Hurrah!!!!! Jag var uppe på “Skandia” igår på förmiddagen och talade med häradshövding Killander. Och hade den oerhörda “flaxen” att så att säga “på stående fot” bli antagen. Skall börja första februari. Gud ske tack och lov!! Måtte jag nu bara kunna sköta mig, så jag blir ordinarie etc. Doktorn har idag gjort den obligatoriska undersökningen av mig, och jag befanns vara fullkomligt felfri.
I lördags eftermiddag ringde Naemi och sade att jag gärna kunde komma dit på söndag förmiddag och dricka kaffe och få eventuella rester av det kafferep som ”ungkarlarna” samma kväll skulle ha för ett par av Rakels kamrater. Jag hade egentligen tänkt, att vi skulle fara ut till “släktingarna”, men lovade att komma.
Nåväl, vid halv 11-tiden kom jag dit. För det första låg dom, bägge två, och när jag äntligen lyckats få upp dem befanns det, att de där resterna verkligen voro synnerligen eventuella, ity att det fanns inte så mycket som en skorpa kvar en gång. Och jag, som sagt därhemma, att jag inte skulle komma hem till frukost!!
Till slut beslöt vi ett fara ut till släktingarna och därute var det alldeles gudomligt ljuvligt. Solen strålade över snöiga fält och dungar och villornas röda färg lyste så glatt fram mellan träden här och var. Vi blevo bjudna på kaffe förstås och så spelade vi och pratade. Naemi stannade till middag, men vi skulle ha middagsbjudning själva, så jag måste fara in.
Middagen här var ganska trevlig. Mycket god mat förstås, och den ljuvligast tänkbara efterrätt. Fin vaniljglace i crêmekoppar med de läckraste små bakelser. För ovanlighetens skull retades notarien och jag inte alls, vilket märkvärdiga förhållande han även vid téet påpekade. I måndags blev jag, utom antagandet i “Skandia” igår, ytterligare uppiggad av farsans ankomst hit. Han, Naemi och jag promenerade i det ljuvliga vädret ända ut till Bellmansro, där vi drack kaffe och glögg, spelade och hade riktigt trevligt.
På hemvägen besökte vi konstnärinnornas utställning i Konsthallen. Men du milde himmel, där fanns saker så man kunde baxna “bax på bax”. “Ism” i dess högsta potens. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta, men valde slutligen det första alternativet. Det fanns dock ett par njutbara saker i skulpturhallen, samt två bedårande vackra tavlor “Skogsmotiv” av Schulz Moberger. Alldeles härliga.
