by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
I fredags kväll var det inte lite ovanligt heller. På torsdag middag talade doktorn plötsligt om för mig, att som han hört, att jag aldrig varit på Hasselbacken, tänkte han bjuda mig, tillsamman med notarien dit på supé en kväll, så att jag skulle få se, hur där ser ut, och hur bra mat dom har där.
Redan på fredag infriade han sitt löfte. Vi reste in till stan, och träffade notarien på Stureplan klockan 8 och sen bar det iväg till Hasselbacken. Där slogo vi oss ned på en caféveranda, jag med ett glas utmärkt sherry-cobbel och herrarna med punsch. Det var musik av Kungl. Svea eller något dylikt, och de spelade mycket bra, bl. a. Den vackra valsen “Destiny”. Som dagen varit synnerligen regnig och först mot kvällssidan klarnat upp, var det inte så värst mycket folk.
Största delen av de många borden på planerna och verandorna stodo tomma. Men den publik, som fanns där tycktes vara uteslutande trevlig. Många stiliga unga herrar. Doktorn hade själv talat vid självaste källarmästaren hr. Jakobsson, så det skulle bli riktigt extra fint. Uppe på den trevliga matsalsverandan fingo vi ett bord invid väggen med musikestraden mitt framför oss.
Av de kvarsittande dinerade märktes en del notabiliteter, såsom prins Wilhelm, greve Clarence v. Rosen, sjöministern Dan m.fl. Det var förstås notarien, som kände igen de flesta.
Supén var utsökt. Särskilt tryckt matsedel. Ett litet fint smörgåsbord, en härlig fiskfilé med kräftstjärtar, orre med sallad, melon och champagne. Det var alldeles förtjusande. Ute var det nu alldeles mörkt, men raderna av elektriska lampor glimmade, kulörta lyktor skymtade här och där mellan trädens grenar och långt borta blinkade ljusen på någon båt borta vid Skeppsbron. Och vi pratade och skålade, och musiken spelade glada melodier. Men ack, klockan kvart över 10 reste sig doktorn, och så var det oåterkalleligen slut.
Ja, kanske han har rätt i sin princip: “Man skall gå, när man har som roligast, då behåller man bästa minnet”.
Ute på Skärsätra var det alldeles kolmörkt, när vi sakta “trevade” oss hem. Trots stjärnorna. Nu sitter jag i båten vid vår lilla brygga och skriver. Klockan är 10 på söndag förmiddag, och jag tror jag har varit upp ända sedan 8. Det är mulet. Undrar om det skall klarna upp. Rakel och jag har gjort upp att fara till Drottningholm idag. På bryggan stå två karlar och metar, och en gammal kulla sitter på trappen, tankfullt stirrande ut över sjön i väntan på 10-båten. Hon ser så trevlig ut i sin vackra färggranna dräkt.
Nyss gick en stor amerikansk ångare in mot Värtahamnen. Det var första gången jag sett den amerikanska flaggan vaja från en båt. Det är verkligen en värdig symbol på frihet och självständighet, det stolta stjärnbaneret. ”The starsprangled banner”. Små böljor skvalpa bubblande mot strandmuren och det susar så stilla i säven. Det är en sådan atmosfär av stilla söndagsro.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
På måndag förmiddag var jag på en liten avskedsplombering hos doktor Tor. På kvällen var Rut, Niels och jag på Vita Bandet i Slottsskogen. Sedan följde han med upp, och vi spelade och pratade lite. “De’ va’ värst va’ Niels skojade upp sig”, tyckte Rut sedan. Ja, han var verkligen litet livligare än eljest. Jag undrar hur förhållandet honom och mig emellan egentligen kommer att gestalta sig i framtiden.
Än har han aldrig sagt ett ord om, att han tycker om mig. Bara skrivit. Och jag har ju skrivit till honom, att jag inte alls kan älska honom. Och jag tror inte jag kommer att någonsin göra det. Gud vet, vad det egentligen blir av mig till slut.
Ja, på tisdag kväll reste jag. Pappa, Rut, Naemi, Hjalmar, fru Dahlén, Elin och Niels följde mig till tåget. Lille pappa hade köpt mig biljett till andra klass, så att jag skulle få det bekvämt. Strax bortom Alingsås, stod jag och tittade ut vid en stor station. Där promenerade en hel del beväringar fram och tillbaka. En av dem tittade skarpt på mig, då han gick förbi, och sade halvhögt med franskt uttal Judit Boudin. “God dag Erik Wessman”, sade jag, som då genast kände igen honom. Och han kom förstås fram till fönstret och vi började uppliva gamla minnen.
