by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Igår gick mycket riktigt “kolifejet” av stapeln. Jag sade till Granfelt att vänta utanför på Ragnhild och mig. Vi voro ovanligt galna och levde under gymnastiken, så Granfelt ansåg sig sedan böra säga, att vi voro riktigt “stygga”.
Till Naemi anlände vi strax efter halv tio. Volrat och Bertil voro redan där, och Eric anlände strax efter. Det var riktigt trevligt i det lilla rummet med sina vita möbler, sitt gula ljussken och en flammande brasa i kakelugnen. Och så drack vi kaffe, pratade och rökte och stämningen var särdeles angenäm hela tiden.
Till slut slogo vi oss ner på kuddar framför brasan, släckte ljusen, och medan glöden falnade i kakelugnen avlöste den ena historien den andra, skämtbitar, spökhistorier o.s.v. om vartannat. Granfelt visade sig kunna berätta spökhistorier så att håren kunde resa sig på ens förskräckta huvud.
Vi gåvo oss inte av förrän vid 12-tiden, och då följde Bertil mig hem. Han har fått plats i bank här nu, och trivs bra, säger han.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Efter att nu ha varit otäckt, ruskigt och regnigt väder i närmare en månads tid, försökte vädret att ändra sig litet imorse. Jag gick upp i halvskymning vid 7-tiden, men när jag var färdig försökte solen arbeta sig fram ur molnen och sände en svagt glittrande strålflod över vattnet. Och temperaturen, som förut nästan hållit sig uppe vid + 10 var nu + 1. Ack, om det nu äntligen ville bli vackert ändå!
Jag knogar varje dag med min maskinskrivning och stenografin. Fast jag ännu har några lektioner i maskinskrivning kvar på mitt första kort, visade jag mig vid idag avlagt prov besitta lite mer än godkänd hastighet. Vilket fröken Berger tyckte var duktigt.
Stenografin är förfärligt jobbig. Vi ha börjat med handelsbrev nu, och det vill till en faslig övning för att de skola gå på bestämda sekunder. Men – man klarar sig väl, hoppas jag.
I söndags voro vi på middag hos doktor Bohnsack. Det var bl.a. gås, mycket gott. Fru Spak och jag slogo oss sen ner hos Håkan och notarien, som sutto och rökte i hallen, och vi hade riktigt gemytligt. Jag rökte med utmärkt behag ( hm-) en cigarett, som smakade charmant. Smågrälade förstås hela tiden med notarien, vilket gav Håkan anledning att kasta fram en förmodan: “Kärleksgnabb”? “Ja, javisst”, tyckte vi.
Sen tog jag itu med mitt broderilinne, vilket jag på herrarnas förfrågan förklarade vara en duk, vacker duk. Men genom fru Spaks något oförsiktiga uttalanden om “duken”, gick en talgdank upp för dem, notarien grep tag i “duken” och himlade sig. “Helle dud så sött” o.s.v. Han gick förresten snart, skulle ut och “dricka punsch” med sin svåger.
Sen spelade de äldre kort, under det paret Spak och jag slöade med var sin bok i var sin bekväma stol. Vid halv 11-tiden ansåg doktorn tiden för avfärden vara inne, så vi togo farväl och gåvo oss av, jag med ett härligt stort päron putande ur ena kappfickan, två cigaretter i den andra och belastad med fyra böcker. “En Kristen” av Hall Caine och “Laddis” av Gene Stratton Porter, bägge i två delar. Den förra har jag börjat på, och den är så intressant, att jag har all möda i världen att slita mig från den och öva den forpenade stenografin.
Igår kväll låg jag och läste till klockan 12. Var som vanligt i gymnastiken. I Naemis, och mest min, uppfinningsrika hjärna hade dykt upp den planen, att ställa till med kaffebjudning efter gymnastikens slut på torsdag. Bland andra ungdomar skulle löjtnanten inbjudas. Han stod med ryggen mot ingången och läste tidningen då jag anlände till “Almquistska”. Ett ljudligt goddag från min sida kom honom att göra helt om, och så följde han mig framåt korridoren, medan jag högtidligen frågade om han ville komma med på ovannämnda kolifej.
“Jo då, det ville han visst det”. “All right, godkväll”, och jag dök ner i avklädningsrummet. Även Ragnhild inbjöds, och hon lovade förstås att komma och blev ytterst förtjust, då hon fick höra, att “han” skulle med. Hon följde mig en bit hemåt, men jag nästan önskar att hon inte gjort det, ty vid “Bukowskis” gick “han” tydligen väntande, men kom inte fram, då han såg, att jag inte var ensam.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Fortfarande gräsligt tråkigt väder. Naemi och jag hade lovat Långströms i Grillby att medverka på en Gustav Adolfsfest, som gick av stapeln igår. Jag reste klockan 5, Naemi klockan 8 på lördag eftermiddag.
Tågresan var gräslig. I samma kupé som jag satt en beväring, högljutt, mycket högljutt pratande med en annan karl och nyttjande i en aldrig sinande ström en massa svordomar. Äntligen var jag framme vid 7-tiden och möttes av Grace och farbror Långström.
