Onsdag den 3 januari 1917. Han dök genast ner på mig.

Får väl fortsätta nu. Således – alldeles gulgrön av avundsjuka genom sina målande beskrivningar av sin härliga resa. Jaha, nu var det ju julafton. Söndag.

På förmiddagen voro vi hos Rakels för att hämta en del av Naemis saker och blevo då presenterade för underbarnet Barbro, Rakels och Daniels lilla tös. Ungen såg ut som alla andra små, månadsgamla pyren, men de stolta föräldrarna voro naturligtvis av den uppfattningen, att maken till fullkomlighet finns inte. Så for vi hem och doppade i grytan etc. och sedan blev det julklappsutdelning under allmän glädje. (någon påstod att Lillan och Harry tack vare ivriga påstötningar redan på förmiddagen lyckats erhålla några julklappar).

Alla blevo väl försedda. Jag mottog sålunda:
1. en mycket söt sypåse med tillbehör av Rut,
2. en stor pappask med 25 kr. av pappa,
3. ett förtjusande blustyg av mamma,
4. linnetyg av Naemi,
5. Parfym av Harry,
6. Manschettknappar av Lillan, och – last but not least – en rysligt stilig klockkedja av guld från doktorn, överbringad av Naemi. Blev synnerligen angenämt överraskad förstås. Senare på kvällen kom den doftande julgröten, och vi hade just börjat skoja om, vem som lyckats “haffa” mandeln, då jag upptäckte den i min sked. Igen!! Så nu blir jag väl alldeles säkert snart gift!!

Så framsade pappa med stort patos sitt traditionella grötrim: “Mandeln uti gröten finna, gläder gränslöst varje kvinna”, och så gjorde vi fullkomligt misslyckade försök att hitta på nya rim. Lillan glänste med ett från i fjol. “Fastän jag den minsta är uti detta lage’ kan jag rimma sisåhär: Gröten gör gott i min mage”. Hon blev förstås vederbörligen “Pyrsad”. Så slöts julkvällen under fröjd och gamman, och snart härskade mörker och tystnad i rummen, där julgranens ljus nyss tindrat, och glädjen stått högt i tak.

På juldagen voro vi till kyrkan, men sedan hemma hela dagen. Det var musik och sång bl.a. förstås, och de tyckte, att det hörs mycket väl, att jag fått min röst utbildad lite grand. Annandagens e.m. var jag bjuden till Anna-Lisa, och sammanträffade där med Adil, som är sig precis lik, och antagligen kommer att förbliva likadan till sin död, samt Eric förstås. Sandström tittade upp som allra hastigast och hälsade längre fram på kvällen.

De övriga dagarna sammanträffade vi med gamla bekanta, Bruno, Hilding etc., och tre förmiddagar å rad tillbringades en stund å Vollmers tesalong. Där är verkligen mycket trevligt. Utsökt vackert dekorerat, fin musik, goda varor, en hel del bekanta ansikten och vid entrén en bildskön dörrvakt. Vad kan man mera begära??!! Så voro vi på “Cosmorama” en kväll. Men det, att vi fingo stå bland en synnerligen blandad publik i 3 kvart, innan vi slapp in gör, att jag helst inte tänker därpå, fast programmet var jämförelsevis acceptabelt.

En eftermiddag voro vi på “Kronan” för att se sköne Carlo Wieth i ett rafflande drama. Men hans älskade var så pass gammal och ful, att vi va riktigt arga. Fredag före lördag, som var dagen före nyårsafton, voro vi bjudna till unga Kihlmans på Hisingen. De ha en liten rar villa därute, riktigt hemtrevlig. Vi blevo bjudna på kaffe och sedan smörgås och så “daltade” vi med lilla Barbro värre förstås. Lärde oss en del nya uttryck bl.a. att “de ä sjutton så gott med pyrsar”. Så tvingade vi stackars Urban att spela på ett gammalt munspel och dansade så i den lilla övre hallen med ögonskenlig fara att ramla utför trapporna.

