Söndag den 14 januari 1917. Kom hem klockan 3.

Idag är det visst jämt en vecka sedan jag plitade i denna bok sist. Oj, oj, vad tiden går fort. Nu är det bara 14 dagar kvar, tills jag lämnar doktorn och söker anställning på kontor. Det känns allt besynnerligt ändå, att inte ett dugg veta, var man kommer att hamna!! Men det finns inget annat att göra än att avvakta tiden och se.

Nu snöstormar det därute. Men det är inte kallt. Står väl nätt och jämnt på fryspunkten. Och här sitter jag och känner mig tämligen bakom. Fasligt festande igår. Först på middag hos majorskan Spak. Gående bord och många gäster, mest gamla tanter. Förresten var det god mat och goda viner som vanligt.

Vincent Spak, en fröken Danielsson och undertecknad hade slagit oss ner inne i sängkammaren. Vincent vinner på närmare bekantskap. I början tycker man att han är alldeles “omöjlig”, lillgammal o.s.v. Men han vinner, som sagt. Onekligen en kolossal energi på´n. Så fort middagen var över, tog jag avsked och begav mig till Ragnhild, dit jag var bjuden på ungdomshippa. Där var verkligen en hel del ungdom, men ingen av något vidare intresse. Det fanns en yngling, som spelade dansmusik riktigt bra, så vi “svängde” oss värre. Klockan 12 serverades en god supé och sen dansade vi litet till och plötsligt befanns klockan vara halv 3, så jag fann för gott att ta avsked och bege mig hem. “Pelle” följde mig.

Vädret var milt, men litet halkigt och det var besvärligt att gå, så jag fann mig härför – absolut uteslutande endast härför – föranlåten ett acceptera hans erbjudna, stödjande arm. Kom hem klockan 3. Steg upp klockan 8 som vanligt, och sitter nu som sagt och känner mig bakom. Borde egentligen gno med tysk stenografi, men orkar ta mig “sjurton” inte.

Söndag den 7 januari 1917. Bjuden till “ungkarlarna” på “kolifej”.

Fortfarande smällkallt vinterväder. Och av allt att döma kommer det att hålla i sig en tid framåt. Torsdag i förra veckan var det riktigt yrväder, men trots det tog Karin Berg och jag en promenad på Strandvägen. Och sen begav vi oss till det nya Törnblads på Biblioteksgatan för att få oss något varmt. Det är en ganska trevlig lokal. Vi beställde glögg och slog oss ner i ett par riktigt bekväma stolar i ett hörn. Musiken spelade endast tråkiga bitar, så länge vi voro där åtminstone. Och att ett litet glas glögg kostar 80 öre, samt minimala, ej särdeles goda bakelser, 20 öre styck, kan man ej kalla billigt precis.

Igår, på trettondagen, var jag i kyrkan och stenograferade på förmiddagen och det gick bra. Sen var jag hos “ungkarlarna” och vi voro ute och promenerade ett slag. Det var det härligaste väder med rosende solskimmer över snön. Men duktigt kallt. Alla människor sågo mer eller mindre frusna ut. Vi voro bjudna på middag till doktorinnan Bohnsack. Det var mycket god mat. Buljong, laxöring, kalkon och vaniljglace med varm chokladsås, rödvin, rhenskt vin och sherry. Men något särskilt roligt var det ju ej. Forsbergarna voro ej med.

Jag tillbragte största delen av eftermiddagen med att läsa en bok. Nu sitter jag och skriver vid 11-tiden på söndag förmiddag. Imorse var det klart, men nu har en dimma brett ut sig över nejden. Det är alldeles tyst, man hör bara ljudet av ångbåtssignalerna, och hur isen bryts sönder, där båtarna gå fram. I eftermiddag är jag bjuden till “ungkarlarna” på “kolifej”. Och nu skall jag arbeta med tysk stenografi ända till middagen. Ljuvligt att ha så mycket tid på sig.

Onsdag den 3 januari 1917. Han dök genast ner på mig.

Får väl fortsätta nu. Således – alldeles gulgrön av avundsjuka genom sina målande beskrivningar av sin härliga resa. Jaha, nu var det ju julafton. Söndag.

