by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
På lördag och söndag var det Barnens Dag. Lördag kväll hade det arrangerats en “Romersk fest” på Stadion, och Naemi och jag voro där. Det var verkligen ståtligt. Sedan en musikkår spelat, släcktes alla ljus, och in tågade ett tusental fackelbärare i vita dräkter och en massa hojtande, palmviftande barn. Så kom gladiatorer, soldater, teckenbärare, liktorer och Caesar själv och på slutet 500 danserskor i vita luftiga dräkter.
Fackelbärarna bildade en ring kring arenan och sedan dansade de vita varelserna därinne. Det var mycket vackert att se det lysande bandet av facklor, och hur strålkastarna sände olikfärgade ljus över de dansande. Sedan blev det ett enastående praktfullt fyrverkeri. Det smällde och sprakade, då pjäserna, som en eldkula flögo genom luften från tornen och upplöste sig i glindrande guldregn, mångfärgade stjärnor, solar o.s.v.
Så fick man se två brottare, ett grekiskt tempel, Vesuvius utbrott m.m. En sådan massa folk, som det sedan var i rörelse ute på gatorna, har jag sällan sett. Men Naemi och jag gingo direkt hem, var och en till sitt.
På söndag avreste doktorn, Ingeborg Herlitz och jag klockan 7.45 från Centralen för att fara till Sigtuna. Först var det en timmas tågresa till Märsta. Där väntade en bil, som på 25 minuter förde oss till målet för vår resa. Det var alldeles förtjusande att susa fram över vägarna i den vackra septembermorgonen genom en leende nejd, som nu ståtade i höstens alla härliga färger.
Vi åkte upp till Stadshotellet, där vi kvarlämnade diverse ulstrar o.d. Sedan gingo vi ut för att bese de gamla ruinerna. Först var det S:t Per. Som vi läste i en medhavd bok om Sigtuna, äro dessa ruiner lämningar efter kyrkor, som på samma gång fick tjänstgöra som fästningar med trånga skottgluggar etc.
Utanför alldeles bredvid låg en ladugård och hönsen krafsade omkring vid sidan av de gamla mäktiga murarna, som en gång genljudit av psalmsång och där rökelsen böljat i tunga moln. Nu slår ogräset rot i sprickorna i muren och på krönet av tornet växer ett litet träd.
Från S:t Per gingo vi till S:t Lars, som är beläget i en privat trädgård. Av denna kyrka återstår endast en mur. Ovanför ligger på klockbacken en gammal klockstapel, nu nyligen rödfärgad och tjärad. Härifrån har man en fin utsikt över den lilla vackra staden, som ligger så pittoreskt vid en vik av Mälaren. Den har nu endast omkring 600 invånare, men var dock en gång Sveriges mäktigaste stad. Och de små husen och de gamla ruinerna tycks nu ligga i stilla meditation över den flydda glanstiden.
Strax bortom det lilla, lustiga rådhuset från 1660-talet ligga S:t Olof och Klosterkyrkan. Den förstnämnda tyckte jag var den vackraste ruinen med vemodigt dyster stämning under det höga valvet och mellan de tjocka murarna. Klosterkyrkan är reparerad och användes nu, som vanlig kyrka. Det är ju den största av de gamla kyrkorna, men reparationen, i synnerhet invändigt, lämnar åtskilligt övrigt att önska med sitt fruktansvärt opassande målarkludd i blått och guld. Utanför finns en del, med tjärat tak skyddade, lämningar från klostermurarna, några ganska väl bevarade, med en vacker pelare i mitten.
Härifrån gingo vi en liten stig till Turisthotellet, som ligger på en höjd utanför staden, och så bar det iväg till Stadshotellet, där vi åto lunch. Sen spatserade vi lite på Storgatan och i omgivningen och klockan halv 4 bilade vi iväg. Ingeborg var bjuden med hem på middag, men gick strax efter.
