Idag är det visst jämt en vecka sedan jag plitade i denna bok sist. Oj, oj, vad tiden går fort. Nu är det bara 14 dagar kvar, tills jag lämnar doktorn och söker anställning på kontor. Det känns allt besynnerligt ändå, att inte ett dugg veta, var man kommer att hamna!! Men det finns inget annat att göra än att avvakta tiden och se.

Nu snöstormar det därute. Men det är inte kallt. Står väl nätt och jämnt på fryspunkten. Och här sitter jag och känner mig tämligen bakom. Fasligt festande igår. Först på middag hos majorskan Spak. Gående bord och många gäster, mest gamla tanter. Förresten var det god mat och goda viner som vanligt.

Vincent Spak, en fröken Danielsson och undertecknad hade slagit oss ner inne i sängkammaren. Vincent vinner på närmare bekantskap. I början tycker man att han är alldeles “omöjlig”, lillgammal o.s.v. Men han vinner, som sagt. Onekligen en kolossal energi på´n. Så fort middagen var över, tog jag avsked och begav mig till Ragnhild, dit jag var bjuden på ungdomshippa. Där var verkligen en hel del ungdom, men ingen av något vidare intresse. Det fanns en yngling, som spelade dansmusik riktigt bra, så vi “svängde” oss värre. Klockan 12 serverades en god supé och sen dansade vi litet till och plötsligt befanns klockan vara halv 3, så jag fann för gott att ta avsked och bege mig hem. “Pelle” följde mig.

Vädret var milt, men litet halkigt och det var besvärligt att gå, så jag fann mig härför – absolut uteslutande endast härför – föranlåten ett acceptera hans erbjudna, stödjande arm. Kom hem klockan 3. Steg upp klockan 8 som vanligt, och sitter nu som sagt och känner mig bakom. Borde egentligen gno med tysk stenografi, men orkar ta mig “sjurton” inte.