by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Tänk, nu har vi hunnit en hel vecka in i julmånaden! Det är ju alldeles förfärligt vad tiden går fort.
Jag frågade allt doktorn ändå. Kläckte det ur mig helt plötsligt, då jag satt och läste. Och han tog inte alls illa upp, utan sade, att jag får mycket gärna fara och hälsa på mina kamrater. Men kan man tänka sig! Det går inte ändå. Vi kunna nämligen inte få ligga hos den där arrendatorn. Utan enda möjligheten skulle ha varit, att vi skulle legat i ett av de två rum pojkarna hyr. Och det går ju inte för sig. Således ett nöje, som man måste avsäga sig för konvenansens skull! Usch!!!
Du milde, vad jag var full i skratt igår under sånglektionen! Där är det verkligen inte lite komiskt ibland. T.ex. när jag får stå och “dröna” med ihopknipna kinder, utputad mage och indragen haka. Dyrbart i sanning!
Så skulle jag sjunga “Aa, farvel” etc. på “mo”. “Nu ska de vara ett riktigt fint runt ”o”, tyckte fröken Wall. Och jag “moade” iväg av alla krafter. Men o:na föll henne inte i smaken. “Jag vill ha ett riktigt o-ljud,” förklarade hon. “Nog ä de oljud” replikerade jag och då kunde hon inte hålla sig för skratt.
Nå vi fortsatte. Jag ”moade” och “gråade” mig fram till “hele världen staar dig saben”! Mitt “grå”ande där, föll henne heller inte i smaken utan nu fick jag för att skaffa mig lätta korta toner stå och sjunga hu-hu-hu-hu-hu skala upp och skala ner, och så ett långt utdraget huuuuuuu på slutet. Det var verkligen kusligt. Och jag hade gräsligt svårt att hålla mig för skratt.
Igår på eftermiddagen var doktorn borta och jag hade kaffebjudning för Rakel, Naemi, Bertil och Eric. Vi pratade och gick an värre. Ynglingarna äro ju så upptagna av fondnoteringar och affärer, förstås att vi kan knappt få ett ordentligt ord ur dem. Bertil och jag hade en längre diskussion angående olämpligheten av att Naemi och jag i alla fall reste med på lördag. Han tyckte förstås, att jag var ”pryd”, men jag gick på och pläderade, så jag tror nästan han fick nog.
“En gentleman skulle aldrig be en ung dam, som han “håller på”, att göra något, som kunde sätta ens den minsta fläck på hennes rykte, även om det skulle vara aldrig så roligt”, var slutklämmen.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Igår följde löjtnanten mig hem från gymnastiken. Han sade själv, att det ju är rysligt snällt av honom att följa mig hem så ofta. Varför gör han det då? Den frågan fick jag inget ordentligt svar på.
Vi pratar och snattrar förresten värre. Bl.a. fick jag honom att lova, att vi skulle slippa “marsch med sång” på “avskedsföreställningen” för denna terminen, vilken skall äga rum den 14. När han på måndag kommenderade “marsch med sång”, klämde Ragnhild och jag i av alla krafter: “Den svenska gymnastiken vi hålla så kär”, etc. Jag hade just varit uppe hos henne en förmiddag och då hade vi övat den tillsamman. Vi tyckte dock, att det lät ganska ensligt och upptäckte snart, att vi voro de enda, som sjöngo, vilken upptäckt föranlät mig att gasta till dem fram i têten “Varför sjunger ni inte därframme?!” Intet svar.
Det hela var således synnerligen ynkligt, vilket jag också påpekade för löjtnanten och slutligen fick honom att ge med sig, fast han i början så tvärsäkert försäkrade att visst skulle vi ha sång.
Nu sitter jag här i min enslighet. Doktorn har gått ut på sin vanliga eftermiddagspromenad. Därute ligger dimman tät och tjock, så att den alldeles skymmer bort alla de glittrande ljusen. “Juris” gnor, som vanligt med sitt enda till ytterligaste bearbetade musikstycke, jämt samma, samma, som han aldrig lär sig. Och jag funderar och funderar. Hur ska jag göra?
