by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Gottskär – Jag reste från Nysätra vid sextiden på tisdag eftermiddag. Doktorn hade med sig en stor påse med härlig chokladkonfekt, och till middag var det and, för att riktigt fira avskedet.
Vid stationen voro Naemi, Fritz, Rakel, Karin Anna-Lisa, Elsa Lindquist, Volrat och Anders, så det var ju en hel hop. Av Karin fick jag en stor påse karameller, så nog hade jag reskost, alltid. Jag slog mig ner i en nästan tom rökkupé och därinne låg jag på en bänk nästan hela natten.
Mamma mötte vid stationen och hemkommen hälsade jag på moster Hanna, som reste samma dags förmiddag. Hemma ordnade mamma och jag med lite kläder, och jag lagade middag för första gången på länge. Klockan 5.12 reste vi hit ut till Gottskär. Hilding följde till stationen och gav mig en stor ask konfekt.
Här bo vi i två trevliga rum alldeles nere vid bryggan och restaurangen. Bryggan är så lustigt byggd på ett skeppsskrov i form av en båt också. Särdeles trevlig idé.
Resan hit var ganska besvärlig. Först ett varmt, otrevligt tåg till Kungsbacka, sedan knoga ner till en liten båt, och så en långsam färd genom den smala, flackstrandiga Kungsbackaån och tvärs över havsviken till Gottskär. Det är riktigt vackert här. Först och främst det härliga havet. Och så är det en liten, lummig plätt här vid själva Gottskär.
Igår förmiddag promenerade vi till “Gatan”, där Lars Gatenhjelm var född. Vi äta på restaurangen, frukost klockan halv 11, middag klockan 5 och kväll klockan 8. Igår eftermiddag badade vi vid 5-tiden. Oh, sådant härligt klart saltvatten och så fin badstrand. Rut och jag levde och plaskade omkring värre, så jag blev alldeles våt i håret, trots badmössan.
Rätt som vi satt här på eftermiddagen, ruskiga att skåda, jag med utslaget hår, för att det skulle torka, knackade det på dörren, och in sticker Kalle Gustavssons glada anlete. Stor uppståndelse förstås. Han och Linder ligga här ute mobiliserade, och de ha varit härnere och hälsat på. De kördes in i rummet bredvid förstås, medan Rut och jag snyggade upp oss. Sen satt vi och pratade i badhusparken en stund, och när vi ätit kvällsmat, följde vi dem ända ut till barackerna.
Vi satt uppe på en bergknalle och beundrade den härliga utsikten, med månen, som speglade sig i vattnet. När vi sen gick hem, var det förtjusande härligt väder. Rut och jag satt på en soffa utanför restauranten och hörde på hur “societeten” spelade därinne. “Societeten” består av fem, sex till utseendet inget vidare trevliga ungdomar, och en massa småbarn. Så vi tycka inte alls, det är någon förlust, att vi inte skrivit in oss där, för den korta tid, vi skola stanna.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
En vecka sedan vid denna tiden. Då seglade vi för fulla segel långt ut på en fjärd bortom Vaxholm. Då var det en härlig dag, med strålande sol över glittrande böljor, med skämt och skratt och rolighet. Nu välver sig himlen regntung över Nysätra, och jag sitter här som vanligt i min ensamhet. Oh, vad den gångna veckan varit enformig och trist. Och ändå har den gått så förfärligt fort. Jag förstår rakt inte, vart tiden tar vägen. Och på tisdag reser jag till Göteborg. Måtte det bli roligt!
Idag komma Naemi, Rakel och Elsa Lindquist, som för närvarande gästar stan, hitut. Det är verkligen ovanligt med så mycket främmande. Men oh, vad det är roligt, när någon kommer och hälsar på mig här i enformigheten. Om bara vädret vill klarna upp. Får hoppas det bästa!
Nu på eftermiddagen är det omväxlande solsken och regn. Åskan mullrar t.o.m. bort över Sicklaön i söder. Flickorna ha kommit och farit. Vi pratade och skojade, drack kaffe och åt bär. Nu är det riktig bärtid. Jordgubbar finns kvar än, körsbär och krusbär börja, vinbär och hallon likaså. Jag äter värre om dagarna.
Till middag kom herr Marx von Wirtenburg, en herre, som även var på middag i vintras och som har en ovanligt röd hy. Tycks annars vara nog så trevlig. Eftersom jag ätit så mycket bär, och druckit så mycket kaffe (5 koppar) på förmiddagen, var jag inte alls hungrig.
