdare” och kanske “kantigare” gymnastik. I alla fall var det mycket vackert och roligt att se.

Så skulle Hybinette sjunga, och det hade jag väntat mig mycket nöje av att få höra honom. Men – naturligtvis hade han fått förhinder, (det får han visst alltid). Istället uppträdde Stiebel från operan, och han sjöng med en synnerligen välklingande och stark baryton några väl valda stycken, bl.a. “Sten Sture” som var härlig. Livliga applåder.

Till slut gav K.F.U.M:s elittrupp ett prov på svensk gymnastik i dess man kan säga högsta fullkomlighet. Rörelseprogrammet i fristående var utmärkt trevligt och utfördes med en ovanlig kläm och precision. Och hoppen gåvo ett frappant bevis på i hur hög grad en skicklig gymnast kan behärska sin kropp. Som t.ex. i överslag, då många inte komma upp meddetsamma, utan sakta men säkert “segade” upp kroppen och slog över. Ovationsartat, synnerligen välförtjänt bifall.

Då Eric följt mig hem, lovade jag att trots den sena timmen bjuda honom på té “men akta dig väldigt noga för att säga ett ord”!!

Han lovade att tiga som muren och uppföra sig synnerligen väluppfostrat. Och så kokade jag té och vi drucko det och viskade och hade rikïigt gemytligt. Men det väluppfostrade uppförandet tröttnade han snart på, för inte kan man väl kalla det för väluppfostrat att sitta i en soffa och omfamna en ung oskyldig dam och tysta hennes protester på ett synnerligen effektivt sätt under närapå en hel timma så gott som mitt i natten!? Och vad tänkte bemälda unga dam på egentligen? Tydligen inte på att bereda sig till sin kommande framtid som anständig nucka med rum och kokvrå i “Nuckebo”!! Oj,oj, sådant är livet! Ibland.

På torsdag hade vi gjort upp att gå på Röda kvarn och se “Sången om den eldröda blomman”, dramatisering för filmen efter Johannes Linnankoskis berömda bok med samma namn. Boken har jag ju läst flera gånger, tjusats av dess drömmande, kärleksmättade stämning och gripits av dess lyriskt vemodsfulla, sorgbundna kynne. Den är ju framförallt en hymn till kärleken, den blödande glödande röda, såväl i ynglingens alla uppflammande lidelser som senare i mannens djupare känsla till hustrun.

Och jag undrar hur någon skulle kunna framställa Olof Koskela så att man inte finge sitt intryck av honom förstört. Jag undrade och tvivlade – men blev övertygad, att denna gestalt även kunde bliva till en njutning på den vita duken. Det var Lars Hansson, som – icke spelade – utan var Olof. All den stormande lidelsen, det veka, men dock så starka hjärtat, sinnesruset, njutningen vid kärleksmötena, stoltheten och kraften och slutligen segern, när hinder mötte, men även sorgen och smärtan och vemodet, som gick likt en underström i Olofs natur, den bittra självförebråelsen och självrannsakan, allt detta fick han fram med en sådan övertygelse, att man liksom fascinerad tänkte: “sådan, just sådan måtte Olof ha varit”! Och så hans manliga, kraftiga utseende, de trolska, underbara ögonen – ack, att en människa kan ge så mycket i en film! Oh, vad jag beundrar honom!!

Nästan alla andra roller voro även utmärkt väl besatta. Visserligen skulle man ha önskat att Edit Erastoff som Kylliki varit yngre för utseendets skull, men då hade hon nog inte kunnat prestera det överdådiga, väl genomtänkta spel hon nu gjorde. Greta Almroth som “skogsblomman” var så innerligt rar och älsklig med det på samma gång frimodiga och blyga leendet, och Doris Nelson framställde på ett ypperligt sätt en av dessa stackare kvinnor, som “spårat ur” och söka sin utkomst genom att utbjuda sin kropp. Den enda, som inte var tillfredsställande, var Lillebil. Det räcker inte att ha stora ögon och en vacker, graciös kropp, för att tillfredsställa en publik, som blivit så bortskämd som vår nuvarande biografpublik. Lillebil hade inget mer än sitt utseende och därför blev man besviken på henne.