På förmiddagen voro vi hos Rakels för att hämta en del av Naemis saker och blevo då presenterade för underbarnet Barbro, Rakels och Daniels lilla tös. Ungen såg ut som alla andra små, månadsgamla pyren, men de stolta föräldrarna voro naturligtvis av den uppfattningen, att maken till fullkomlighet finns inte. Så for vi hem och doppade i grytan etc. och sedan blev det julklappsutdelning under allmän glädje. (någon påstod att Lillan och Harry tack vare ivriga påstötningar redan på förmiddagen lyckats erhålla några julklappar).

Alla blevo väl försedda. Jag mottog sålunda:
1. en mycket söt sypåse med tillbehör av Rut,
2. en stor pappask med 25 kr. av pappa,
3. ett förtjusande blustyg av mamma,
4. linnetyg av Naemi,
5. Parfym av Harry,
6. Manschettknappar av Lillan, och – last but not least – en rysligt stilig klockkedja av guld från doktorn, överbringad av Naemi. Blev synnerligen angenämt överraskad förstås. Senare på kvällen kom den doftande julgröten, och vi hade just börjat skoja om, vem som lyckats “haffa” mandeln, då jag upptäckte den i min sked. Igen!! Så nu blir jag väl alldeles säkert snart gift!!

Så framsade pappa med stort patos sitt traditionella grötrim: “Mandeln uti gröten finna, gläder gränslöst varje kvinna”, och så gjorde vi fullkomligt misslyckade försök att hitta på nya rim. Lillan glänste med ett från i fjol. “Fastän jag den minsta är uti detta lage’ kan jag rimma sisåhär: Gröten gör gott i min mage”. Hon blev förstås vederbörligen “Pyrsad”. Så slöts julkvällen under fröjd och gamman, och snart härskade mörker och tystnad i rummen, där julgranens ljus nyss tindrat, och glädjen stått högt i tak.

På juldagen voro vi till kyrkan, men sedan hemma hela dagen. Det var musik och sång bl.a. förstås, och de tyckte, att det hörs mycket väl, att jag fått min röst utbildad lite grand. Annandagens e.m. var jag bjuden till Anna-Lisa, och sammanträffade där med Adil, som är sig precis lik, och antagligen kommer att förbliva likadan till sin död, samt Eric förstås. Sandström tittade upp som allra hastigast och hälsade längre fram på kvällen.

De övriga dagarna sammanträffade vi med gamla bekanta, Bruno, Hilding etc., och tre förmiddagar å rad tillbringades en stund å Vollmers tesalong. Där är verkligen mycket trevligt. Utsökt vackert dekorerat, fin musik, goda varor, en hel del bekanta ansikten och vid entrén en bildskön dörrvakt. Vad kan man mera begära??!! Så voro vi på “Cosmorama” en kväll. Men det, att vi fingo stå bland en synnerligen blandad publik i 3 kvart, innan vi slapp in gör, att jag helst inte tänker därpå, fast programmet var jämförelsevis acceptabelt.

En eftermiddag voro vi på “Kronan” för att se sköne Carlo Wieth i ett rafflande drama. Men hans älskade var så pass gammal och ful, att vi va riktigt arga. Fredag före lördag, som var dagen före nyårsafton, voro vi bjudna till unga Kihlmans på Hisingen. De ha en liten rar villa därute, riktigt hemtrevlig. Vi blevo bjudna på kaffe och sedan smörgås och så “daltade” vi med lilla Barbro värre förstås. Lärde oss en del nya uttryck bl.a. att “de ä sjutton så gott med pyrsar”. Så tvingade vi stackars Urban att spela på ett gammalt munspel och dansade så i den lilla övre hallen med ögonskenlig fara att ramla utför trapporna.

David och Herman uppträdde som kavaljerer, den senare försökte även spela munspel med ena handen och “dansa med den andra”. Men det gick inte vidare bra. Emedan han måste använda den arm, där damens ena hand graciöst skulle vilat, till framförandet av smäktande valser och sprittande step på munspelet, kom sagda graciösa hand att synnerligen lekfullt dingla omkring i tomma rymden utan något egentligt fäste. Vilket såg odelat komiskt ut. Sent omsider begåvo vi oss så på “lyxjakten” Hisingen och spårvagn hem.