Efterrätten, som vanligt jordgubbar, nästan äcklade mig. Nu är herrarna ute i trädgården, och jag har dragit mig tillbaka på mitt rum. Och sitter här och tänker, att det skulle vara betydligt trevligare, om det även hade varit någon ungdom på middag. Notarien t.ex. Ja, han är ju inte så ung precis, 30 år tror jag, men han är ungdomlig i alla fall, och vi komma riktigt bra överens. Men nu har han inte varit här på middag på länge.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Vad vore livet utan alla de små eller stora episoder, som då och då komma som ett härligt avbrott i ensamheten? Livet vore tråkigt! Och jag tackar alla goda gåvors givare för de härliga avbrotten, som förgyller upp vardaglighetens gråhet, och lämnar minnen som göra sinnet ljust och glatt. Ett sådant minne har jag nu fått efter den trevliga, roliga segelturen i lördags och söndags.
På lördag kväll gåvo vi oss av från Skärsätra centralbrygga i Ragnar Israelssons bussiga koster. En praktisk båt med bra utrymme och starka don. Det var Ragnhild och jag, Ragnar Israelsson samt två sjukgymnaster, herrar Algot Johansson och Delow.
Vinden var synnerligen dålig på lördagkvällen. Det gick “sakta men säkert” Och jag hade “plenty of time” att stifta bekantskap med herrarna. Ragnhild kokte kaffe på ett spritkök, och så drack vi det under skämt, skratt och “skorpkäk” m.m. Och sen rökte vi cigaretter och hade det ljuvligt. Men Pelle, som Ragnhild kallar sin bror, och som var skutans barske kapten, gav oss snart jobb.
“Nu får vi ro ett tag, pojkar” sa han, och så knogade vi en stund i tur och ordning med åran. Men det blevo vi snart trötta på, gjorde myteri mot kaptenen, och gav katten i åran. “Låt båten gå, hur sakta den vill, gör ingenting, nu vilar vi oss,” sa någon. Och rätt som det var befann jag mig ensam sittande, tätt bredvid Algot J. på backen, medan pratet från de andra hördes från aktern.
Men storseglet hade vi som en vägg bakom oss, och voro alldeles för oss själva. Jag kan inte beskriva, vilken härlig afton det var. Skymningen började falla, men ännu glödde aftonrodnaden i väster. Och sakta plaskade små böljor mot båten. Vi sutto och sågo rätt in i solnedgångens sken och talade om allt möjligt, som en ung man och kvinna kan finna på att tala om. Först helt likgiltiga saker, sedan allt mera personligt.
Hans arm hade funnit vägen runt min midja och hans ansikte var mycket nära mitt. Han strök undan en liten raknande lock vid mitt ena öra och såg mig frågande in i ögonen. Men jag vände ansiktet mot det bleknande skimret i väster, och lutade endast mitt huvud mot hans axel. De andra pratade och skrattade bakom seglet.
Vi samtalade sakta på engelska. Han har haft praktik i England 18 månader så han är ganska kunnig i språket. Och han sade förstås så mycket rart och vackert och jag svarade och kunde ibland inte låta bli att retas lite och gav honom små (kanske koketta) ögonkast, för att se vilken verkan det hade.
Men han bara log med sina vackra vita tänder och sade: ”Oh, such a little naughty girl”. Och så sade jag: “Oh, please look at that beautiful, beautiful red cloud just over the trees there far away”. Men han tittade på mig istället, och så sade han: “Now, you little girl” – och så böjde han upp mitt ansikte mot sitt och så….. så… kysste han mig på munnen. Tre gånger. Varligt och vackert. Han hade så mjuka varma läppar. Jag tyckte om det. Och sen sade vi inte mycket.
Sommarnattens sagolika stämning grep oss med all sin makt, vi voro två lyckliga människobarn, som njöto av all dess skönhet. Hans arm fattade mig så innerligt och hans läppar trycktes så mjukt mot min kind. Men de andra väsnades förfärligt bakom seglet. Och rätt som det var, voro vi indragna i deras livliga skämt och fingo tillsägelse, att snart skulle vi lägga iland.
I en liten, förtjusande vik seglade vi in och snart låg båten förtöjd och seglen voro beslagna och Ragnhild och jag dukade fram kvällsmaten. En massa smörgåsar och té placerades på ett par bräder, som lagts tvärs över “aktersalongen” och en ren handduk upphöjdes till rang, heder och värdighet av bordduk. Ett stearinljus i en butelj tjänstgjorde som kandelaber och kvällsvarden avåts under den gladaste stämning.
