by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Idag har jag skrivit brev till lille Harry, och skickat honom litet pengar att köpa födelsedagspresent för. Han fyller ju 12 år pojken. Oh, vad tiden går! Egentligen skulle jag ju ha skrivit igår, men då var jag ute hos Ekebergs hela förmiddagen så jag hann inte. Heddy hade ringt och bjudit mig dit på frukost. Redan med 8-båten, på samma gång som doktorn, reste jag in till stan. När jag gick och väntade på spårvagn på Gustav Adolfs torg, kom Håkan Spak ramlande av en spårvagn, och sen tog vi samma vagn utåt Kungsholmen och pratade värre. Han beklagade sig över, att de för tillfället ingen jungfru hade, utan han fick skura, bära vatten o.d. Det tycker jag synd om! Han skulle av vid Serafen förstås.
Sen åkte jag till Ulvsunda, gick av på fel ställe förstås, men hittade omsider. Heddy på cykel och så bar det iväg till deras villa. Det var en bra lång väg. Väl framkomna undfägnades vi med frukost, som smakade härligt, och sen såg vi på trädgården och satt på verandan och sydde och drack kaffe.
Villan ligger mycket vackert vid en smal vik av Mälaren. Jag måste snart ge mig av igen, och åkte direkt hit ut. Notarien var ute på middag, och på eftermiddagen kom en ingenjör med fru samt en fröken Carlsson, ”Kolingens svärmor, fröken Carlsson”, som doktorn sedan kallade henne (inte så hon hörde det), hit för att se på alla blommorna. Notarien och jag följde med, som små snälla barn, då och då framstammande en oskyldig anmärkning.
När de äntligen gåvo sig av, följde vi dem en bit och sen gick vi hem och åt kväll och sen reste notarien genast, och jag läste Snoilsky’s “Italienska bilder” för doktorn. Dem är han alldeles vild i.
Idag har det varit ett så förtjusande, strålande väder. Och hur det prunkar i trädgården! Först och främst den magnifika, violetta klematisen, som täcker nästan hela köksverandaväggen. Och mellan fönstren på sydsidan blommar den så graciöst yppigt. Kring terassen drar krasse ett eldigt orangefärgat band, och murarna täckes av klängrosor och klematis i olika färger. Phlox och montbretia blommar där nedanför och de härliga, svala, vita anemonerna börja nu slå ut.
Mitt emot dem, på andra sidan vägen, drar mellanblå vackra penseer en bård kring hyacinter, cosmos, tobak och “konfektblommorna”. ( Jag har glömt, vad de heta). Här lysa även gamla hederliga ringblommor, och längst upp stå skära anemoner och de underbara, klargula Eutoria, som i skymningen lysa rent magiskt. Under krusbärsbuskarna på stam växa godhea delphinirum m.m. och längs hela kanten går den vackert gula tagetes som ett tjockt band.
Mitt emot prunka granna astrar, stora balamier, färgrika lejongap och många andra. Och längre ned komma alla de härliga rosorna, luktärterna och hebenstreitia, nykterinia, vaniljblommor m.fl. När jag kommer ner om morgnarna slå här de ljuvligaste ut sina härliga blommor, oh, det är så betagande vackert att se, hur daggen glittrar på dem och rosorna. Oh, hur härligt här är, när solen lyser över Nysätra.
Nu har jag också blivit bekant med lille Nils Ström och hans kandidat. Vi bekantade oss en dag nere på bryggan, och sen satt vi där en bra stund, troget hållande var sitt metspö och stirrande på var sitt flöte, som inte en enda gång angav ens aningen av ett napp. Och idag på förmiddagen har vi suttit där en lång stund och pratat och lekt med Nils lilla hund, Picolo, och två andra, en stor vacker ljusgul och en foxterrier, som är Daléns. Både kandidaten, som är medicinare, och Nils äro riktigt rara och trevliga. Nej, nu är klockan 10 minuter i 12 så jag får väl gå och lägga mig.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Igår på morgonen kom Naemi från Göteborg. Jag var inne på förmiddagen och fick då av henne en stilig regnhatt, som pappa köpt åt mig, då de voro i Köpenhamn. Tillsamman med Greta P. var jag sen ett slag på Strandvägen, och några ärenden. Bl.a. köpte jag i skobolaget ett par särdeles stiliga svarta kängor med långa skaft. 23 par snörhål.