Dock, stycket som ju var mycket mera kortfattat än boken, var först och främst Lars Hansson. Naturscenerierna voro förtjusande vackra och en synnerligen spännande episod var forsfärden. Visserligen var det inte Lars Hansson som utförde den, utan en äkta timmerflottare uppifrån Norrland, och det ville allt till, ty den var inte blott en sportsmannabragd utan like, utan ett prov på fullkomligt dödsförakt.

Efter föreställningen, som även vann Erics varmaste gillande, fick han lov att bjuda mig på té hemma hos sig. Det var förstås höjden av allt opassande och som fröken Börjemans pappa sade: “En ung flickas rykte är som glas – bara man andas på det, fördunklas det”.

Men jag säger som fröken Börjeman själv att “jag undrar, om det är någon, som har tid att andas för min skull här i Stockholm …, när de har så mycket värre saker att andas för på annat håll.”…

Hemma hos honom var det varmt och hemtrevligt i det röda lampljuset, med téservisen på det lilla bordet framför soffan och tevattnet muntert puttrande i den elektriska kokaren. Och det smakade alldeles utmärkt med hårda smörgåsar och skorpor.

Förut hade jag sagt Eric, att det här skulle bli sista gången vi någonsin träffades som “förlovade” mer, ty samma dag hade jag fått främmande och sedan skulle Rut komma, och då vore det också bäst, att ha “gjort slut”. Och förresten är det alltid trevligast att göra slut på det roliga, innan det roligare tar slut av sig själv och inte är roligt längre.

Eric hade från början gått med på detta villkor, så han ville väl inte försöka ändra sakernas ordning, men han hade tydligen föresatt sig att utnyttja denna kvällen till det yttersta. Om jag förut inte varit tvättad, blev jag det då nu över hela halsen, händerna och ansiktet ooh för övrigt varje bar fläck han kunde upptäcka. Och min mun!!!

Oh!!!!! som Eric sade till slut. Och då jag reste mig för att oåterkalleligen begiva mig hem, gjorde han visserligen de livligaste protester men slog plötligt om och sade nästan tragiskt: “Ja, det är förresten bäst, för fortsatte det så här, vet jag sannerligen inte hur det skulle sluta. Jag är redan så kär i dig, som jag någonsin kan bli”! – Så ja, Eric lilla, det går snart över!!

Jag undrar så, om det är orätt att låta kyssa och smeka sig, när man inte har några djupare bevekelsegrunder därtill än jag!! Om jag hade någon tillförlitlig person att fråga ändå! Eric skulle säkert svara något så här: “Det är då rakt inget brott att kyssas! Bara ett utomordentligt angenämt tidsfördriv av synnerligen upplivande beskaffenhet”. Och låtom oss kalla det så då!

Som sagt, jag gav mig oåterkalleligt iväg och på Östermalmstorg tog Eric bil, varefter vi åkte hem under en – vältalig tystnad. Och nere i porten togo vi adjö under en vältalig tystnad. Och är det nu slut på det??

Som jag sagt till Eric hade jag samma dag fått främmande, en gammal skolkamrat Carin Jacobi. Hon skulle egentligen på genomresa från Ed till Finland ha bott hos Bergs, men som de förut hade huset fullt frågade de om jag inte ville hysa henne. Det gjorde jag med nöje, ty Carin var alltid en bussig och rar flicka. Och detta omdöme har hon inte heller nu jävat. Vi ha haft synnerligen angenämt tillsammans här under påsk.

Hon anlände på torsdag eftermiddag men störtade nästan genast iväg med Elin Berg till “Czardasfurstinnan”. Och sen gick ju jag med Eric och kom inte “hemdarrande” förrän “ganska sent” (Hur sent, vet jag verkligen inte!). Som jag förmodade Att Carin redan länge vilat i “Morphei armar” (usch då), och inte ville väcka henne, klädde jag helt hänsynsfullt av mig i mörkret och kröp ner i min säng. Tyst som en liten mus. (Just en trevlig mus!)

Och så kom det sig, att vi först på Långfredagens morgon hälsade ordentligt på varandra. Och jag kravlade mig som artig värdinna jämförelsevis tidigt upp och lagade frukost, som vi intogo, Carin i djup och jag i så där “halvnegligé”. Nästan hela förmiddagen musicerade vi sedan, så nuckan till vänster ansåg sig väl vara en särdeles hårt prövad människa, vilket dock inte ingav oss några vidare samvetskval, eftersom vi spelade och sjöngo endast nobla och upplyftande saker.