Herr Delow var förfärligt rolig. Sade tokigheter i ett kör, så vi höllo på att gå åt av skratt. Och vi andra gav honom knappast efter. Ragnar, den store kaptenen, var den tystaste av sällskapet. “Sån är han jämt” sa Ragnhild, “men han har livat ändå”. Och så förtärde vi våra smörgåsar utan att ta notis om diverse smärre flygfän, som lockats dit av ljuset, och sen lagt sig att dö på smörgåsarna.
“Stuvade mygglår är min förtjusning”, upplyste herr Delow. Efter maten klarade vi undan grejorna och satt sen och rökte och småpratade en bra stund. Varunder vi alla kommo riktigt bra underfund med varandra. “Nej, nu går vi allt till kojs”, tyckte kapten.
Nu skulle vi ligga allesamman inne i backen, med bäddarna tvärsöver. Vi voro fullt påklädda förstås, lossade bara på kläderna lite. Innerst vid masten placerades herr D. Sen kom Algot, så Ragnhild, jag och ytterst Ragnar. ”Usch, vad ni är orättvisa mot mig”, tyckte herr D., ”jag ska allt ställa till ett större kalas å inte bju någon av Er”.
Och sen blev det ett förfärligt skämt och skratt. Klockan var två, men ingen kunde sova. Den ena roliga historien avlöste den andra, och stämningen var synnerligen hög. Herr D beklagade sig förstås över sin plats. “Hörru kapten, skyll inte på mej om det är hål halvvägs genom masten i morgon, den klämmer in ryggmärgen om mig”. Och så ett fruktansvärt stånkande och mediterande över världens vedervärdigheter i allmänhet, och att ligga med en mast halvvägs in i ryggen, i synnerhet.
Jag låg alldeles utmärkt bra på höger sida med Ragnars blå sjömanskrage alldeles inpå mig. Han hade fått fatt i min vänstra hand, och låg och tryckte sina läppar mot mina fingrar. Det kändes faktiskt rogivande. Men fast det så småningom blev tyst inne i banken, kunde jag inte sova. Ragnar reste på sig och tände en cigarett. Och tittade på mig och hans magra ansikte såg så trevligt och vänligt ut, och jag log emot honom. Och så vände han sig emot mig och satte cigaretten mellan mina läppar, och sen tog han den själv. Och där låg vi och log mot varandra och rökte vartannat tag.
Och då cigaretten var slut, var jag ganska sömnig, och låg med halvslutna ögon och såg Ragnar ligga och titta på mig. Jag tror hans ögon voro mest fästade på min mun och plötsligt böjde han sig mot mig och han, den stränge allvarlige kaptenen, tryckte sina vackra, svala läppar mot mina. Oh, sommarnattens trolska makt är stor! Och vi är bara svaga mänskliga varelser. Och allt var så vackert och upphöjt. Så är naturen, och vad skola vi göra mot den?! En ung man, och en ung kvinna, två läppar som tryckas mot varandra. Det var så fritt från all lidelse och passion. Våra tankar voro lika, rena och svala, som våra läppar. Det var ju bara ett oskyldigt svärmeri, som föddes i sagonattens alltmer dunkla skymning.
Sen lågo vi stilla och jag slöt ögonen och försökte sova. Ragnar låg med sin kind mot min. Det var en sådan obeskrivlig känsla av ro och trygg vila. Och jag låg och tänkte på Algot, som nyss förut hade kysst mig och undrade, om jag gjorde mycket orätt. Oh nej, such is life!
Jag tror att de andra sovo en liten stund. Men själv låg jag och stirrade med vidöppna ögon på himlen, som välvde sig nattung över öppningen i backen. Och klockan 4 började det redan bli rörelse därinne. Nu var allt alldeles ljust, och böljorna, som förut skvalpat så sömnigt och sakta mot båten, började nu att dunka riktigt livligt.
Vi kravlade oss ut ur backen, och jag klev iland, för att ordna mina tillknycklade kläder. Min fläta, som Algot flätat åt mig på kvällen, stod åt alla väderstreck och jag hade ett fasligt schå, att få håret fint. Men det gick till slut. Och fin och putsad steg jag ombord, där de andra gingo och sågo ruggiga ut.
Herr D. kom just uppstickande ur backen, rufsig och derangerad förstås, och bad att damerna välvilligt måtte ursäkta hans av omständigheternas makt påkallade mindre tilltalande apparition o.s.v. Pratade och sade roligheter värre än någonsin.
Snart hade vi ordnat i backen, druckit kaffe och hissat seglen, och så bar det iväg. Nu var det härlig vind, och det gick så som herr D. uttryckte sig, att “en oljad blixt är ett inte mot det här”. Vid 6-tiden på morgonen passerade vi Vaxholm efter att ha sett den vackraste soluppgång. Hur förtjusande Stockholms skärgård är, med alla sina små skogklädda öar och lummiga stränder.