David och Herman uppträdde som kavaljerer, den senare försökte även spela munspel med ena handen och “dansa med den andra”. Men det gick inte vidare bra. Emedan han måste använda den arm, där damens ena hand graciöst skulle vilat, till framförandet av smäktande valser och sprittande step på munspelet, kom sagda graciösa hand att synnerligen lekfullt dingla omkring i tomma rymden utan något egentligt fäste. Vilket såg odelat komiskt ut. Sent omsider begåvo vi oss så på “lyxjakten” Hisingen och spårvagn hem.

Nästa eftermiddag tillbragte vi med att spela ett nytt sällskapsspel “Corners” hos Elsa Lindquist. Spelpassionens vågor gingo höga förstås, samtidigt med att vi samvetsgrant gjorde slut på innehållet i en större Elsas konfektask. På Nyårsafton hade vi bjudning hemma. Elsa och Rakel “joined us” en stund men de skulle sedan bort på “vaka”, likaledes Torsten och Arvid Ahnfelt. Återstodo så Emelie (vi blevo “du” den kvällen) Ade, Josef, Elin och Harald Jansson, tämligen ny Naemi bekantskap. Vi dansade, musicerade, tände julgranen och hade riktigt trevligt. Vid 10-tiden avåts en enkel men god supé och klockan 12 stodo vi med portvinsglas i hand och nyårsönskningar på läpparna och skålade in det nya året. Och så farväl 1916 mitt 21 levnadsår!

Det nya 1917 fingo vi Stockholmsbor inleda med att återvända till den stora staden. Klockan 12.12 på eftermiddagen var en ansenlig skara samlad för att vifta av Rakel, Naemi, Eva och mig. Stackars Eva skulle resa hem till Norrköping för att sköta sig för magsår. Vi lade beslag på en avbalkning i kupén och tillbragte där resan med läsning, naturdyrkan och stilla, ehuru intensivt slagsmål om en av Emelie skänkt konfektpåse.

I Katrineholm skulle Eva byta om tåg. Från plattformen kunde vi se att stället var rikt eklärerat och på en plats reste sig en hög, ljusstrålande ställning. Vilket allt förklaras genom att platsen med det nya årets ingång upphöjts till rang, heder och värdighet av stad. Vi hjälpte Eva över på hennes tåg och klevo så upp på vårt eget, där vi från plattformen iakttog grannlåten. Just som vårt tåg skulle sätta sig i rörelse, säger Rakel: “Titta, där ligger en klocka!” Och verkligen, på den snötäckta gångbanan mellan tågen låg en klocka. Tåget rörde sig nu. “Oh, det är ju Naemis!” bifogade jag. Så blev det ett fasligt skrikande åt en stationskarl, som just kom gående, ett pekande och gestikulerande mot klockan. Han fick verkligen syn på den och storspringande kom han fram till oss och kastade upp den. Och den skräckslagna Naemi fick sålunda åter sin klocka, ehuru med krossat glas. De på plattformen kringstående deltogo med livligt intresse i hela scenen.

Redan länge hade nu vädret varit ljuvligt, gnistrande kallt, snöigt och stjärnklart. Och sedan länge hade vi med stor uppmärksamhet iakttagits av två ynglingar i kupén bredvid. När jag så gick ut på plattformen ett tag, dit R. och N. för en stund sedan begivit sig, fann jag dem i livligt samtal med den ene ynglingen. Och strax efter kom den andre, (som såg trevligast ut) och dök genast ner på mig med ett “så härligt väder det är”. Ja, det kunde jag ju inte förneka, och snart var samtalet i full gång, och fortsattes inne i kupén. “Min” yngling presenterade sig som Georg Leander, ingenjör och den andre som herr Persson. Snart voro vi emellertid framme, och efter ett “auf wiedersehen“ från herr Leanders sida, skiljdes vi och gick var och en till sitt.

Och nu har det gamla vanliga börjat igen. Idag har jag tagit första lektionen av en kurs i tysk stenografi, som sedan skall efterföljas av en i engelsk. Det är riktigt intressant. Här är det ljuvligaste vinterväder med klingande slädföre och träden vita av rimfrost. Men nu har jag setat och skrivit i denna bok över en timme så nu får jag allt sluta. Är alldeles trött i armen.

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 - 1926