På middagen voro vi bjudna till Bergs och där fingo vi nässelkål ock risgrynsgröt med saftsås och ett synnerligen älskvärt bemötande. Och inne i flickornas rum fingo vi sedan även cigaretter och hade det riktigt trevligt. Bl.a. pratade vi om semestrar och då framkastades det, dock endast på skämt, att Elin och jag, som få semester samtidigt, skulle “slå ihop vara påsar” och fara till Gotland. Jag har funderat närmare på saken sedan och därvid funnit att jag är riktigt pigg på saken, ty dels vill jag rysligt gärna till Gotland och dels är Elin Berg den bästa reskamrat man kan tänka sig. Så om Elin är lika pigg, vilket jag nästan tar för givet, blir nog det sagda gjort och första hälften av juli månad finner vi oss vandrande omkring bland Visbys ruiner eller lögande våra “smidiga kroppar” vid någon Gotlandskust.

Efter middagen togo vi en promenad utåt Djurgården och sedan drogo oss Carin och jag hemåt, lastade med en massa lånade böcker, fyra böcker om “Anne på Grönkulla,” “Signy,” och “Norrtullsligan”. Jag har redan expedierat “Signy” och “Ligan” och två Anneböcker och knogar “för brinnande livet” på den tredje “Drömmens uppfyllelse”. “Signy” har den litterära borgmästaren, Mari Mihi, till pappa och är riktigt genomtrevlig. Det är en skildring från Stockholms sällskapsliv sedd med en ung, intelligent landsortsflickas ögon, och har bara det felet, att den gamle, erfarna, förståndige borgmästaren alltför frappant lyser fram i den unga flickans omdömen. Det är en sådan bok, som man med nöje läser om, och som jag bestämt skall skaffa mig.

“Norrtullsligan” av Elin Wägner är något i samma väg som min kära “Fröken Börjemans lördagar”. Här är dock livet bra mycket mera grått och trist än för fröken Börjeman som ju var ute och “luftade på” sig värre ibland i Vaxholm, på Saltsjöbaden och Hasselbacken. De fyra självförsörjande flickorna i “ligan” förde i sanning uti en sorglig tillvaro, och dock äro båda böckerna säkert “tagna på kornet”.

Skillnaden ligger i personernas olika läggning och – bekantskapskrets. I båda böckerna blir chefen kär i sin kontorsflicka, men under det att lilla lyckliga fröken Börjeman får sin älskade chef till äkta man, måste lilla sorgsna Elisabet draga dädan med många vackra drömmar krossade och ett sörjande hjärta, som ropar efter kärlek. “Men – hedern främst,” är hennes paroll. Bravo – lilla tappra Elisabet!!

Så är det Anneböckerna, av vilka jag förut läst de två första. Den allra första är nog bäst. Det är något så oändligt rörande och dock humoristiskt över denna lilla barnhusflicka med den urvuxna fula klänningen, de långa smala benen, de stora frågande ögonen och det röda, röda håret, där hon sitter tålmodigt väntande på stationen i bokens första kapitel. Och med stigande intresse följer man sedan hennes oerhört rika fantasi på alla dess utflykter, och alla de rysliga missöden hon råkar ut för genom sitt alltför impulsiva sinne och sin livliga inbillningsförmåga.

Det är en alldeles förtjusande bok, inte minst för den kärlek till naturen och den förmåga att beskriva naturens skönhet, som den ger vid handen och den kan inte nog varmt rekommenderas, inte bara åt flickor i “tonåren” utan åt alla, gammal och ung av båda könen. (Du milde, jag går på som om det gällde att anmäla böcker åt någon tidning! Det är väl bäst att sluta, innan jag kommer alltför långt in i dem!)

Jag lämnade visst Carin och mig på Långfredagsafton just i beredskap att gripa oss verket an med alla böckerna och att jag gjort min sak grundligt, framgår väl med all önskvärd tydlighet av ovanstående.

På påskaftonens förmiddagen skulle Carin träffa en f,d, kamrat från det sjukhem från Lidingö där de båda voro en tid som sköterskor. Carin är nämligen sjusköterska. Kamraten, fröken Nordmark, skulle komma in med en patient, som skulle till doktorn. Flera av patienterna på sjukhemmet i fråga, lida av någon slags “nervös åkomma” d.v.s. äro mer eller mindre idioter. Dagens patient var en ung bondflicka från Norrland – som fått för sig, att hon inte kunde gå. Var sålunda blott en “mindre, alls icke våldsam dito”.