Den stränge kaptenen upphöjde mig till styrman, och jag kände mig fasligt viktig, där jag satt vid rodret och “föll av”, “höll upp i vind” eller vad kapten behagade befalla mig. “Titta på na bara, hon har redan förvärvat den typiska styrminen”, sa Ragnhild, “sån där ser Pelle också ut, när han sitter och styr, allvarsam och pliktuppfylld”.
“Så förtjusande”, läspade herr D. “Akta er väldigt noga”, tyckte jag, och höll kurs rakt på ett stort hus i Vaxholm. Långt bortom Vaxholm lade vi till i ett vackert sund med klart härligt vatten. Pojkarna gingo och badade, och Ragnhild och jag lagade frukost, ägg, smörgåsar och kaffe. För att akta våra vita kjolar, stökade vi i underkjolarna.
Sen åts det och diskades, och därefter lade herr D. sig på en stor sten invid strand, där han snart somnade och kapten slöade till nere på ena britsen i backen. Ragnhild lånade min baddräkt, och gav sig iväg på jakt efter ett bra badställe.
Så blev Algot och jag ensamma igen, och satt i aktern och pratade. Om våra hem, om oss själva och varandra. Vi blevo riktigt goda vänner och kommo överens om att det är härligt att leva och vara ung under ljuvliga sommardagar. Ragnhild dröjde länge, så jag gav mig iväg på spaning och fann henne snart liggande utsträckt i solen. Även jag tog mig ett svalkande bad, och sen gick vi alla ombord, och snart gungade båten på vågorna på återväg till Vaxholm.
Nu blåste det ståtligt, men vi hade motvind så vi måste kryssa förstås. Det gick härligt fort, och båten “låg” så ena relingen ibland var under vattnet. Pojkarna hade fullt schå med skoten. Rätt vad det var slog en våg in över båten, så att vi blevo alldeles nedstänkta. Vi måste skjuta luckan över öppningen ner till backen. Så ska’ de’ vare, när man skall segla.
Vi gingo in mot Vaxholm i långslag. Kapten satt säker och allvarsam vid rodret och hade även hand om bomskotet. Han seglar utmärkt. Vi passerade Vaxholm och fortsatte kryssningen efter att ha måst ta in två rev.
Vid holmen fredag lade vi till för att äta middag. Grejorna kånkades i land, och snart var middagen i full gång med fiskbullar, köttbullar etc. Kaffet var dock ganska miserabelt. Det är sannerligen inte så gott att koka kaffe i en kastrull, då man inte alls vet hur mycket man skall lägga pâ. Och kaffekornen simmade glatt omkring i glasen, som vi drucko ur. Men det var bara roligt. ”Nektar och Ambrosia”, tyckte herr D.
Sen diskades igen, under det Ragnar öste båten. Han gjorde därvid den upptäckten, att den måtte ha blivit läck. Men vi va inte ledsna för det. “Får väl ösa”. Värre var, att vinden mojnade av så småningom. När vi fått Krooks oljetankar i sikte, var det nästan ingen vind. Och nu gick det “långsamt men säkert” igen. Och alltsomoftast öste vi, väl 100-tals liter. Båten var alldeles säkert läck.
Jag började småningom bli matt, av brist på sömn och av ovanan att vara så länge på sjön, så jag gick till vila i backen. Där låg jag och halvsov bra länge, och alltemellanåt kom Algot in och öste och försökte att pigga upp mig. Jag hörde och talade, som i en dröm. Var alldeles fruktansvärt slö. Och då var det så ljuvligt att ligga stilla där nere, så jag t.o.m. föredrog det, framför att vara uppe och se på den härliga naturen och hur solen glittrade på vattnet.
Nu gick det förfärligt långsamt in mot Lidingön. Klockan hade blivit 9 och ännu hade vi en bra bit klar. Oavbrutet mötte och gick förbi, ångbåtar, så vi blevo riktigt leda på, att gunga i svallvågorna. Vid 10-tiden kryade jag på mig och gick upp. Även denna kväll var härlig med glödande färgspel i solnedgången.
Nu måste Algot ta åran, och så rodde han, och Ragnar skötte seglen. Jag satt på backen och pratade med dem, men Ragnhild och herr D. vistades på britsarna därnere. Klockan 11 voro vi vid Nysätra, och jag tog adjö av dom alla. “Vi se kanske varandra aldrig mer”, hade Algot sagt förut, “på tisdag reser jag tillbaka till England”.