Då tåget satte sig i gång, gingo vi in i en tredje klass korridor, och stod där och pratade, ända tills Erik, till sin stora sorg, måste ta adjö i Skövde. Han ser verkligen ovanligt trevlig ut. Vi påminde varandra om en dag för längesedan, då Elsa Lj. och jag voro och hälsade på honom och Hugo i Alingsås. Det var så trevligt, vi blevo bjudna på middag hos dem, och sen rodde vi på ån mest hela dagen. På Eriks enträgna bön lovade jag att skriva till honom och skulle genast få svar förstås med roliga fotografier från beväringslivet o.s.v.
Vid 8-tiden på morgonen voro vi framme i Stockholm, och jag styrde genast kosan till Feiths där jag drack kaffe. Sen gick jag några ärenden och ringde upp några stycken. Av Anna-Lisa fick jag höra, ett hon redan samma förmiddag skulle resa hem, så jag följde henne till tåget. Och sen reste jag hit ut till Nysätra, för att börja den gamla vanliga enformiga trallen igen.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
På söndag morgon kom Naemi. Trots den tidiga timmen var Rut och mötte henne. Men jag välkomnade henne förstås i nattlinnet. Vilket föranledde en oration om “lata vrak” o.d. Nå, så småningom kravlade vi oss upp, Lillan och jag, som hade legat längst. Mamma gick till kyrkan, och Rut ooh jag städade och ordnade med middagen. Pappa hade redan på fredag farit till Värmland för att hämta hem Harry. Det var riktigt roligt att gå och pyssla med allehanda husliga sysslor. Sådant kommer jag ju så helt och hållet bort från hos doktorn.
Den stackars Naemi hade en sådan tandvärk, att efter middagen skickade vi av henne till doktor Tor för att få tanden utdragen. Hon, som ej sett honom förut, blev förstås slagen med häpnad över hans skönhet. Ja, han är verkligen förtjusande.
På eftermiddagen kommo Hermine, Hilding och Bruno upp. Vi pratade, drucko kaffe o.s.v. Rätt som vi satt där, anlände väl pappa med Harry. Vi hade inte väntat dem förrän senare på kvällen. Det blev förstås stor välkomstscen med pojken våran, som var så frisk och kry, och har så stiliga ben, så vi kunde inte låta bli att beundra dem allihop.
Vårt främmande gick jämförelsevis tidigt, och nu var familjen Boudin samlad fulltalig, för första gången på över ett år. Naemi och pappa spelade de gamla kära bitarna. “Fest grufs” och “Bella polka“, och jag satt i en stol och kunde knappt hålla tillbaka tårarna av idel rörelse. Hem, finns det väl ett ord, som har djupare innebörd!? Och så vårt hem, så vackert och lyckligt. Alla de gamla kära möblerna och tavlorna, humorn och musiken. Och så föräldrarna och syskonen, alla så begåvade, friska och lyckliga! Oh, Gud, måtte inte olyckan få insteg i mitt kära, älskade hem!!
Pappa hade i Arvika köpt en gammal fin Möllenborgsluta från 1814. En sådan ton! Så mjuka, innerliga tongångar i den och en sådan vemodsmättad klang i moll! Oh, jag önskar den vore min! Tänk, ett sådant sällskap i ensamheten. Att vid den få sjunga ut sin längtan och sina sorgsna tankar! Pappa har erbjudit mig att få ta sånglektioner i vinter. Jag skall börja så fort vi flyttat in.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Oj, vad semestern skenar iväg! Idag är det lördag, och på tisdag äro de 14 dagarna slut! Här har varit ett fasligt festande. På tisdag voro vi, som sagt, på Palace. På onsdag var Rut och jag på förmiddagen på Bräutigams och på kvällen var pappa och jag på Lorensberg. Där satt Dahlén ensam och glodde med en flaska vatten, och kom förstås och slog sig ner hos oss. Så pappa och jag kunde inte alls skoja och leva så mycket, som jag hade tänkt. Det var mycket folk där, men ingen riktigt trevlig.
På torsdag förmiddag var jag hos lilla Tor för att få iordninggjord en av Richters gamla plomber. Lilla Tor böka’ bara emellan tänderna ett halvt kilo bomull och så återvände Rut och jag till Bräutigams igen, där vi inmundigade härlig vaniljglass. På kvällen voro vi med Hilding på Långedrags restaurant. Oh, hur härligt det var därute!
Solen höll just på att gå ner och kastade en glittrande strålflod över vattnet. Och småningom sjönk den allt lägre och försvann långt borta bakom bergen i djupröda, färgmättade moln. Och där sutto vi och drucko vermouth, Rut vilt ögonflirtande med en stilig herre, förstås. Hilding drack kaffe och punsch, och vi tog punschetiketten och författade följande därpå, sedan vi torkat den på kaffepannan:
“Farväl min vän, jag far ut på böljan blå. Musiken till dessa vemodiga ord ljuder nu genom caféet på Långedrag. Och vi lyssna med djup rörelse därtill. Judit, Rut och Hilding. Jag gråtande lutad mot Ruts axel och hon mot Hildings. Skål!!”
Sedan avskickades det hela till Bertil.