Vi formligen vadade i smutsen hem. Jag har aldrig sett så smutsig väg förr. Ja, jag vill inte påstå att jag såg den nu heller, men då och då fastnade man en stund. Kaffe och massor av småbröd vid hemkomsten förstås. Och sen satt vi och pratade och jag spelade tills Naemi kom och det blev kvällsmat.
Hos Långströms bodde nu också en ung man, systerson till farbror, med långt blåsvart hår och för övrigt ganska menlös till utseendet. Vare detta nog sagt. Naemi och jag låg bredvid varandra och väcktes på morgonen med kaffe och massor av småbröd igen. Oh, sådana härliga kakor. Vi käka ‘och la’ in oerhört, förstås.
Efter frukosten tog vi oss en promenad på banan, ty landsvägarnas fotdjupa lervälling lockade inte till någon promenad precis. Klockan 5 började festen i den fullsatta skolsalen. Det var sång av barnen, föredrag av prosten och farbror och sång och musik av Naemi och mig. Det hela gick bra. Min sista bit, “Min kruslockiga baby” senterades livligt och måste tas da capo.
Sen drack vi té och ännu litet senare åt vi igen och gick så till kojs. Redan halv 7 måste vi upp för att hinna med 7.40. Kaffe på sängen och ett sista “avskedskakkäk”. Vi kom i sista sekunden till station. Från Centralen måste jag löpa med en väldig fart till min stenografilektion. Jag hade övat mig i Grillby lite, så det gick någorlunda. Och sen gick jag hem och skrev brev till Eric W. och ett sista meddelande (avslag) till Niels, som med två skrivelser uppvaktat mig den sista månaden.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Smask, schlask, dask, slaskväder. Regn och rusk, vilket nu har hållit i sig i en veckas tid. Brrr! Hoppas att det blir solsken i morgon, söndag.
Naemi och jag hade gjort upp att först promenera till Lidingö kyrka och sen gästa släktingarna därute, men det kan förstås inte bli av nu. Förra torsdagen var jag inte med i gymnastiken, utan satt på läktaren och såg på och gjorde mina reflexioner. Somliga av flickorna äro spänstiga, de flesta inte. Särskilt på slutet, där jag förresten brukar placera mig, ser dom ut som “ljum svagdricka”. Jag hade hos Lucks inköpt diverse choklad, russin och katrinplommon, som jag hela tiden satt och åt på, och retade flickorna med. Då det var slut och jag skulle gå, “haffades” jag i korridoren av löjtnanten och vi gingo vår väg tillsamman följda av Lindroths m.fl. långa blickar.
Han följde mig först hem, sedan gingo vi till Kronobergsparken, där vi hamnade på en soffa. Allt under livligt samspråk. Bl.a. undfägnade jag honom, på hans egen begäran, med russin, på så vis, att jag högst egenhändigt stoppade in dem i hans mun, varvid det naturligtvis ej kunde undgås, att hans läppar vidrörde mina fingrar. Oh!!
Till slut måste jag dock göra slut på den angenäma samvaron genom att förklara att jag var alldeles tvungen att gå upp och lägga mig. Klockan var nämligen kvart i 11! På fredag var försäkringstävlingens sista dag, och inte mindre än 594 handlingar. Som belöning för extrajobbet bjöd doktorn mig på kvällen på “Intiman”, där det spelades Molieres “Den inbillningssjuke”. Du milde, det var nästan bara lavemanger o.d. Oskar Baeckström var dråplig i huvudrollen. Fru Erastoff var en skön nosig jungfru och i en “helledud” så söt liten kärlekshistoria gjorde sig den förtjusande Karin Molander bra. Hennes älskade, Lundberg, var dock, som det stått i en kritik över stycket, plågsamt stel och alldeles för skön för scenen.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
I söndags hade “Gymnos” utfärd till Lidingön. Vädret var på morgonen inget vidare lovande, men jag gav mig iväg ändå till Valhallavägen, där vi skulle träffas. Och si, där församlades snart 28 stycken damer och herrar. Mest damer förstås. Och löjtnanten var inte med.
Vi klevo emellertid iväg med rask fart till Ropsten, över bron, och på en bedårande vacker väg siktade vi Askrikefjärden. Här rastade vi, och de, som medfört matsäck bullade upp denna. Så bar det iväg på en synnerligen våt väg ner till “Högloftet“ vid Kyrkviken. Jag hade dock dagen förut av pappa fått ett par präktiga långskaftade, tjockbottnade, gula kängor av mycket härligt läder, så jag klarade mig bra.
I “Högloftet” drack vi kaffe och så spelade jag ett slag och de andra dansade. Sen fortsatte de flesta hem till fots, men jag tog spårvagn i sällskap med Rosén och ett par flickor till. Vi voro bjudna på middag till doktorinnan Forsberg. Det var god mat förstås, men inget vidare roligt precis.
Notarien spelade kort med de äldre och jag satt i Anna-Lisas förtjusande rum hela tiden och pratade med henne. Nu är det pristävlan i “De Förenade”, så det är mer försäkringar än vanligt. Jag sitter just nu och väntar på en sändning, som emellertid inte tycks komma i brådrasket åtminstone. Klockan är 2, den borde kommit 12.50. Jag tycker mig just se, hur arg doktorn skall bli.