På måndag var jag med i gymnastiken. I trappan stod löjtnanten då jag kom, och kom förstås fram och hälsade, och beklagade att han aldrig kom ut för att hälsa på mig på landet. Han hade varit så upptagen och en gång hade han ringt, men ej fått något svar. Jag sade, att jag kanske skulle fara ut någon dag och då kunde han ju följa med vilket han strålande förklarade skulle vara särdeles trevligt. Får se hur det blir till söndag.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Inflyttade till stan. Reste in igår, torsdag. Först gick jag och hämtade Naemi, och sedan gingo vi och hämtade min dräkt. Den är verkligen mycket chic. Kort vid kjol, kappa med hög krage, violett sidenfoder och trevligt skört. Den gör sig utmärkt.
Vi gingo sedan direkt till Sturebiografen för att se Barcklind. Efter diverse annat “moj” kom äntligen “Ministerpresidenten”, där han spelade huvudrollen. Stycket var urfånigt, men Barcklind var ju så pass skön, att det var uthärdligt.
Sen gingo vi och tittade på gymnastiken. Men vi pratade inte alls med några där, kom just som det hade börjat och gick innan det var slut. Satt på läktarn. Löjtnanten hälsade uppåt förstås, men blev nog ganska snopen, då vi gingo utan att prata något med honom. Vi hade stämt möte med Eric utanför “Kristallen” klockan 9, och sen gick vi på “Fenix”. Vem sitter väl där, när vi kommer “inledande” vid halv 10-tiden, om inte notarie Forsberg med två andra herrar. Hälsade och grinade förstås. Och pratade förstås om mig, så den av herrarna, som hade utsikt till vårt bord, tittade på mig och småskrattade flera gånger.
Dom gick snart, men när vi, jag för att ta vit vagn vid Nybroplan, senare kom gående Birger Jarlsgatan ner, mötte vi honom väl där. Idag har jag varit hos Naemi och dessutom sprungit en del ärenden. Bl.a. köpt ett par utsökt stiliga blå handskar för att komplettera dräkten, samt Elinor Glysis härliga bok, “Three weeks”, på originalspråket.
I eftermiddag har jag packat upp min koffert och ställt iordning alla saker, så nu ser det riktigt hemtrevligt ut här. Och så har jag så härliga blommor, rosor, violer, chrysantemum och godetia. Nu har jag den förtjusande utsikten över Riddarfjärden med glimrande ljus kring stränderna framför mig igen. En rent av magiskt vacker syn. Klockan slog nyss åtta i kyrktornet, och som doktorn kom hem för en stund sen, får jag väl snart gå in och ta itu med tidningen e.d.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Söndag morgon. Så underbart härligt i trädgården. Tänk, den 17 september och träden ha nästan inte ett gult löv. Och solen strålar och himlen är hög och septemberblå.
Jag gick nyss en runda i trädgården. Borta i clematis och rosengången är det alldeles bedårande. En sådan färgprakt, violett clematis, graciöst klängande på två bågar, gulröd tagetes i en lång tät bård omkring skär Godhea, röda, vita och blå astrar och mörkblå Delphinium. Doftande reseda, granna lejongap i olika färger och rosor, rosor, dejliga ljuvliga rosor med daggdropparna på bladen gnistrande som diamanter i solen. Oh, det är underbart. Jag kan knappt sitta stilla härinne, då jag tänker på hur härligt det är därute.
Under den gångna veckan har jag varit ganska mycket i stan. På måndag var jag ju inne och beställde dräkt. På fredag eftermiddag hade jag fått lov att fara in, ty Naemi, Eric och jag hade räknat ut, att vi skulle ha något riktigt roligt “kolifej”. Sedan de stängt klockan 8, Eric varit och klätt om sig, Naemi likaså och jag varit på posten med brev till Göteborg, möttes vi Klockan 9 utanför affären.
Eric hade då en annan herre med sig, en morbror, som dock inte var så gammal. Så rådslogo vi en stund på Stureplan, var kvällen lämpligast skulle tillbringas, och fattade sen ett enhälligt beslut, att fara till “Dansut”, så vi tog spårvagnen vid Nybroplan. Därute var riktigt trevligt.