Vi satt och skojade upp oss riktigt därute, så när vi reste hem levde vi på spårvagnen, så några äldre fröknar vände sig indignerade om och betraktade oss med förebrående blickar. Bl.a. kom vi överens om att fara direkt upp till Slottsskogen och äta “varm korv med potatis på en liten tallrik med gaffel till”.
Men, oh ve! Vid Slottsskogen fanns ingen “Varm korv o.s.v.”. “Vi slinker in på Janssons, dom har öppet till 11”, tyckte Hilding. Och vi in och drack choklad och käkade kakor, som det allra värsta.
När vi gingo hem, slank Hilding in på ett café för att köpa cigaretter, och som gatan var alldeles folktom, tänkte Rut och jag att vi skulle skoja med honom ett tag. Så Rut placerade sig raklång i rännstenen mitt utanför cafédörren. En härlig syn! Hilding bleknade förstås av fasa, när han kom utspringande.
Och sen höll vi på att kikna av skratt allihop. På fredag eftermiddag skulle Hilding komma upp med en bok, och vem har han väl med sig, om inte Bruno! Han har permission från exercisen tills på söndag. De följde Rut och mig till fru Sandberg, som påta under min fot lite grand och sen tog 3 kronor för det!!
På kvällen skulle jag ut med Niels. Han kom och hämtade mig, och så gingo vi till cabaret “Vita råttan” på Valand. Det var inget vidare bra, ett par halvnakna spratteldansöser, Gunnar Boman, som levde som en tosing med sin luta. Ingeborg Corneliusson, som sjöng så där lagom bra, Elna Panduro, åja, och det, som jag tyckte var bäst, en step, tre svarta och en flicka, som steppade, så de höll på att ta ner hela estraden, som förresten var alldeles för liten. Efteråt bjöd Niels på supé på Lorensberg, kyckling, rödvin, glace med jordgubbar och madeira. Mycket gott.
Där var fullt med folk, många skådespelare från “Folkan”. Viktor Torén m.fl. Vid 12-tiden promenerade vi hem. Hela tiden pratade vi om fullt likgiltiga saker. Jag kan inte förstå, att jag alltid känner mig så tvungen i Niels sällskap. Han ville, att vi skulle fara ut och åka motorcykel på söndag, men idag har det regnat hela dagen, så det blir väl alldeles för vått.
På förmiddagen har jag varit hos lilla Tor igen. Han plomberade en tand, och påtade bomull i en annan och var förresten stilig, som aldrig det. Jag satt där hela tiden, stum som en fisk med ett otäckt gummibandage för munnen. På måndag skall han plombera den sista tanden. Hela lördag eftermiddag och kväll var jag hemma hos lilla mamma. Vi sutto i de bekväma röda stolarna i matsalen, och så pratade vi och sen lagade vi kväll och jag gjorde mig riktigt till och hjälpte Rut med disken.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Ja, i söndags kväll reste vi in från Gottskär. Pappa kom dit på lördagskvällen, och rätt som vi sen satt i fönstret till ytterrummet, fick vi höra ett motorbuller, och där kommer väl Sörvik farande! Han hade rest i alla möjliga krokar och krumelurer från Malevik, för att få träffa mig förstås.
Rut, han och jag promenerade till “Gatan”, och sen var pappa med oss på restauranten, där vi drucko té. När Sörvik sen skulle bege sig på hemvägen, var det så mörkt, så de vete fåglarna, om han klarade sig oskadd hem! På söndag förmiddag voro vi till Onsala gamla, fula kyrka. Efter predikan klevo vi ner i Gatenhjelmska gravkoret, där Gatenhjelm och hans maka vila i vackra marmorkistor.
Ja, Gatenhjelms historia vurmar pappa nu för, så den ha vi då fått höra mer än en gång dessa dagar. På kvällen reste vi in. Måndag förmiddag var Rut och jag ute och sprang lite förstås, och på kvällen voro vi och sågo “Gamla Heidelberg” på Slottsskogens friluftsteater. Det var riktigt bra. Käthie var förtjusande, och Karl Henrik skön som de’ värsta. Lillie Eriksson och Hugo Björne.
På tisdag eftermiddag var doktor John, sångaren här. Han var här på måndag med förresten. Han är nygift, dock gräsänkling för tillfället, så han tillbringar visst sin mesta lediga tid i pappas sällskap. Ganska trevlig förresten. På kvällen voro vi på Palace terass. Bl.a. sutto där Grebst och Sven Forsman. Vid anblicken av den senare, kunde jag knappt hålla mig för skratt för en viss hågkomsts skull. Oj,oj!
Idag har jag varit hos fru Sandberg “antiseptisk fotbehandling” på förmiddagen. Jag har ju gått och pinats en längre tid av en otäck åkomma under högra foten, och nu strök hon på någon syra, la’ på ett plåster och kommenderade mig dit på fredag igen. Hå, hå, ja, ja!