Nästa eftermiddag tillbragte vi med att spela ett nytt sällskapsspel “Corners” hos Elsa Lindquist. Spelpassionens vågor gingo höga förstås, samtidigt med att vi samvetsgrant gjorde slut på innehållet i en större Elsas konfektask. På Nyårsafton hade vi bjudning hemma. Elsa och Rakel “joined us” en stund men de skulle sedan bort på “vaka”, likaledes Torsten och Arvid Ahnfelt. Återstodo så Emelie (vi blevo “du” den kvällen) Ade, Josef, Elin och Harald Jansson, tämligen ny Naemi bekantskap. Vi dansade, musicerade, tände julgranen och hade riktigt trevligt. Vid 10-tiden avåts en enkel men god supé och klockan 12 stodo vi med portvinsglas i hand och nyårsönskningar på läpparna och skålade in det nya året. Och så farväl 1916 mitt 21 levnadsår!

Det nya 1917 fingo vi Stockholmsbor inleda med att återvända till den stora staden. Klockan 12.12 på eftermiddagen var en ansenlig skara samlad för att vifta av Rakel, Naemi, Eva och mig. Stackars Eva skulle resa hem till Norrköping för att sköta sig för magsår. Vi lade beslag på en avbalkning i kupén och tillbragte där resan med läsning, naturdyrkan och stilla, ehuru intensivt slagsmål om en av Emelie skänkt konfektpåse.

I Katrineholm skulle Eva byta om tåg. Från plattformen kunde vi se att stället var rikt eklärerat och på en plats reste sig en hög, ljusstrålande ställning. Vilket allt förklaras genom att platsen med det nya årets ingång upphöjts till rang, heder och värdighet av stad. Vi hjälpte Eva över på hennes tåg och klevo så upp på vårt eget, där vi från plattformen iakttog grannlåten. Just som vårt tåg skulle sätta sig i rörelse, säger Rakel: “Titta, där ligger en klocka!” Och verkligen, på den snötäckta gångbanan mellan tågen låg en klocka. Tåget rörde sig nu. “Oh, det är ju Naemis!” bifogade jag. Så blev det ett fasligt skrikande åt en stationskarl, som just kom gående, ett pekande och gestikulerande mot klockan. Han fick verkligen syn på den och storspringande kom han fram till oss och kastade upp den. Och den skräckslagna Naemi fick sålunda åter sin klocka, ehuru med krossat glas. De på plattformen kringstående deltogo med livligt intresse i hela scenen.

Redan länge hade nu vädret varit ljuvligt, gnistrande kallt, snöigt och stjärnklart. Och sedan länge hade vi med stor uppmärksamhet iakttagits av två ynglingar i kupén bredvid. När jag så gick ut på plattformen ett tag, dit R. och N. för en stund sedan begivit sig, fann jag dem i livligt samtal med den ene ynglingen. Och strax efter kom den andre, (som såg trevligast ut) och dök genast ner på mig med ett “så härligt väder det är”. Ja, det kunde jag ju inte förneka, och snart var samtalet i full gång, och fortsattes inne i kupén. “Min” yngling presenterade sig som Georg Leander, ingenjör och den andre som herr Persson. Snart voro vi emellertid framme, och efter ett “auf wiedersehen“ från herr Leanders sida, skiljdes vi och gick var och en till sitt.

Och nu har det gamla vanliga börjat igen. Idag har jag tagit första lektionen av en kurs i tysk stenografi, som sedan skall efterföljas av en i engelsk. Det är riktigt intressant. Här är det ljuvligaste vinterväder med klingande slädföre och träden vita av rimfrost. Men nu har jag setat och skrivit i denna bok över en timme så nu får jag allt sluta. Är alldeles trött i armen.

Tisdag den 2 januari 1917. No man for me.

Tänk, nu har jag inte skrivit ett ord i min dagbok, medan jag varit hemma. Har inte haft tillfälle. Alltid kommer något i vägen. Och nu… oh, jag sitter nu och skriver i eftermiddagstimmen, och just nu kom doktorn in från sin sedvanliga promenad, så jag måste nog strax gå in. Men jag kan ju börja med mina upplevelser i Göteborg.