Nu hade fröken Nordmark emellertid lyckats övertyga henne om att hon kunde gå så mycket att de kommo in till doktorn, och där träffade vi dem, ty Carin hade övertalat mig att följa dem.

Från doktorns gingo vi till “Nordiska Kompaniet” och som jag förstod att Carin och fröken Nordmark naturligtvis gärna skulle vilja prata ostörda en stund, erbjöd jag mig ädelmodigt att ta hand om “diton”, medan de gingo “för att köpa påskägg”. Och där vallade jag omkring den unga med den fixa idén bland Kompaniets eleganta publik och rätt som det var stod jag öga mot öga med Torsten Sandström från Göteborg, – gamle Sandy!

Ömsesidig angenäm överraskning! Jag placerade flickan att njuta av anblicken av en samling libertysaker och språkade så en stund med Sandy. “de’ va’ sjutton” så stilig han egentligen är med sitt markerade utseende, de svarta ögonbrynen över blåskimrande ögon och det gråsprängda håret. Ja, tänk, han är alldeles gråsprängd fast han är bara några och tjugo år! Till sin ledsnad kunde han inte nu begagna sig av min vänliga inbjudning till eftermiddagskaffe, eftersom han skulle resa redan nästkommande dag, men i början av nästa månad skulle han komma upp igen och då skulle han genast höra av sig.

Så fortsatte jag att låta Kompaniets olika produkter passera revy framför den häpnande flickans ögon, men började till slut undra vart i all världen de “påskäggsköpande” tagit vägen. Till slut blev flickan så trött, att jag måste söka upp en stol åt henne, men fortfarande syntes de andra ej till. Jag började allvarsamt fundera på, vad jag skulle ta mig till med flickan, och då nu en timme förflutit, sedan vi skildes från de andra, och jag mist allt hopp att få se dem mera på Kompaniet, hade jag just beslutat att fara hem med henne, då äntligen Carins glada anlete kom mig till mötes.

“Var i hela världen…” började jag, men möttes av “Tyst, tyst, vi ha passat på, medan vi va fria från idioten att gå ut på stan och göra en del uppköp. Du ä’ väl inte arg eller så?!” Sanningen att säga var jag åtminstone lite’ stött. Att ge sig av så där utan att säga ett halvt ord!

“Ja, ser du, vi letade så efter er, men kunde inte finna er och så hade vi så förbaskat bråttom”. Jag kunde inte hålla mig för skratt. Under tiden hade emellertid patienten varit i konfektavdelningen och köpt choklad vilken hon nu till de andras förvåning undfägnade oss. Och sedan slog hon dem med fullständig häpnad genom att bjuda på kaffe hos Feiths. “Du måtte ha ett oerhört välgörande inflytande på idioter”, tyckte Carin sedan.

Till middag lagade Carin utmärkta “köttkakor” och så hade vi äpplen och filbunke (jo verkligen, det hade varit mycket hett hela dagen och mjölktillbringaren hade råkat stå mitt i solen med detta lika överraskande som angenäma resultat), och sedan kaffe och cigaretter, så vi “mojade” oss värre. Till kvällen kokte jag ägg, men som vi inte kände oss vidare hungriga, blott ett åt oss var.

Först efteråt kom jag att tänka på att det var påskafton och att vi rätteligen bort sätta i oss 7 – 8 ägg var, förutom massor av smörgåsar och risgrynsgröt, för att sedan må “tjyvtjockt” och inte kunna sova på natten. Men, som sagt, det upptäckte jag först efteråt, så nu åt vi bara ett ägg, och sov sedan lugnt och behagligt till klockan 8 på förmiddagen, då vi måste upp eftersom vi fattats av ett plötsligt berömvärt beslut att gå till Osksrskyrkan och höra pastor (eller kyrkoherde borde jag väl kallan’) Bengtsson.

Som vi måste laga frukost först (delikat stekt korv och bräckta ägg) och “kyrkan började klockan tio” då det var konfirmation först, måste vi upp vid den tidiga timmen.