33 kronor kostar dom, men genom fru Sjögren i Kristallaffären fick jag dom från 19.50, som skall betalas denna månaden. Oh, du milde. Jag skrev ett kort till pappa och frågade om jag kunde få hans utlovade hjälp till dräkt. Det får jag förstås av den snälle lille pappsen!
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Idag har Rakel och jag gjort en trevlig utflykt igen. Till Ulriksdal. Jag reste in till stan vid 11-tiden och hämtade henne, så tog vi spårvagn till Stallmästaregården, och därifrån båt till Ulriksdal. Eftersom både Rakel och jag hade regnkappa och paraply klarnade det förstås upp och blev strålande väder frampå eftermiddagen.
Vi gingo från bryggan genom den vackra lindallén direkt till slottet. Här blevo vi, tillsamman med tre äldre turistande danskor och två herrar, visade omkring av en slottsvaktmästare fullt lika typisk och slätrakad, som alla andra sådana. Själva slottet är ju inte så ståtligt som Drottningholm, men verkade bra mycket hemtrevligare. Somliga rum voro alldeles förtjusande.
Vid vaktmästarens förklaringar utbrast danskorna enhälligt och konsekvent: “Ja” (med mycket öppet a förstås) och “meget smukt”. Ja, där fanns verkligen mycket “meget smukt”. Porslin, gamla skåp och möbler, sniderier och tavlor. I Karl XV:s, vars älsklingstillhåll ju Ulriksdal var, atelier stod hans sista, ofullbordade tavla på sitt staffli och där bredvid stod målarskrinet och hängde hans målarrock över en stol. Där fanns också flera riktigt vackra, av honom utförda tavlor samt ett förtjusande vackert porträtt av honom, som kronprins.
Bland andra tavlor i slottet märktes en del kungliga porträtt, den dystert storslagna tavlan, där kung Karl XII ligger skjuten utanför Fredrikshald. m.fl. Och så fanns där ett par kakelugnar och ett helt rum, vars väggar och tak voro av porslin från Delpht. Det fanns förresten mycket holländska föremål, saker, som Karl XV:s gemål, som var från Holland fört med sig.
Från slottet gingo vi till det gamla Ulriksdals värdshus, där jag, som var duktigt hungrig, åt frukost, och Rakel tog kaffe. Och sen gingo vi till båten och återvände hem, var och en till sitt. Doktorns gamla översköterska på Garnisonssjukhuset var på middag. Så fort vi druckit kaffe efter middagen, drog jag mig tillbaka upp på mitt rum, så att de skulle kunna prata i fred. Oh, du milde, en sån regndask det kom helt plötsligt! Himlen förmörkades fasligt, och det hällde ner, så det dånade i taket. Men nu har det redan givit med sig.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Ja, nu är sommaren oåterkalleligen slut. Den härliga ljuva sommaren. De sista dagarna har solen gjort försök att visa sig så mycket, som möjligt, men idag har hösten fått övermakten. Regnet strömmar ner från en jämnmulen himmel. Och alla de härliga blommorna, rosor, clematis, flox, astrar, anemoner, liljor och många, många andra sloka ömkligt i all sin färgprakt.
Idag skulle det komma middagsfrämmande för att se på trädgården i all dess prakt, men det kan väl inte bli något av nu. Oh, vad det ändå är sorgligt ensamt härute. Jag blir faktiskt slö. Kan sitta långa stunder på mitt rum och bara stirra. Har inte den ringaste lust för någonting, varken att promenera, handarbete, läsa eller stenografera.
Tänk om jag ändå kunde bli bekant med den nya studenten, som är Nils av Ströms informator. Nils av Ströms mor, som var enda dottern till Dietrichssons här bredvid, dog för en tid sedan i Davos. Föräldrarna voro då nere, och togo hennes kropp med sig hem och även lille Nils. Och han och hans informator ser jag nu alltsomoftast på bryggan.
Igår, då jag orkat mig ner till “dammen” för att fiska sjögräs, satt studenten på bryggan och tittade på mig en lång stund, och då jag sedan rodde ut ett tag, vinkade han med mössan. Om jag kunde bli bekant med honom ändå! Men hur!?
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Rakel kom ut vid 12-tiden igår. Klockan 1 kom också doktorn, och då åto vi gemensam frukost. Solen var så vänlig att titta fram, när Rakel och jag sedan reste in till stan för att fara till Drottningholm. Det hade även helt plötsligt kommit över oss, att vi skulle gå på “Dramaten” på kvällen och se det berömda skådespelet “Envar”. Så jag ringde och beställde biljetter, innan vi gåvo oss iväg.