Till söndag har Bertil och Volrat bjudit Naemi och mig ut till sitt ställe på landet, som de i sällskap med ett par likasinnade hyra året runt. Vi skulle fara på lördag klockan 5 eftermiddag och vi flickor skulle ligga hos arrendatorn därute. Det hela skulle förstås bli mycket roligt. Och nu är det naturligtvis så att jag genom diverse anledningar haft så mycket ledigt på sista tiden, att jag inte vet, om jag kan med att be doktorn att få fritt på lördag.
Ibland är det allt svårt att vara tjänande ändå!! Hur skall jag göra? Om jag inte ber går jag nog miste om något mycket trevligt. Och nog får jag, om jag ber. Ack, om den där sablarnas “juris” ville sluta med sitt klink ändå!! Nu kom doktorn in. Skall jag fråga honom nu??? Nu får vi se!!
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Stackars lilla mamma, som tänkt resa på måndag, blev hindrad av den otäckaste näsblödning, som gjorde, att hon måste gå och låta behandla sig flera gånger hos doktor Ek. På måndag kväll var hon dock med Rakel och mig och såg på i gymnastiken. Tyckte förstås att Granfelt var stilig.
När jag sedan skiljdes från dem vid Birger Jarlsgatan, kom Granfelt snart uppdykande och följde mig sedan hem. Bl.a. fick jag den stora äran att få mottaga ett amatörfoto, där han sitter till häst. Tänk, om dom andra visste det!
På söndag voro vi på middag hos majorskan Spak. Det var ovanligt trevligt. Gästerna voro så många, så vi ungdomar fingo ett bord för sig, vilket naturligtvis gjorde att konversationen flöt ganska lätt. Sedan sällade sig unga paret Spak till oss, och vi försvunno in i Vincents trevliga rum, där vi sedan sutto nästan hela tiden och pratade. Notarien och jag retades som vanligt, förstås. Det är alldeles omöjligt att låta bli att retas med honom.
På torsdag kom pappa för att hämta sin lilla fruga, och de reste på fredag förmiddag. Jag kunde inte följa dem till tåget, ty jag måste på en redan förut uppskjuten sånglektion. På torsdag var jag på requiemsmässa över Franz Joseph i Katolska kyrkan. Hade fått biljetter genom doktorn.
Det var mycket högtidligt med körsång, böner och rökelse. En lysande samling av diplomater i de grannaste uniformer, samt kungen, Karl, Eugene och Vilhelm hade infunnit sig. Torsdag kväll var jag som vanligt i gymnastiken. På Gustav Adolfs torg sammanträffade jag på hemvägen med Bertil. Han föreslog förstås att vi ej skulle gå direkt hem, och så kom det sig, att vi togo vägen genom de smala gränderna i Staden mellan broarna över till Söder och upp i Katarinahissen. Och medan alla stadens kyrkklockor slogo 10 stodo vi däruppe och beundrade den bedårande utsikten.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Morsan och jag roa oss riktigt bra ihop. På onsdag förmiddag voro vi sålunda i Lilliewalchska konsthallen. Där var en finsk utställning. De flesta konstverken voro förfärliga. Kubism och futurism, alldeles fruktansvärt. Men det fanns ett par skulpturer och tavlor, som voro njutbara, t.ex. några förtjusande landskap av Topelius samt porträtt av Edelfelt.
Efter att ha läskat oss med mycket dyrt kaffe i den trevliga bodegan, styrde vi våra steg hemåt. På torsdag förmiddag voro vi på Biologiska muséet.
Jag har många gånger tänkt att gå dit, men det har aldrig blivit av. Förresten har jag haft för mig, att det inte är något vidare. Men det var verkligen alldeles enastående. Varken mamma eller jag kunde riktigt ge luft åt vår förtjusning. Där hade vi ju skogen en tidig vårdag med mjukaste mossa, prydda av vit och blåsippor. Och ur buskarna, träden, snåren och från mossan, med en och annan liten vattensamling, blickar mot oss Sveriges hela djurvärld.