I kyrkan blev det till slut så trångt och varmt, och så kom det så många lea käringar och ville tränga sig in i bänkarna eller ställde sig för så vi såg varken altaret eller predikstolen, att all andakt flydde sin kos och efterträddes av allmän leda med hela tillställningen. Vi kunde inte finna ord nog starka att uttrycka våra åsikter om sådana där “kyrkhyenor”. Och så fort predikan, av vilken vi sannerligen inte fick mycken behållning, var slut, avdunstade vi.

Söndag den 13 april 1919. Usch Judit, vad du är ryslig!!

Precis en vecka sedan jag sist tog fram dagboken. Ja, jag får sannerligen aldrig tid att skriva annat än på söndagarna. Oh, idag är det ett sådant ljuvligt vårväder, och likadant var det igår. Riktigt varmt och soligt och så en frisk vårvind. Ack, den som nu vore långt bort på landet någonstans och riktigt finge njuta av vårens intåg. Tänk om jag kunde få gå däruppe i de dejliga nejderna kring Glavsfjorden och se hur björkarna knoppades och sedan se de små bladen sticka fram sin ljusa grönska. Längs vägkanterna titta gula Tussilago upp ur den svarta mullen och inne i de ännu kala lövdungarna slå sipporna upp sina blåa ögon mot den ljusa vårhimlen.

Och sedan komma vita sippor och violer och träden kläda sig i luftiga, skira slöjor av ljusaste grönt och snart står hela naturen färdig i sin vårfagra skrud. Ack, våren är underbar! Dock, det är inte endast glada, ljusa tankar, som fylla mitt sinne om våren. Ibland faller det som en skugga över allt det ljusa och glada, mörka moln dölja solen och en djup beklämning griper min själ. Tunga, svårmodiga tankar komma. Varför?

Jag kan inte förklara det själv. Kanske jag hör till de människor, som aldrig kan njuta fullt och helt av något. Eller är det för att jag måste njuta ensam? Som väl är har jag under den gångna veckan tagit mig så mycket för att jag inte kunnat hänge mig åt ledsnaden att vara ensam.

På måndag gick jag på “Kungsholms” och såg Mae Marsh i “Polly från Cirkus.” Jag har aldrig sett henne förr, men det var en synnerligen angenäm bekantskap. Alldeles förtjusande och så rart och naturligt hon spelade! Stycket var ganska bra med en hel del roande cirkusinteriörer.

På tisdag var jag på Generalagenturen och hjälpte Märta Gran. Vi pratade dessutom en hel del förstås, inte minst om att Rut skall komma dit. För det är bestämt nu, att den 1 maj skall hon börja där. Jag tror säkert att hon kommer att trivas, för de är så “bussiga” allihop därnere, inte minst chefen själv, herr Sundell. Fast han klär sig rysligt och har rött hår och röda mustascher är det, som Maja Jansson en gång tyckte “att honom skulle jag sannerligen kunna bli kär i.” Och vid ett tillfälle såg vi honom i hög hatt, svarta välpressade byxor och astrakanpäls och då såg han “ta’ me sjutton” riktigt flott och stilig ut. Men – ett rysligt stort men, han – som alla andra trevliga herrar, ä’ förstås gift!! Ack!!

Onsdag kväll hade Gymnos sin uppvisning i”Kungskolms Real”. De’ gick så där någorlunda skapligt för de kvinnliga, men de manliga skötte sig bättre. De leddes av Granfelt denna gången. Hemberg hade nämligen huxflux rest till Åland. Tänk, Granfelts förlovning med fröken Holmström är redan uppslagen. Han måtte bestämt inte vara så adorabel som fästman ändå. Detta är ju den andra uppslagna förlovningen han har på sitt samvete.

Till fredag hade jag äntligen tagit mig för något, som jag länge funderat på, nämligen att bjuda hem flickorna i Skandia. Hela torsdagseftermiddagen höll jag på att städa och göra fint här. Det var Marta, Maja, Margit, Helga, Rut, Pauli och Elsa Jacobsson som höll sitt intåg här på fredag eftermiddag och du milda, ett sånt leverne det blev!!

Margit spelade en massa pigga bitar och vi sjöng och dansade och snattrade och pratade, så “nuckorna” runt om dånade väl till höger och vänster. Jag hade bakat vetebröd och “cremonesare” som lyckats alldeles utmärkt och fick allmänt beröm. Och så hade jag konditorikakor och apelsiner och konfekt.

