Söndag den 7 januari 1917. Bjuden till “ungkarlarna” på “kolifej”.

Fortfarande smällkallt vinterväder. Och av allt att döma kommer det att hålla i sig en tid framåt. Torsdag i förra veckan var det riktigt yrväder, men trots det tog Karin Berg och jag en promenad på Strandvägen. Och sen begav vi oss till det nya Törnblads på Biblioteksgatan för att få oss något varmt. Det är en ganska trevlig lokal. Vi beställde glögg och slog oss ner i ett par riktigt bekväma stolar i ett hörn. Musiken spelade endast tråkiga bitar, så länge vi voro där åtminstone. Och att ett litet glas glögg kostar 80 öre, samt minimala, ej särdeles goda bakelser, 20 öre styck, kan man ej kalla billigt precis.

Igår, på trettondagen, var jag i kyrkan och stenograferade på förmiddagen och det gick bra. Sen var jag hos “ungkarlarna” och vi voro ute och promenerade ett slag. Det var det härligaste väder med rosende solskimmer över snön. Men duktigt kallt. Alla människor sågo mer eller mindre frusna ut. Vi voro bjudna på middag till doktorinnan Bohnsack. Det var mycket god mat. Buljong, laxöring, kalkon och vaniljglace med varm chokladsås, rödvin, rhenskt vin och sherry. Men något särskilt roligt var det ju ej. Forsbergarna voro ej med.

Jag tillbragte största delen av eftermiddagen med att läsa en bok. Nu sitter jag och skriver vid 11-tiden på söndag förmiddag. Imorse var det klart, men nu har en dimma brett ut sig över nejden. Det är alldeles tyst, man hör bara ljudet av ångbåtssignalerna, och hur isen bryts sönder, där båtarna gå fram. I eftermiddag är jag bjuden till “ungkarlarna” på “kolifej”. Och nu skall jag arbeta med tysk stenografi ända till middagen. Ljuvligt att ha så mycket tid på sig.

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 - 1926