by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Tänk, nu är det bara tvâ dagar kvar tills jag flyttar härifrån och börjar i “Skandia”. Vad jag undrar hur det skall bli där! Pappsen är fortfarande kvar i staden. Igår voro Naemi, han och jag i sällskap med en disponent från Arvika samt hans två döttrar, som gå i Schartaus handelsskola här, på matiné på operan och såg “Vermländningarna”. Det var en gammal trevlig bekantskap att återuppliva, fullt med vackra “klämmiga” nationaldanser och härliga dekorationer. Och den gamla, trevliga, välkända musiken kom ju här fullt till sin rätt. Det enda störande var, att de flesta uppträdande försökte “tale varmlänske” med synnerligen klent resultat. Det lät ytterligt “gjort”.
Från teatern gick jag hem för att intaga en sista söndagsmiddag i doktorns och notariens sällskap. Sedan skulle jag träffa de andra på Gillet, där de dinerat. Men då jag anlände dit, blev jag helt enkelt nekad tillträde!! Synnerligen behagligt! Klockan var nämligen halv 7 och mellan 6-7 äro alla restauranger stängda obevekligen. Så jag min arma stackare fick gå och spankulera för mig själv i en halvtimme och blev sedan mottagen med de livligaste förebråelser för min “sölighet”, förstås. Vilka dock utbyttes mot det djupaste deltagande och ett glas “groene curacao” då jag förtäljde mitt lidandes historia.
Där satt vi på “Gillet” till klockan halv 9, då vi begåvo oss till Auditoriumbiografen. Smäckfullt med folk, härlig musik och ett ovanligt bra program. I “Vildmarkens dotter” vimlade det av vackra flickor, och hjältinnan var helt enkelt bedårande. Och fick sin Jimmy till slut förstås. Ett ovanligt trevligt biografdrama.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Igår hade jag livat värre. Först på förmiddagen var pappa, Naemi och jag och gick på skridskor i Stadion. Vi hade bägge dagen förut fått de allra trevligaste sporttröjor och vantar av pappsen. Vädret var alldeles ljuvligt och det var mycket roligt att “på stålskodd fot” ila fram över den utmärkta isbanan. Det gick riktigt bra fastän varken Naemi eller jag gått på skridskor på aldrig så länge.
På eftermiddagen ringde Bertil och frågade om jag på kvällen ville följa med och åka bobsleigh och sedan dansa i sportstugan ute vid Råsunda. Natürlich! Så fort jag hade slutat läsningen skrudade jag mig i sportstassen och begav mig dit ut, där jag träffade Bertil, Volrat, Rolf och en hel del andra ungdomar för vilka jag blev presenterad, vid kälkbanan. Det gick härligt att åka. Och sen begåvo vi oss iväg till sportstugan, där vi drucko gott kaffe och sedan dansade till klockan 12. Det var en hel del trevliga herrar och flickor och vi hade särdeles livat. Det var verkligen riktigt roligt att få dansa en hel kväll. Och dansade bra gjorde de nästan allihop.
2 min i 12 gick sista vagnen in till stan så då måste vi ge oss iväg. Vagnen gick inte längre än till Odenplan, därifrån fick jag sällskap med ett syskonpar, bror och syster, som också bor på Kungsholmen. Han följde mig välvilligt nog ända hem till porten. Innan jag kom i säng blev klockan över ett och sen sov jag rysligt oroligt. Är väl inte van att vara ute på sånt här skoj, förstås. Idag har jag setat inne och sytt hela förmiddagen. Ett underliv, ett förkläde och början till linne.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Hurrah!!!!! Jag var uppe på “Skandia” igår på förmiddagen och talade med häradshövding Killander. Och hade den oerhörda “flaxen” att så att säga “på stående fot” bli antagen. Skall börja första februari. Gud ske tack och lov!! Måtte jag nu bara kunna sköta mig, så jag blir ordinarie etc. Doktorn har idag gjort den obligatoriska undersökningen av mig, och jag befanns vara fullkomligt felfri.
I lördags eftermiddag ringde Naemi och sade att jag gärna kunde komma dit på söndag förmiddag och dricka kaffe och få eventuella rester av det kafferep som ”ungkarlarna” samma kväll skulle ha för ett par av Rakels kamrater. Jag hade egentligen tänkt, att vi skulle fara ut till “släktingarna”, men lovade att komma.
