Dimman ligger tät över Riddarfjärden, och de små ångsluparna måste “tjuta” oupphörligt på sin väg fram genom isflaken för att de inte köra ihop. Men på land är det ingen dimma, och den upplysta urtavlan i Kungsholms kyrktorn står som en stor gul måne mot den mörka kvällshimlen.

“Juris” spelar ömsevis på fiol och piano vemodiga molltongångar därinne. Han spelar alltid i moll. Måtte vara sorgsen i sitt sinn. “Den oundvikliga” har han ännu inte exekverat, men rätt vad det är, kommer han nog in på den.

Igår började gymnastiken. Jag satt först och skrev ett brev till Elsa Lindquist, innan jag gick. Hon och jag brevväxla nu om att vi skall försöka få ihop det så att hon får plats här, varefter vi två skulle hyra rum ihop. Hon har möbel. Det skulle allt vara “hyvens”, om det bleve någonting av. Och vi skola göra vårt bästa.

Emellertid kom jag något sent till gymnastiken, och satte mig på läktaren för att åse övningarna. Dom verkade något stela efter allt julfirande. “Granis” var stilig, som vanligt, och då jag skulle gå, “haffade” han mig i korridoren och följde mig hem. Varunder han talade om, att han för närvarande är mobiliserad igen, och “tämjer fålar” på Gärdet. För övrigt påstod han, att han lever ett exemplariskt liv, sällskapar t.ex. aldrig med någon feminin varelse, utom de gånger han följer mig hem. Skall man tro det?! I så fall skulle jag vara “micket zufriedengestellt”. Varför månne?

Nu slår klockan 9, och eftersom det är Hannas “utekväll” kommer Elise strax att knacka på doktorns dörr och i diskret ton framsäga sitt “serverat”. Hon framsäger allt i diskret ton.