När vi mycket ordentligt slutat att spela strax före tio, spådde vi i kort ända tills flickorna gåvo sig i väg vid halv 11 tiden. Och se´n var det att ta itu med disken!

Och igår var – Eric här igen. Behöver jag säga mer. Kanske att vi verkade ännu mer förlovade än förra lördagen. Usch Judit, vad du är ryslig!!

Söndag den 6 april 1919. Våra läppar möttes plötsligt i en lång kyss.

Nu vill jag skriva ett tag i min dagbok igen, men som jag just inte är upplagd att skriva brev, skriver jag bara för mig själv, den här gången. Igår var en ganska ovanlig eftermiddag för mig, det må jag lugnt påstå. Hör bara!

Bäst som jag satt här i min ensamhet, fick jag en sådan längtan efter någon att tala med, och eftersom jag inte hade sett till Eric på länge, ringde jag upp honom och frågade, om han inte hade lust att komma upp och prata ett tag. Han är så trevlig att prata med, Eric, så livsglad, impulsiv och intresserad av allehanda. Jo, han ville naturligtvis alldeles rysligt gärna komma, fastän han tidigare beslutat sig för att sitta hemma och “stormläsa” hela kvällen, eftersom han ska tentera i nästa vecka.

Så anlände han vid 8-tiden och först sutto vi och konverserade helt snällt om ditt och datt. Men hur det var, flyttade han sig allt närmare mig i soffan, och rätt nu befann sig hans arm runt min midja och hans ansikte mycket nära mitt. Farligt nära. Och så uppstod plötsligt djup tystnad. Ty jag läste alldeles tydligt i hans ögon, vad han nu helst av allt önskade och ämnade göra. Nu är att märka, att han under hela tiden vi känt varandra, hela sex år, många gånger velat besegla vår verkliga vänskap med varmare bevis än blott ord och handtryckningar. Men jag har alltid vägrat. Är nu en gång inte skapad sådan, att jag är böjd för smekningar och – kyssar. Utan Eric har fått nöja sig dem förutan och varit nog hygglig att – i motsats till de flesta andra män, aldrig försöka mot min vilja.

Men sannerligen jag vet, vad som kom åt mig igår!! Kanske det berodde på att jag var lite trött och sömnig efter att ha stigit upp så tidigt på morgonen eller kanske det var att jag vilade så lugnt och gott i hans famn (0h!). Eller var det möjligen ett naturligt, länge undertryckt behov efter en mans smekningar. Alltnog, vad det nu kunde bero på – våra läppar möttes plötsligt i en lång kyss. Inte vill jag precis påstå, att jag erfor någon vidare sensation, men det var heller rakt inte obehagligt. Och Eric talade och sade: ” Varför skulle inte vi, som äro fria och obundna och goda vänner, kunna njuta en stund på detta behagliga sätt. Inte gör vi någon orätt med det”.

Nej, det kunde jag ju inte påstå. Och eftersom han fann ett sådant behag i det och för övrigt “is a pretty good chump”, och har vita vackra tänder och fasta läppar (oeftergivliga villkor för mig) så ville jag inte neka honom att låta den första kyssen efterföljas av – ja, i början skojade jag med honom och räknade dem, men tappade snart bort räkningen. Och så släckte han ljuset, så att endast gaslyktorna därute sände strålar av blekt ljus in i rummet.

Där vi sutto tätt bredvid varandra i soffan, tyckte jag, att vi bar oss sannerligen inte bättre åt än ett förlovat par. “Vi är förlovade ikväll” tyckte Eric och “oh, så trevligt det är och sådana vackra, mjuka läppar och händer du har”. Och så kysste han bådadera.

Och där sutto vi och sade inte ett förnuftigt ord under cirka 3 timmar. För omväxlings skull lärde jag honom att det är mycket behagligt att sakta och varligt bli kysst på ögonen. När man blundar förstås! Och då måsta han förstås upprepade gånger visa, att han hade lärt sig det riktigt.

Tänk, att jag, som sannerligen inte på flera år ens tänkt på att smekas så här, nu satt och blev “stormkysst” en hel kväll. Och fann behag i det. Och det värsta är, att jag idag inte känner den minsta ringaste ånger eller har några som helst samvetsförebråelser! Så antingen måste jag vara förhärdad (fast det tror jag inte) eller också måtte det inte vara något orätt att två människor, som komma bra överens, bekräfta detta genom kyssar och smek. Det hela togo vi ju nästan bara som ett trevligt kamratskämt.