Nåväl, vid halv 11-tiden kom jag dit. För det första låg dom, bägge två, och när jag äntligen lyckats få upp dem befanns det, att de där resterna verkligen voro synnerligen eventuella, ity att det fanns inte så mycket som en skorpa kvar en gång. Och jag, som sagt därhemma, att jag inte skulle komma hem till frukost!!
Till slut beslöt vi ett fara ut till släktingarna och därute var det alldeles gudomligt ljuvligt. Solen strålade över snöiga fält och dungar och villornas röda färg lyste så glatt fram mellan träden här och var. Vi blevo bjudna på kaffe förstås och så spelade vi och pratade. Naemi stannade till middag, men vi skulle ha middagsbjudning själva, så jag måste fara in.
Middagen här var ganska trevlig. Mycket god mat förstås, och den ljuvligast tänkbara efterrätt. Fin vaniljglace i crêmekoppar med de läckraste små bakelser. För ovanlighetens skull retades notarien och jag inte alls, vilket märkvärdiga förhållande han även vid téet påpekade. I måndags blev jag, utom antagandet i “Skandia” igår, ytterligare uppiggad av farsans ankomst hit. Han, Naemi och jag promenerade i det ljuvliga vädret ända ut till Bellmansro, där vi drack kaffe och glögg, spelade och hade riktigt trevligt.
På hemvägen besökte vi konstnärinnornas utställning i Konsthallen. Men du milde himmel, där fanns saker så man kunde baxna “bax på bax”. “Ism” i dess högsta potens. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta, men valde slutligen det första alternativet. Det fanns dock ett par njutbara saker i skulpturhallen, samt två bedårande vackra tavlor “Skogsmotiv” av Schulz Moberger. Alldeles härliga.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Oh, ack, vad tiden går rysligt fort. Nu har jag bara 11 dagar att vara kvar hos doktorn. Och sedan kommer det “okända”. Goda makter, måtte jag få någon bra plats. Annars vore det verkligen förskräckligt försmädligt, eftersom jag frånsagt mig en 100 kronors plats i Göteborg.
Jag ämnar lägga in ansökan till “Skandia” i nästa vecka och hoppas innerligt att bli antagen. Det är fortfarande mycket kallt om dagarna, särskilt om morgnarna. Och det är ett sådant praktfullt skådespel, när solen kommer uppglidande stor och röd bakom södra bergen. Ibland är det så dimmigt och rökigt över vattnet och då ser det ut, som en stor eldsvåda, när det röda ljuset blir allt skarpare, strax innan solen går upp. Det är de allra underbaraste färgeffekter,
I torsdags kväll var jag med i gymnastiken, och spetsade mig förstås på att få sällskap med Granfelt, så jag sade till Ragnhild, som ju annars alltid brukar följa mig en liten bit, att jag skulle träffa någon. “Vem”? – “Ja, ser du, de taler ja inte om”! Emellertid nöjde hon sig inte med detta svar, utan skyndade sig efter gymnastikens slut att klä på sig, för att i alla fall följa mig och se, vem det var jag skulle träffa. Då uppgav jag hoppet, klädde mig långsamt och så gingo vi.
“Var skall Du träffa den där personen?” – “På Tegelbacken,” högg jag till. – “Jaså, då få vi ändå sällskap en bit.” – “Ja, men jag tror det är bäst jag tar spårvagnen, annars hinner jag inte.” – Då skulle hon följa mig till vagnen. Där stod Granfelt och frågade, vart vi skulle ta vägen. “Jo, jag skall åka till Tegelbacken”, tyckte jag. “Nej, gå i stället, så få vi sällskap,” sade han.- “Ja, men jag har så bråttom”, smäckte jag. “asch, vi kan väl gå fort,” löd svaret. Därpå till R. “Fröken skall väl gå hem?” – “Nej, jag följer väl med en bit”, sade hon, synbart oförstående för hans tydliga avsikt med sin fråga.
