by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Ja, jag knogar på värre med maskinskrivning och stenografi. Och så tar jag ju sånglektioner också. Tänk, att när jag sist var och sjöng, sa fröken Wall, sånglärarinnan, att hon skulle vilja utbilda min röst för scenen. Hon tyckte min apparition var så ytterst lämplig. Under några ögonblick väcktes ett vilt hopp i min själ. Men släcktes lika fort. Jag kommer aldrig att bli teatermänniska. Det är för mycket som strider däremot.
Igår, kan man tänka sig, följde löjtnanten mig hem efter gymnastiken. Och vi gick ner på Norr Mälarstrand och pratade en hel halvtimme. Jag skulle just velat se de andra flickornas miner, om de hade sett oss.
Idag har jag varit tillsamman med lille “pappa” på förmiddagen. Han har varit nere i Kristianstad för att gå in i Frimurarlogen, och är nu här igen för att avsluta några viktiga affärer. När jag kom hem på middagen, låg här tre brev och väntade på mig. Jag har inte fått något brev på länge nu. Ett av dem var från Niels. Vi brevväxla på engelska. Och han skriver så rart och vackert. Att han aldrig kan tycka om någon annan än mig.
Tänk, oh, han friade till mig redan då jag var 18 år. Det är nu tre år sedan. Och att han kan tycka så mycket om mig, fastän vi ju råkats så relativt sällan, och jag aldrig givit honom någon uppmuntran på något sätt. Oh, om jag kunde komma att älska honom ändå! Så lycklig jag då skulle bli. Men… Ja, kan man så småningom lära sig hålla av någon??
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Ikväll har Inger givit sig av. Det är riktigt tråkigt. Hon var så rar, vi blevo så goda vänner, lade bort titlarna o.s.v. Och hade så trevligt härinne om kvällarna. En dag fingo vi gå ut samtidigt, och sedan vi avlämnat diverse blomsterbuketter hos Forsberg, som nu flyttat till stan, voro vi på kondis.
Men det är ju för innerligen väl, att doktorn blivit frisk igen. Så nu börjar “jobbet”. Den här sista veckan har jag varit fullkomligt lös och ledig, förutom stenografin och maskinskrivningen. Nu blir det nog riktigt knogigt med både det och “det gamla vanliga”. För att fira min sista lediga afton gingo Naemi och jag på “Sture” och såg bl.a. “Kärleken segrar”. Den manliga “huvudrollen” var en mycket skön Barcklind som en utstuderat nattsvart bov, hade sorgligt nog mustascher och fru af Klecker passade into alls i sin roll, gammal och ful som hon är.
Naemi och Rakel ha nu fått sitt rum i ordning, så där är riktigt trevligt. Jag är ditbjuden på kaffe till söndag. Oh, ibland önskar jag verkligen att jag vore en mästare med penseln eller i skaldekonsten. Att t.ex. i ord och bild riktigt kunna återge den underbara stämning, som låg över staden idag i solnedgången.
Jag kom med spårvagnen från Kungsträdgårdsgatan. Över det vackra slottets fasad spred sig ett rosigt skimmer, riksdagshuset syntes mörkt blåaktigt med ljuset lysande på ena flygeln. Det blixtrade som eld i fönsterrutorna på de bilar, som foro över Norrbro och de dalande solstrålarna förgyllde lövverket på träden i Strömparterren och på Rikshusplan. Höstens sista gulnade löv… Strömmen gled fram i så underliga färgskiftningar, vattrade, blänkande. Så svängde vagnen in på Rödbodtorget, och då strålade plötsligt hela solnedgången mot mig. Inte i flammande, yppiga färger, nej, i blekt guldskimmer med ljusa moln kantade med varmare guldfärg. Och högre upp syntes de mörkvioletta, dimmiga, i mjuka, smältande färger. Oh, så bedårande vackert!
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Höstväder, regn och mulet. I torsdags kväll kom pappa hit och Naemi och jag var förstås och mötte honom. Det är ju förfärligt roligt att ha den käre lille pappis här.
Från stationen gingo vi direkt till Continentals musikkafé men där var alls inte trevligt. Sedan superade vi på “Zum Klosterbräu” på Vasagatan. Pappa bor som vanligt på Auditorium. På fredag kväll voro vi med Peterssons på Södra Teatern och såg “Ack Elvira” eller “Går Ni med på Gyllne Göken – fröken?” Det mesta var ju urfånigt, men där fanns ett par acceptabla vitsar, några stiliga statister och i sluttablån förekom 4 simmerskor, som döko riktigt stiligt i en stor bassäng. De andra superade sedan på “Kronprinsen” men jag gick hem.
På lördag eftermiddag var jag uppe och såg på det rum, som Naemi och Rakel hyrt vid Drottninggatan. Ett riktigt trevligt rum med utsikt åt Gamla Kungsholmsbrogatan och egen ingång från farstun. De ha köpt en trevlig vitlackerad möbel, så där blir riktigt rart.
Till kvällen gick jag hem, och senare satt syster Inger här inne hos mig och pratade en stund. Doktorn är nu, som väl är, bättre. Hoppas att han snart blir riktigt bra. Ja, idag är det Nils, och jag skrev verkligen ett brev. Du milde ett sådant brev till löjtnanten. Ack, den som kunde se hans min, när han läser det ändå!
Idag på förmiddagen ha pappa, Naemi och jag varit på Feiths. Sen gingo de på matiné “Gertrud” på Dramaten, men jag gick hem, för att hålla vakt, medan syster är ute och luftar på sig. I eftermiddag är jag bjuden till Peterssons. Får se, om jag går. De andra äro där på middag.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Idag är det riktig höststämning. Gråtungt och regndigert. Efter lunchen gav jag mig i väg utåt Djurgården. Jag tyckte att min sinnesstämning fodrade lite lugn och ro, och på gatorna inne i staden är det ju ett buller och larm, tillräckligt att göra en halvtokig.