Ja, så är livet, mötas och skiljas. Vi tackade varandra för en härlig färd. Och så gick jag iland på bryggan, som låg i den svarta skuggan av av träden på stranden, och såg båten glida ut. Farväl!
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Sara. “Fruntimmersvecka”. Molndigert fortfarande. Ack!
Om kvällarna brukar det klarna upp lite ibland och bli riktigt härligt, men om förmiddagen är det alltid mulet. Vad kan det komma sig?
I söndags förmiddag kom notarien ut redan vid halv 2-tiden. Han fick tag i ett metspö, och så satte vi oss ner på kajen, och om en stund fick han upp en “murt” (uttalet retar jag honom förstås för, varpå han förklarade att de göteborgska “mött” sannerligen inte är vackrare).
Nå, på denna stackars mört, skulle han nu dra en gädda och satte igång med en väldig apparat med “glidögla”, en hiskeligt lång, vaxad rev och en krok, med en tung blybit på. På denna trädde han upp mörtepinnen. Och gick så fram och tillbaka på kajen och velade med den stackars mörten, följd av mina speglosor, att den där gäddan finne han allt vänta länge på. Och det fick han också, så till slut uppgav han det hela, och vi lågo sen i gräset och pratade, ända till doktorn kom med trebåten.
Med 4-båten kom Vincent Spak, som också var bjuden till middag, men honom hade jag knappt tid att hälsa på, ty jag hade fått lov att resa till stan och måste fara meddetsamma, från middan och alltihop för att hinna få biljett till Stadion, där Svenska Spelens avslutning skulle gå av stapeln.
Jag hade stämt möte med Rakel och Kerstin Dahl, och efter att ha stått i kö en stund, slapp vi in och slog oss ned. På banan kvarstod alla hindren från hästtävlingarna, som nyss förut gått av stapeln. Jag mötte en massa fint folk och stiliga officerare, som kom därifrån, då jag gick upp till Stadion.
Först var det prisutdelning. Oh, du milde, en sådan massa pris! Jag trodde det aldrig skulle ta slut. Och då hade ändå tre olika prisutdelningar försiggått förut, i allmän idrott, rodd och hästtävlingar! Göteborgarnas finaste seger nu var nog i fotboll.
Så fick några Göteborgssimmerskor, Rita Nilsson och Ulla Hjärne, pris. Den förra träffade vi sedan utanför Stadion och pratade ett slag. Efter utdelningen blev det sång av 4 000 sångare. Det var härligt förstås, men Rakel sade, att det hade varit mycket härligare och mer “Begerstrung” på lördag. Det flitiga festande på natten hade väl vållat att sångarna voro mer eller mindre “bakom”.
Efteråt promenerade vi på “stråken” en god stund och slank slutligen in på Törnblads, där vi förtärde té och smörgås under “Valse Pleurantes” ljuva toner. Och sen for jag hem vid 11-tiden. Och härute går livet sin synnerligen jämna gång. Upp klockan 9. Frukost, stenografi, broderi, promenad, bad, trädgård och klockan 4 försäkringarna och sen någon utflykt med doktorn eller så. Kväll klockan 9, läsning, i bädd klockan 11. Så gå nästan alla dagar.
(Här följer över en halv sida stenografi)
Nej, bevare mig, inte nog med att det är ett fasligt schå att skriva stenografi, det är 10 gånger värre, att läsa, vad man har skrivit sen.
Naemi kunde förstås inte få semester på samma gång, som jag. Och i alla fall tyckte hon, att hon ville inte resa från sin stenografi, för då skulle hon bli så långt efter. Så hon ämnar stanna i stan hela sin semester. Arma varelse!
Jag kommer antagligen att resa ned till Göteborg ändå. Ty i Värmland skulle det nog bli bra enformigt och det har jag gunås fått nog av. Igår var jag i stan och träffade då först Ragnhild. Vi gingo på Nordiskas terrass och drack sockerdricka. Däruppe är det verkligen en enastående utsikt. Och mycket trevligt anordnat.
Ragnhild har redan för längesedan frågat, om jag ville följa med henne, hennes bror och några till på en segeltur utåt skärgården någon söndag, och nu kom vi överens, att om det inte blir några alltför stora hinder i vägen, ska vi resa på lördag eftermiddag och stanna borta över natten. Om det nu blir något av och blir riktigt trevligt!
Sen var jag hos Heddy och drack kaffe. Hon ville nödvändigtvis, att jag skulle komma dit nästa söndag, men jag vet inte, om jag kan med att be att få fara bort två söndagar efter varandra nu, när jag så snart skall ha semester.