Dansbanorna ligger nere vid sjön på Djurgården, och nu var där illuminerat med kulörta lyktor. Musiken var mycket bra, och det dröjde inte länge innan jag, förd av Erics starka arm, “onesteppade” på en av banorna. Sen drucko vi en kopp choklad och dansade igen. Jag dansade inte mindre än två “steppar“ med Naemi, och det gjorde då inget, för där var fullt med flickor, som dansade med varandra.
Klockan 11 var det oåterkalleligen slut, men som vi inte tyckte att kvällen ännu var tilländabragt, rådslogo vi igen, vilket hade till följd att vi en stund efter sutto behagligt nersjunkna i bekväma stolar kring ett bord i “Röda kaféet” på Hasselbacken med var sin sherry-cobbel framför oss. Där var mycket bra musik, fin, dämpad och vackra melodier, men själva lokalen tyckte jag inte om. Den skulle vara mycket mindre, med mjuk, röd, dämpad belysning och små förtroliga “krypin”. Då tror jag att det skulle bli en stämning där, som nu alls inte vill infinna sig i den stora lokalen med gul, gräll belysning. Vi hade emellertid trevligt nog och gick inte, förrän musiken slutade klockan halv 1.
Utanför tog herr N och Naemi bil, men Eric och jag gingo hela vägen hem. Vi gingo arm i arm förtroligt pratande, som syskon. På Kungsholmsbron fingo vi vänta en halv timma, medan några båtar passerade. Jag låg i stan på natten. Nu tycker jag mitt stora, eleganta rum i stan verkar så kallt med sina målade väggar, då jag jämför det med mitt lilla hemtrevliga krypin härute med sina “storblommiga.”
På lördag förmiddag var jag först hos Ekebergs och fick kaffe och sen hos sömmerskan. Efter en visit i Kristallaffären reste jag ut. På eftermiddagen var här en herr och fru Hesselgren, gamla patienter till doktorn. Hon var så rar, och talade så mycket om sin enda dotter, som dog för två år sedan. 19 år gammal. Tänk, en sådan sorg!!
De voro båda så förtjusta i doktorn och hans blommor och efter den ganska kalla promenaden i trädgården fingo vi härligt varmt té med mycket gott dopp. Och sen reste de in till stan igen och vi återgingo till vår läsning. Och idag är det ett så strålande, ljuvligt väder, men kallt.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Oh, ett sådant blåsväder. Visserligen västanvind, som är “bästanvind”, men ändå förfärlig. Barren dröser av tallen utanför mitt fönster, och det dånar och sjunger i trädkronorna. Och på sjön gå stora vågor med “vita gäss” och blommorna gunga fram och tillbaka i det starka luftdraget. Men annars är det en fin dag, soligt och vackert.
Igår satte jag upp fågelbon i ett par träd. Kerstin höll i stegen, medan jag klev upp och hamrade fast dem. Och sen var jag ute på vägen och “rejsade” undan en del småbuskar. Resten skall jag ta sen det är inte värt att ta för märkbart mycket på en gång. På eftermiddagen var Ingeborg Herlitz härute och tittade på trädgården. Och likt alla andra, föll hon förstås i hänryckning över den underbara clematisen. Hon for in med 8-båten, och sen satt jag och läste som vanligt hela kvällen. Hu, vad det blåser!
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Fortfarande ljuvligt väder om dagarna. Igår hade doktorn bjudit mig och Rakel på turistfärd till Gripsholm. Jag åkte in till stan tidigt, och gick och hämtade Rakel, som förstås inte var färdig, utan dröjde, så vi kom ner till ”Mariefred” med andan i halsen i sista minuten, innan båten skulle gå klockan 10 på förmiddagen. Och när vi väl kommo ombord, höllo vi på att få gå iland igen. Så mycket folk var det.
På övre däck myllrade det av människor, och det rådde en förfärlig språkförbistring. Tjocka tyskar med ungar och fruar, magra engelska damer, skäggiga ryssar och punschfeta svenskar trängdes om varandra. Blott något enstaka vackert ansikte. Vi togo förskräckta till flykten och hamnade ner i aktersalongen.
