by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Hurrah!!!!!!! Idag har jag avlagt det där välsignade stenografprovet, och jag klarade mig! Härligt!!! Nu skall jag minsann inte gno med det i brådrasket. Fast man är ju tvungen att öva förstås, annars “ligger man av sig” fort nog.
På tisdag var jag ändå och såg “Kamraterna”. Man blir inte glad, när man ser Strindbergs pjäser. Det är något så genomgående tröstlöst och bittert, att man känner sig riktigt hjärtängslig. I denna pjäs är det som vanligt kvinnan, som får sitta emellan. Oh, vilken förfärlig uppfattning Strindberg måtte haft om kvinnan. En tanklös, nyckfull varelse ur stånd till varje verkligt ädel eller god tanke och handling, full av intriger, sinnlig och begiven på nöjen, slösaktig och oförståndig.
“Berta” i “Kamraterna” var verkligen ett praktexemplar av en sådan kvinna, och spelades av Astri Torsell på ett synnerligen realistiskt sätt. Mot all denna kvinnliga uselhet och låghet framstår den manliga huvudpersonen så mycket mer i besittning av allehanda goda egenskaper. Och han står också slutligen triumferande över sin äntligen tillkämpade seger av frihet från denna låga varelse.
Anders de Wahl skötte denna roll med sin vanliga överlägsenhet. En ovanligt sympatisk skådespelare. Det hela var intressant, fast det var rysligt. När jag på onsdag morgon blickade ut genom mitt fönster möttes jag av det i halvskymningen blåaktiga skimret av nyfallen snö. Som ett mjukt täcke låg den över tak och gator, och de stora sandhögarna på Norr Mälarstrand sågo ut som jättestora drivor. Ju mer det ljusnade ju mera bländvitt lyste snön, och på träden i sjukhusparken nedanför, hade den fastnat som vit bomull i julgranen.
Vilken ljuvlig syn efter det förfärliga höstslasket! Man ack, fast det igår och idag fallit mycket mera snö, rinner den bort i strömmar, det plaskas i takrännorna, och inne på gatorna är det en förfärlig, smutsig sörja. Nu är julkommersen i full gång. Alla affärer skylta så lockande som möjligt, och här och där på öppna platser står en skog av julgranar. Vidare ser man lustiga julbockar av halm och i blomsteraffärerna de förtjusande vackra julkransarna med ljus, klockor och röda band.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Igår eftermiddag skulle doktorn bort, så jag fick “permission” genast efter middagen. Och begav mig genast till “hålan” förstås. Rakel var hemma, och vi stenograferade, sydde, pratade och åt härliga inkokta frukter oerhört. Bl.a. roade vi oss med att vid päron och körsbärsätningen utveckla en oanad obelevenhet i ord och åthävor och skojade, så jag var fullkomligt sjuk av skratt.
Efter en stund kom Naemi och började förstås orera värre, när hon såg hur vi smorde kråset. “Och här står jag, min stackare, och får ingenting och säger inte ett ord”, slutade hon sin svada. – Vilket vi besvarade med oförstående blickar fruktansvärda sörplingar, slickningar av faten etc. Och då hon närmade sig med en tallrik och en sked i högsta hugg i tydlig avsikt att tulla innehållet i körsbärsburken, steg Rakel upp, för att försvara sin egendom med eftertryckliga sparkningar och andra vildsinta åtbörder.
Det hela slutade förstås med, att Naemi flydde med sitt välförsedda fat, efterlämnande stora fläckar på den nytvättade bordsduken. Vilket gav osökt anledning till ny kalabalik. Och jag låg på soffan och jämrade mig, halvdöd av skratt.
Idag har jag fått lov igen för att gå och se Strindbergs “Kamraterna” på Dramaten, med de Wahl och Astri Torsell i huvudrollerna. Men egendomligt nog känner jag ingen särskild lust nu, så jag kan inte besluta mig för att gå och ringa efter biljett.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Nästa söndag är det julafton. Och då är man, om allt går väl, hemma hos de kära i Göteborg. Idag ämnade jag mig, liksom förra söndagen, till kyrkan för att genom att referera predikan träna mig i den ädla stenografikonsten. Dumt nog begav jag mig först till “ungkarlarna”, för att eventuellt få någon av dem med mig. Dom låg förstås bägge två och övertalade mig genom utlovande av handelsbrevsdiktamen att stanna där.