Där lekte ett par björnungar i ett träd. Stolt och majestätisk skred älgen fram därunder. Mellan ett par träd betade rådjur och på en stor mossklädd kulle höll rävmamma till med sina näpna små ungar. Bävrarna gnagde på en trädstam i en bäck, och på en gren lurade den lömska järven. Ett par lodjur kikade från en stenhäll ner på en varg och ekorrar och en mård kilade uppför stammarna.
Och så alla fåglarna, med sina så innerligt söta små nästen och ägg i mossan. På en liten pöl sam en dopping med fyra, de lustigaste, ungar. Och överallt i gräset och i träden vimlade det av de förtjusande flygarna. Längre bort var havsstranden med sitt rika fågelliv på sandstranden. Och på ett par höga bergsväggar sutto sjöfåglarna tätt, tätt uppradade. Och längst bort flög en skara vitvingade måsar bort mot horisonten. Ja, det var enastående. Och så den härliga ishavsgrottan och en dalgång från Grönland. Dit kommer jag säkert att gå mer än en gång.
På torsdag kväll voro vi och såg “Chardasfurstinnan”. Den var så där lagom med en hel del trevlig musik. Otto Pegel i huvudrollen sjöng bra. Men nog hade det varit roligare att se Naima Wifstrand. Ja, på detta sätt har jag skolkat från gymnastiken två kvällar. Ragnhild ringde upp på tisdag och frågade var jag höll hus, och sade, att det var så tråkigt, när inte jag var där. Granfelt hade frågat efter mig. Han undrar nog, när jag nu inte var där igår heller.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Tänk, att lilla mamma är här för att hälsa på sina flickor nu! En dag i förra veckan, då jag var uppe hos Naemi, kläckte hon helt lugnt ur sig att mamma ämnade sig hit och skulle komma på lördag kväll. Vi voro och mötte henne bägge två, och sedan drucko vi té hemma hos Rakel och Naemi, Varefter jag begav mig hit, till min “håla”.
På söndag förmiddag var jag redan vid 10-tiden hos “ungkarlarna”, där mamma också bor, medan hon är här. Mamma och jag gingo i “Jakob” där vi hörde en riktigt bra predikan om hur vi skola förlåta. Sen åt vi middag hos fröken Lundin och satt och pratade en stund varunder Eric kom upp för att hälsa på morsan.
På kvällen gingo vi på ”sture” och såg Grebsts “Fången på Karstens fästning”. Ganska bra. Härliga naturscenerier från västkusten. Efter att ånyo blivit undfägnad med té och käkat opp diverse, åt Rakel från hennes mamma medförda matvaror, måste jag skudda stoftet av mina fötter. Doktorn hade på middag haft ett par gamla fröknar, och jag hade förut hört talas om, att det skulle bli mycket fint.
Bäst som jag satt här i min ensamhet, kammande mina blonda lockar, knackade det på dörren, och in kommer Hanna, bärande en silverbricka med de delikataste små smörgåsar jämte en stor portion vaniljglace. Och försvann för att hämta ytterligare en butelj champagne, iskall och härlig. Mycket hyggligt. Jag smaskade värre och drack champagne, så jag blev nästan yr i huvudet.
På måndag förmiddag var jag och köpte biljetter åt mamma och mig för att höra ”Lakme” på operan på kvällen. Sen var mamma här, och tyckte jag hade det förtjusande. Oh, Du gode! – en sådan njutningsrik kväll!!! Lakmes roll sjöngs av ryskan Andrejewa Skilondz. Goodness – en sådan röst!! Underbar, obeskrivligt underbar.
Jag kan inte finna ord nog starka att ge en föreställning om den. De ljuvaste drillar, klara som kristall, pärlande löpningar, vågsvall af toner med klang som silverklockor och ljudande malm. Oh Gud, en sådan överjordiskt härlig röst. Jag var alldeles betagen, och mamma, som egentligen mest tycker om mansröster, tyckte också att det var ljuvligt. Övriga roller kreerades av Hislop, mycket behaglig röst, Oscar, Rydkvist, Söderman, Malm m.fl. Men oh – Andrejewa Skilondz!!!
Idag ha mamma och jag varit först på Feiths och sedan på vaktparaden. Och därifrån gingo vi var och en till sitt, jag måste hem, för att öva stenografi.