Men ack, hur ogärna Eric ville gå, och ännu i dörren måste han ha en sista avskedspuss. Och sedan var jag så sömnig, att jag somnade så fort jag kommit i sängen och sov så gott och utan drömmar hela natten. Var tydligen alltså inte på något sätt “upphetsad”. Men Eric ringde på förmiddagen och sade att han drömt om mig hela natten. Vad han drömt skulle han tala om nästa gång vi träffas. Nästa gång ja – jag tror jag skall laga att det inte blir alltför snart! “De’ får inte bli någon vana”.

Sedan jag ätit frukost imorse, satt jag och läste i gamla dagböcker i flera timmar. Det är så roligt att uppliva gamla minnen ibland. Fast det just aldrig har hänt något särskilt. Rätt som jag skrattade åt en lång beskrivning på hur jag en gång spelade teater hos dr. Lundberg, och låg i min säng “iförd mitt vackraste, spetsrikaste nattlinne med nyss utkammade lockar och (som jag hoppas) blekt anlete” och låtsades vara illamående, därför att jag försovit mig, och inte ville medgiva detta, ringde telefonen.

Det var Heddy, som bjudit mig på middag samma dag och nu bad mig komma genast, ty hon var så ensam. Jag klädde mig i en hast (hade förut tillbringat dagen i morgonrock och tofflor) och befann mig snart i hennes lilla rara hem. Ack, den lilla Heddy är så glad nu, ty hon väntar snart en liten baby, och hon visade mig så stolt en hel uppsättning av de allra som näpnaste små plagg åt lillan. Ty en flicka måste det bli, säger hon. Lyckliga Heddy! Måtte allt gå bra för henne.

Jag undrar just om jag någonsin skall träffa honom, som skall bli min älskade make och skänka mig den outsägliga lyckan att få bli mor!! Eftersom jag kom så tidigt hjälpte jag Heddy att laga till den allra läckraste brylépudding till efterrätt.

På eftermiddagen kommo Alice Engdahl och Fritz Gelhaar, ett förlovat par, och sedan gingo de alla på “Fenix”, men jag gick hem och fortsatte att läsa i mina dagböcker. Och där vandrade jag i minnet i den härliga trädgården ute vid Nysätra där lummiga träd och buskar kastade sin skugga över de fagraste blomster. Jag tycker mig nästan känna den tunga sövande doften från jasminerna, då jag om morgonen lutade mig ut genom mitt fönster och blickade ut i den solbelysta lövsalen därutanför. Syrenerna blomma med stora, rosafärgade, tunga klasar och bredvid dem står en tall så rak och ståtlig med blanka, klargröna barr, som dana i morgonbrisen.

Och därnere i trädgården slösar solen med sitt guld över de dejligaste rosor i alla färger. I skuggan av talldungen uppe vid staketet stå stela, högtidliga Martinililjor och Digitalis och se ned på små blyga violer. Murgrönan klänger över stenar och uppåt tallarnas stammar, och vildvinet slingrar sig i yppig rikedom ända upp till taket på villans ena sida. Runt terassen löper krasse i ett färgrikt band och nedåt de murade stenvallarna hänga ljuvliga vita klängrosor och purpurröda clematis i tunga draperier.

Ack, jag kan inte beskriva dem alla, de härliga blommorna! Jag lägger mig vid min favoritsten i gräset under den stora eken och låter solstrålarna spela ned på mitt ansikte genom trädgrenarna. Så sluter jag ögonen och lyss till det sakta, böljeskvalpet ner vid stranden och hör den lätta sommarbrisen susa i trädkronorna. Fåglarna drilla och sjunga ut sin glädje över sommarens härlighet och hela naturen andas en lovsång åt den, som har skapat allt detta underbara.

Och så öppnar jag ögonen och stirrar på sakerna på mitt skrivbord och ser mig omkring i rummet. Ack, Du ljuvliga trädgård, om jag kunde hålla dig kvar!! Tänk om, när jag nu blundar och vaknar igen, mina ögon möttes av en solbelyst vattenyta, som glimrade fram mellan trädens lövverk!

Men – i våra dagar ske inga under!!