Imorse fann jag till min förvåning, att frukostbordet var dukat bara för mig. Jag frågade förstås Hanna efter orsaken, och fick höra, att doktorn blivit sjuk och skulle stanna i sängen. T.o.m. en sköterska har efterskickats. Jag var inne med posten och hälsade godmorgon. Får väl hoppas att sjukdomen inte blir långvarig.
Sedan satt jag härinne och övade mig i stenografi. Jag har nu börjat en kurs på Stenografibyrån. Och så gick jag ut så fort jag ätit lunch. Jag kände mig så dyster och tung till sinnes. Så där är det ibland. Allting ter sig så mörkt, så tomt och förfärligt. “Varför skall jag leva egentligen? Varför?? Vad tjänar det till?”
Jag går dag ut och dag in, utan att det ringaste, som skulle kunna förändra min tillvaro, händer. Vad skall nu denna stenografi tjäna till? Jag kanske får plats på ett kontor, får sitta där många, hemska, långa år, medan den levnadslust och livskraft, som jag kanske ibland känner, tvinar bort och förtorkar. Oh, vad levnaden är förtvivlat mörk ibland. Jag kände mig så bitter, så bitter ända in i själen.
Ack om jag åtminstone kunde slippa att tänka, att reflektera, att önska och längta efter saker, som jag nog aldrig får. Därute på Djurgården var det så vemodigt stilla och vackert. En sådan atmosfär av lugn och ro. Höstens alla färger, som annars prunka så livligt, syntes mig mera dämpade i den regndigra dagern. Lönnarna och björkarna skiftade i matt och blekt gult. Mörkt brunröda stodo bokarna och svagt rödgula voro lindarnas blad.
På gräsmattorna prasslade det bland de vissna löven, det susade så stilla i träden. Ack, kära träd, låt suset i ert vissnande lövverk bringa mina tankar till ro! Susa och viska hoppets och glädjens ord och trösta min lidande själ. Ack, stilla Västanvind, blås bort de tunga tankarna ur mitt sinne. Oh, Du kära Natur, hjälp mig att få ro! Och stilla, sakta susar det i trädkronorna, och tyst, mjukt faller gulnade blad.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Igår foro löjtnanten och jag mycket riktigt till Nysätra. Vi träffades på Stureplan klockan 9 förmiddag, tog så spårvagn till Ropsten, färja till Lidingö och kånkade där upp för trapporna i den ljusa förväntningen, att Foresta terasser, där löjtnanten ämnade få sig något till livs, skulle vara öppna. Vilket vi med förlängda näsor konstaterade att de ej voro. Så där stod löjtnanten med sin söndagsförmiddags hunger.
Jag tröstade honom emellertid med, att det fanns åtskilliga näringsställen bortigenom, och så gåvo vi oss iväg. Det var en alldeles ljuvlig dag. Hög, blå himmel och strålande sol över träddungarna, som skiftade i de underbaraste färger. ”Vet ni, att gå här nu med Er, är som att hålla Gudstjänst”, sade han. Mycket vackert och rart sagt. Vi pratade emellertid om Selma Lagerlöfs Gösta Berling, Karl XII, engelsk och fransk litteratur o.s.v. m.m. och snart voro vi framme vid det café vid Centralvägen där jag utsett såsom lämpligt att stilla hungern.
Jag för min del, deltog endast som åskådare i smörgås, ägg och kaffeorgierna. Sedan gingo vi direkt till Nysätra. Det är alldeles överdådigt hur vacker trädgården ännu är. Clematis vräker sig som aldrig förr, rosorna ha ännu vackra blommor, på en gräsmatta var det en rikedom av förtjusande ljuslila colchieum och astrarna prunkade i alla färger. Och många andra blommor dessutom. Vi gingo förstås omkring och tittade på alltihop och han tyckte, att det var ett förtjusande ställe. Till slut slog vi oss ner på var sin stol vid “Geischan” och satt där och gassade oss i solen en lång stund, pratande mest om bevekelsegrunder och villkor för lyckliga äktenskap, varunder jag fick höra, att han en gång varit förlovad i 4 månader. Nästan rekord!
Från Nysätra gingo vi till min förtjusande ”skogspromenad”. Hur bedårande vackert det var därinne. Vi satte oss på min ljuvliga “björkbänk”. Björkarnas löv skiftade i gult mot granarnas mörka grönska. Över den mossbeklädda marken dallrade solstrålarna i ljusa fläckar, och här och där lyste en lingonklase blodröd. Vi pratade och skämtade och bl.a. fiskade jag upp en bok med “Papier poudre” ur min väska och pudrade löjtnanten på det mest förtjusande sätt på kinderna. Det tog sig ut, må tro!
Sen hade jag ett fasligt besvär att få bort det. Så skulle vi hitta på ett fint namn åt skogen, och han döpte den till “Irrskogen”. Det låter riktigt romantiskt. Och sedan promenerade vi till caféet, där han lämnat kvar sin rock, och tog så spårvagn från Gasaccumulator. På Norrmalmstorg skildes vi, och han försäkrade att det varit så angenämnt. Ja, det var verkligen riktigt trevligt.
För övrigt ville han, att jag skulle skriva brev till honom på hans namnsdag, nu när han är ute på 10-dagars manöver. Men ett fint brev, skulle det vara, annars gjorde det detsamma. Och hur skulle jag kunna skriva ett “fint” brev till honom?