Nå, vi la iväg. Ragnhild, som annars aldrig följer mig längre än till Kungsträdgården, hade nu tydligen för avsikt att gå med ända till Tegelbacken. Nu måste jag anstränga min hjärna med att hitta på vem det var jag skulle möta. -“Oj, klockan är fem minuter över halv tio”, tyckte jag, rätt som det var, “nu går nog Naemi sin väg, innan vi hinner fram.” – “Oh, var det henne Du skulle möta.” – “Ja, usch så arg hon skall bli,” fånade jag mig,” jag skulle få ett mönster av henne. Nåväl, när vi kom till Tegelbacken klockan tio över halv tio, fanns naturligtvis ingen Naemi där. -“Ack, nu måste jag gå upp till henne och hämta det där mönstret”, framhärdade jag i min lögnaktighet. Ja, dom följde med. Men när vi kom till Klarabergsgatan måste Ragnhild ta adjö där, ty klockan var en kvart i tio och hon hade ingen portnyckel. Det retade henne allt, antar jag.
Vete “sjurton”, va hon tänkte på eller menade med det hela förresten. Nåväl, jag måste upp till Naemi förstås, som satt i godan ro i sällskap med Rakel och Eric, och inte hade en aning om, att hon figurerat på Tegelbacken klockan halv 10. Jag bara hälsade som hastigast, och gick så ner till den väntande Granfeldt igen. Och sen följde han mig hem förstås, och jag grälade alldeles rysligt på honom för han förkylt sig så fruktansvärt, en följd av ett “tämja fålar”. I ”bara vapenrocken”. Nu hade han emellertid förståndigt nog lagt sig till med en “olle”, sa han.
Det är förfärligt vad det går fort att komma till Norr Mälarstrand ibland, tycker både han och jag. Dagen därpå var Naemi och jag ute och spatserade på förmiddagen och då fick hon del av den komiska historien om hur jag trasslat in mig i en lögnvävnad dagen förut. Hon hade förstås odelat roligt och yttrade förresten några väl valda ord, om unga damer, som inte hålla på sin värdighet. Hon menade inte mig.
Nu om dagarna håller jag på med att göra mig av med diverse gamla kläder, onödigt skräp o.s.v., för att ha så litet som möjligt att packa, när jag flyttar. Sålunda har jag idag skänkt bort en del blusar till Hanna, samt genom henne skickat en del till “Frälsningsarmén” eller någon annan välgörande institution. Dessutom sålt 9 yllestrumpor (3 hg.) för 60 öre. Storartade inkomster!
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Dimman ligger tät över Riddarfjärden, och de små ångsluparna måste “tjuta” oupphörligt på sin väg fram genom isflaken för att de inte köra ihop. Men på land är det ingen dimma, och den upplysta urtavlan i Kungsholms kyrktorn står som en stor gul måne mot den mörka kvällshimlen.
“Juris” spelar ömsevis på fiol och piano vemodiga molltongångar därinne. Han spelar alltid i moll. Måtte vara sorgsen i sitt sinn. “Den oundvikliga” har han ännu inte exekverat, men rätt vad det är, kommer han nog in på den.
Igår började gymnastiken. Jag satt först och skrev ett brev till Elsa Lindquist, innan jag gick. Hon och jag brevväxla nu om att vi skall försöka få ihop det så att hon får plats här, varefter vi två skulle hyra rum ihop. Hon har möbel. Det skulle allt vara “hyvens”, om det bleve någonting av. Och vi skola göra vårt bästa.
Emellertid kom jag något sent till gymnastiken, och satte mig på läktaren för att åse övningarna. Dom verkade något stela efter allt julfirande. “Granis” var stilig, som vanligt, och då jag skulle gå, “haffade” han mig i korridoren och följde mig hem. Varunder han talade om, att han för närvarande är mobiliserad igen, och “tämjer fålar” på Gärdet. För övrigt påstod han, att han lever ett exemplariskt liv, sällskapar t.ex. aldrig med någon feminin varelse, utom de gånger han följer mig hem. Skall man tro det?! I så fall skulle jag vara “micket zufriedengestellt”. Varför månne?
Nu slår klockan 9, och eftersom det är Hannas “utekväll” kommer Elise strax att knacka på doktorns dörr och i diskret ton framsäga sitt “serverat”. Hon framsäger allt i diskret ton.