Där sutto vi ju härligt bekvämt, men fingo ju inte se något av scenerierna kring stränderna. Förutom oss, fanns där endast en fru, som studerade någon broschyr om kriget, och två förälskade par. Och satt vi och läste “Home chat” som Rakel haft med sig, tills hungerns vilda kval grep oss och vi kravlade oss uppför trapporna och bökade oss igenom folkmassan däruppe till matsalen.
Eftersom det även här var fullt med folk, fick vi sitta vid samma bord, som en främmande herre, då vi intog vår middag (på doktorns bekostnad). Den främmande herrn, mörk, brunaktiga ögon, guldplomber, små mörka mustascher, gift, betraktade oss först intresserat och började så försöksvis “Die Damen wollen nach Gripsholm fahren”. Ja, det kunde vi ju inte neka till. “Sie sprechen deutsch, oder vieleicht englisch?” Nu ville vi förstås lysa med våra språkkunskaper, och snart utvecklade sig en livlig konversation, förd ömsom på svenska, tyska och engelska.
Då vi voro framme vid Mariefred, i vars omedelbara närhet slottet ligger, bad han att få göra sällskap även dit. Och som han föreföll vänlig, hygglig och städad, fick han det. Vi genomvandrade sålunda tillsamman det gamla vördnadsvärda slottet. Det var mycket intressant. Tavlor finns här ju i en förfärlig mängd, över 2 000, och nästan alla porträtt av forna kungar och ädlingar.
En del rumsinteriörer voro särdeles praktfulla, andra synnerligen enkla. I ett av tornen fanns en liten elegant teater från Gustaf III:s tid. Den hade fordom varit – slottskyrka. I ett annat torn fanns det mörka, hemska rum, där Erik XIV lär ha suttit fängslad.
Ja, det var förfärligt mycket att se och vi voro alldeles uttröttade, då vi gått igenom det hela. Sedan vi även tagit en titt på parken, begåvo vi oss till den stora staden Mariefred, där vi intogo ett synnerligen enkelt kaffe på ett ännu enklare kondis. På vårt bord tronade i ett glas “bondblommor”, vackra nog i och för sig själva, men här i en förfärlig färg-förbistring, och i taket dinglade en hänglampa i gamla stilen med förgyllda snirklar och krumelurer.
Jag fastnade förresten, med min höga hatt öglor i denna, så fort jag reste på mig. Utanför fönstret foro två helgdagspyntade Mariefredstärnor på cykel. Så fort vi druckit kaffet, gingo vi till båten, för att få någorlunda bättre plats än förut. Vi slogo oss ned på övre däck, och småningom började den kosmopolitiska blandningen att anlända och plantera ut sig överallt på bänkar och fällstolar. Jag fick två små söta ungar bredvid mig, och dessa roade jag sedan, med att visa barnhistorier ur “Home chat” och förklara dem.
För resten kunde vi nu njuta av Mälarens täcka skogbevuxna stränder och öar. Men fram på kvällen började det bli kallt, så vi gingo in i matsalen, där vi togo en kopp buljong att värma oss med, och där satt vi kvar till resans slut, samspråkande på svensk-tysk-engelska. En sådan härlig tavla utbredde sig då vi stodo på Munkbron. I väster dröjde ännu aftonrodnaden kvar, himlen välvde sig klar och dunkelblå, månen sände ett blekt skimmer över vattnet och ljusraderna på stränderna glittrade som stora juveler.
Vi gingo direkt till Gustav Adolfs torg, där jag sade “thank you very much for a pleasant company” och äntrade en Ropstensvagn. Och så reste jag direkt hit ut, och så var det roliga slut. Och jag hade äntligen fått se Gripsholm.
Jag fick hela 100 kronor från den käre, lille pappa i lördags. Och idag har jag varit inne för att beställa dräkt. Den skall sys av en fröken Persson och blir av mörkblå cheviot med lilasfärgat sidenfoder. Och går på över 100 kronor. I Kristallaffären träffade jag Erik Johansson, som jag nu inte sett på tre år. Han är sig precis lik, rödhårig, välväxt och skånsktalande, visande två härliga vita tandrader, då han skrattade.
Vi voro särdeles goda vänner förr och jag tror det sitter kvar. Någon dag i veckan skall jag väl gå ut och promenera med honom.