När vi skulle gå och hämta biljetterna, träffade vi alldeles utanför Gunnar Lindquist, en av de där ynglingarna, som jag hade sällskap med från Göteborg förra julen. Även Rakel kände honom, så vi stannade och pratade. Han är onekligen något “mallig”, men kanske det kommer sig av att han är så ung, 18-19 år kanske. När vi hade fått våra biljetter, följde han oss till Drottninggatan, där Rakel bor, och som han nödvändigtvis ville ha min adress och telefonnummer, fick han det. Undrar just om han ämnar ringa.
Klockan 4 reste vi med “Tessin” från Riddarholmen. Vägen inåt Mälaren är verkligen förtjusande med alla skogklädda holmar och öar. Som det var söndag, vimlade det av kanoter, motor och segelbåtar. Snart skymtade det vackra, vita slottet fram, och så fort vi lagt i land begåvo vi oss dit upp.
Inkomna på gården, måste vi förstås beundra den ståtliga parken och trädgården á la Versailles, som utbreder sig. Långa, snörräta alléer med statyer framskymtande här och där, och i mitten en stor öppen plan med välkrattade sandgångar, en stor vacker fontän och symmetriska blomsterrabatter.
Klockan 5 skulle det inre av slottet visas. Det var en ganska stor skara, som, ledda av en gammal typisk, slätrakad ciceron, vandrade genom de många salarna. På nedre botten var det drabantsalen, sovrum? kabinett, galleri etc., och i övre våningen festrum, matsalar o.s.v. Och överallt fullt av gamla dyrbara möbler, med vackra möbeltyger, förtjusande tavlor och kristallkronor, konstrika kakelugnar och takmålningar och färgrika, fina gobelänger.
Slottet är uppfört på 1660-talet, grundstenen lagd av någon drottning Hedvig Eleonora eller va’ de’ va’ gubben sade. De flesta målningarna äro utförda av hovmålaren Ehrenstrahl. Till slut hade vi då knogat igenom rummen, och efter en blixtturné genom en del av trädgården, återvände vi till båten och for tillbaka till staden, dit vi anlände vid 7-tiden.
Sedan vi “blaskat” oss om händerna och kammat till oss lite, bar det av till “Dramaten”. Vi hade köpt biljetter till andra radens fond, så vi såg ju utmärkt. Och som jag hade doktorns charmanta kikare med mig, kunde vi också iakttaga de Wahls,”Envars” minspel och ansiktsuttryck, då han utförde sin krävande roll. Det hela var verkligen storartat. Stycket, en gammal, gammal pjäs på meter och rim, framställer människans, “Envars”, kamp och ångest, då han skall dö. Hur han måste gå att stånda till svars för sin Gud, hur han ber och bönfaller sina vänner och släktingar, som städse voro vid hans sida i glädjens stunder, att nu gå med honom på den långa färden, varifrån ingen återvänder. Hur han strider och kämpar för att till slut endast få sina rikedomar med sig.
Men förgäves, han lämnas ensam i sin stora nöd. Och då han så ser tillbaka på sitt liv i sus och dus, börja ångerns kval att inställa sig. Då uppenbarar sig hans goda gärningar och försöker trösta honom och på hennes uppmaning frammanar han Tron, och slutligen ha “De goda gärningarna,” och “Tron” hjälpt honom att strida kampen till slut och så nedstiger han renad och frälsad utan fruktan i sin grav.
Anders de Wahl spelade som sagt alldeles överdådigt. Hur de olika sinnesrörelserna avspeglades i hans ögon och ansikte. Ångestsvetten pärlade och hela gestalten led och plågades av dödsfruktan. Och sedan, hur strålade ej blicken av hopp, då förlåtelsen vunnits. Även de övriga medspelande skötte sig mycket bra. Envars gamla moder, hans älskarinna och vänner, De goda gärningarna och Tron. Och Döden, ett hemskt benrangel, och den onde själv, luden, svansbeklädd och behornad med hästhov på ena foten, fruktansvärd att skåda, där han rasade över att ha gått miste om “Envars” själ. Och på Mammon, det personifierade guldet, som hånade ”Envar” i hans förtvivlan.
Även dekorationerna voro mycket bra. Himlen, med Gud Fader, Madonnan och änglar, såg ut som en vacker målning, så jag blev alldeles bestört, då Gud fader började tala och röra på sig. Men stycket var först och främst – Envar – Anders de Wahl. Vilken gudabenådad skådespelare!