“Prästen predikar väl inga handelsbrev”, tyckte dom. Sen gick jag hem och åt frukost, och därefter hade vi stämt möte vid vaktparaden. Du milde, så mycket folk! Sen tog vi oss en promenad på “stråken” och dinglade sen iväg till “ungkarlshålan” där vi tillbragte några timmar under stenografi och skoj. Varefter jag måste ta farväl för att gå hem till middag och läsning.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Blott en vecka kvar till jul! Nästa lördag förmiddag reser jag antagligen hem för att värdigt, i familjens sköte, begå denna högtid. Usch, så mycket folk det skall bli på tåget! Skall man ha råd att leka “goulasch” och resa i andra klass?!
Igår eftermiddag, då doktorn som vanligt skulle ut på sin lilla eftermiddagspromenad frågade han, om jag ville följa med, så kunde vi fara in till “stan” och titta på julskyltningen. Det gjorde vi förstås, och sedan vi defilerat förbi de större etablissementen, utanför vilka en jämn människomassa strömmade förbi, bjöd han på choklad och bakelser hos Bergs och förärade mig även en påse chokladkonfekt. Och efter en titt i Möllenborgs juveleraraffär, där det skyltas med de mest bedårande briljanter, styrde vi per spårvagn kosan hem igen.
Nu sitter jag och skriver klockan 11 på kvällen. För en stund sen satt jag väl påpälsad i det öppna fönstret och rökte en cigarett. Men den var inte alls god. Kanske det kom sig av, att jag strax före hade konsumerat en del choklad. Men – oh, vad utsikten med de glimmande ljusen, som spegla sig i vattnet, är bedårande!! Bara man kunde låta bli att tänka och fantisera och längta efter det, som man kanske aldrig får! Oh, vad det är svårt att vara ensam ibland!!
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Otroligt, men sant. Det är alldeles vanvettigt, vad tiden går fort. I söndags hade “Gymnos” fest, julfest, på Höganloft. Det var lutfisk och gröt och kaffe. Och sen dans, förstås.
Eftersom jag kom direkt från en bättre middag hos doktorinnan Bohnsack (vaniljglace) var jag så stoppmätt, att jag orkade knappt se maten, ännu mindre äta. För syns skulle tog jag dock en liten klick gröt och i denna klick låg mandeln!! så det finns ju hopp!
Ja, sen dansade vi. Det var förfärligt varmt och dammigt, men annars trevligt. “Granis” bjöd upp mig först, men vi hann bara dansa ett varv, så var den dansen slut. Sen dansade jag hambo med en yngling, presenterad av Bertil. Det var gräsligt roligt. Men kjolarna “vajade” nog onödigt mycket.
Redan klockan 12 var det slut, och man begav sig hem. Bertil följde mig. På måndag fick jag sällskap med Granfelt från gymnastiken, och han förärade mig ännu ett amatörfoto, där han står “och grinar opp sig” tillsamman med en annan löjtnant, som ser något till “malli” ut.
Torsdag var avslutningskväll i gymnastiken för denna termin. Läktarn var fylld av folk, mest “manliga Gymnos”, som även hade planterat ut sig nere i salen. Uppvisningen var inte så illa, men hoppen – dem är bäst att tala tyst om. Jag lyste där förstås. När jag tänker på Olofsson i “Amatörerna” så…
Granfelt fick mottaga en större blomsterkvast samt ett 4-faldigt “hurra”. Och nu sitter jag här på fredag förmiddag och känner mig “tjyvtjock” och önskar, att man kunde domna bort på en tid. För “fy sjuttingen” vad allting är tråkigt! Vädret, det vill jag inte tala om! Och så skall jag ta stenografprov nästa torsdag och måste öva, som en vanvetting.
Och idag, när jag kånkat iväg till sången, var fröken Wall borta. Hennes urgamla morsa och den lika urgamla fru Havermann, som bor där, ojade sig förstås värre över att “Zelma” kunde bära sig åt så. Och antagligen för att trösta mig, utljöto de sig över hur vackert jag sjunger. (Har aldrig ännu hört mig sjunga annat än mo, grå, nju, njå etc. uppbyggliga saker) och hur roligt “Zelma” tycker att det är, att sjunga med mig.
Men “Zelma” kom inte för det, utan jag måste gå med oförrättat ärende. Sabla “Zelma”. Just nu ringde det, och då var det hon, som ursäktade sig så mycket, och bad mig komma imorgon i stället. Vete katten hur det går med stenografin!