Först således: då jag efter resans slut med en befrielsens suck steg av tåget, spanade jag förstås ivrigt efter något mötande, bekant ansikte. Men ack, mina spejande ögon upptäckte blott, visserligen mötande, men alls icke bekanta ansikten. Jag gick ett par tag fram och tillbaka, iakttagande alla personer, men nej, no man for me. “Har förstås i den allmänna julpostbrådskan inte fått mitt brev”, tänkte jag och begav mig med mitt pick och pack till spårvagnen och for helt solo hem. Klev upp för trapporna, ringde, ställde mig i en position á la förolämpad oskuld och framviskande vid dörrens öppnande ett förebrående: ”snällt att komma och möta mig också, se”!!

Mamma, som öppnade, stod en sekund mållös, men sedan jag kommit in, välkomnats och blivit befriad från gepäck och överkläder, talade hon om, att pappa och Rut för en stund sen begivit sig av för att möta mig. De hade ringt och frågat om tåget var mycket försenat och fått till svar, att det ej väntades förrän då och då. Det kom emellertid något tidigare, vilket hade till följd att de antagligen bestego stationstrappan just då jag besteg spårvagnen.

Nåväl, om en stund ringde det i telefon, och pappa fick det nöjet att höra den förgäves vid tåget efterspanade själv svara. Så blev det ett fasligt “pyrsande” och många omkramningar av småsyskonen förstås, och slutligen slog jag mig ner i det nyanordnade särdeles trevliga herrummet med bekväma, röda stolar, mjuk ottoman etc. En förtjusande vacker lampa i hamrat järn och ett nyförvärvet konstverk av Johan Lexell bidrog i hög grad till trevnaden.

Nå, Rut och pappa anlände så småningom och Rut utbredda sig förstås om, hur hon i vimlet vid station observerat en figur, som vid anblicken av dem, smög sig undan och försvann. Det skulle varit jag, det. Supén avåts under gladaste stämning i skuggan av en stor, härlig julgran, som spred en ljuvlig, aromatisk doft, riktig juldoft, som i förening med bränt lack är den trevligaste av alla dofter. (Att inte doktorn ropat på mig än!!!).

Naemi och Rakel skulle komma följande morgon, och Rut och jag orkade oss tillsamman med pappa ner att möta. Då vi kommo möttes vi av Rakel och Naemis grinande anleten. De hade rest andra klass och fått en trevlig kupé tillsamman med 4 eller 5 herrar, “Rakels bank”, och hade haft en alldeles förtjusande resa. Och försökte (och lyckades) göra mig gulgrön.(se där, nu ropar doktorn, adjö).

Lördag den 23 december 1916. Den sedvanliga “glodden” undgår jag dock aldrig.

Nu sitter jag på tåget till Göteborg. Klockan är omkring 2. Nyss sprang en restaurantnisse genom vagnarna och gastade, “första middan”.

För Naemi och Rakel skulle jag ha målat ut denna resa i de bjärtaste färger ungefär sålunda:

Bergfast inkilad mellan en diger torgmadam och en karl av den allra trevligaste typen med ljusblå, utstående ögon, röda mustascher, som syns bakifrån etc., sitter mitt arma jag. I kupén råder en olidlig värme, samt en av flera utsökta dofter, såsom fotsvett, läkeroltabletter, dålig andedräkt, tågrök etc. sammansatt odör.

“Befolkningen” utgöres av en massa “snoriga” ungar i olika åldrar, som omväxlande äter, sover, skriker och “gör på sig” samt tillhörande mammor i samma stil. Dessutom diverse feta, mustaschbeprydda familjefäder, av vilka några ihärdigt och oavbrutet betrakta mig med talgiga “25-öresblickar”.

Emellertid är det inte alls så hemskt. Det finns gott om plats i kupén, jag har en utmärkt fönsterplats, och “befolkningen” består huvudsakligen av ungt folk, mest flickor, som se riktigt trevliga ut. Mitt emot mig sitter en ung flicka med särdeles vackra, bruna ögon och vacker mun. Skall man inleda konversation, tro? Den sedvanliga “glodden” undgår jag dock aldrig på en resa.

Denna gång är det en ung, glasögonbeprydd man, som sitter nere i ett hörn av kupén och ihärdigt betraktar mig med största intresse. Landskapet, som flyger förbi, är bedårande vackert. Snön ligger så bländande vit över nejden, där små röda stugor titta fram i gläntorna mellan träden. Oh, vad mitt fosterland är ett härligt land!!! Och oh, vad det skall bli roligt att komma hem! Om det ville gå riktigt fort ändå!