by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Klockan 8.30 förmiddagen. Som sagt voro herrar Jansson och Andreasson här igår, och vi hade det verkligen riktigt trevligt. Naemi var också bjuden, och hon tyckte säkert, att de båda “skandisterna” voro trevliga.
Då de vid halv 7-tiden uppenbarade sig, blev jag något förvånad över att finna herr Jansson knogande på en stor konfektpåse och herr Andreasson på en bakelselåda. Det blev fest, skall jag säga. Jag kokte riktigt gott, starkt kaffe, och som jag själv hade slagit på stort med mycket bröd var det schantilt värre. Och efter kaffet fick herrarna tillåtelse att röka hur mycket de behagade, vilken tillåtelse de njutbart värderade och ännu idag “luktbart” begagnade sig av. Så pratade vi hit och dit, och så sjöng jag en del livligt senterade bitar till lutan.
“Va ska vi me Rolf, när vi ha fröken Boudin?” tyckte herr Jansson Och sen kommo mattorna av ett tag och herr Andreasson fick svänga sig i dansens virvlar ömsom med mig eller Naemi, under det vi turvis spelade luta och sjöng dansmusik, med herr J. som “orkesterförstärkning”. Naemi tyckte dock att “förstärkningen” var skäligen klen ibland.
Ja, det hela var “möcket löckat”, så lyckat t.o.m. att jag alldeles glömde bort att komma stickande med de obligatoriska fotografialbumen. Då kan man förstå! Och vid 10-tiden avtroppade gästerna, nöjda och belåtna, och jag följde dem till Kungsgatan.
Och nu har jag på morgonen “mojat” mig med kaffe och “rester” men mycket mera “rester” har jag kvar, så jag får försöka att bjuda hem någon i eftermiddag och på så sätt begagna mig av de ovanliga omständigheterna.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Ack, ett sådant festande det har varit den sista veckan. Jag har haft så mycket roligt, att jag knappt hunnit längta tillbaka till Värmland, och innerligt väl är ju det.
På måndag tänkte jag förstås att gå och lägga mig riktigt tidigt, men så kom Naemi och Eric upp, och så blev det ett fasligt sjungande, lutspel och balett. Så jag kom inte i säng förrän omkring klockan 12. Då jag på tisdag middag kom upp till Naemi, möttes jag av den glädjande och överraskande underrättelsen att pappis kommit till stan.
Han hade på morgonen kommit i sällskap med några skånska herrar från Malmö och Köpenhamn, där det varit stort gjutmästaremöte och de haft väldans livat. Nu skulle han på eftermiddagen och kvällen ut med de där herrarna, och på kvällen, då de ämnade hedra Kristallsalongens revy med sin närvaro, skulle jag få följa med. Stackars Naemi hade kvällslektioner, så hon kunde inte gå med.
Revyn var jämmerligt dålig, och hade det inte varit för de vackra statisterna (verkligen stiliga flickor) och dansernas skull hade den absolut inte varit värd att se. De skånska herrarna voro en herr Sivert, resande, Tuvasson, disponent och Sundberg, grosshandlare och goulaschbaron, fet, som de värsta. De två senare verkade liksom inte utan att ha varit ute och festat en och annan gång i Köpenhamn o.s.v.
Efter teatern upptäckte vi, att det dansades i den s.k. Viktoriasalen och gingo in. Där var en stor utmärkt danssal med balkonger runt om, till vilka trappor ledde upp, och här sutto, rökande och vindrickande en massa typer för Stockholms demimonder. Att börja med sutto de ensamma och dansade med varandra, men så småningom spriddes de hos olika kavaljerer vid borden här och var. Jag kände mig allt bortkommen men svängde mig sedan gladeligt om med pappa, disponenten och herr Sivert.
Det var riktigt livat, att så här på nära håll skåda representanterna för en nog så talrik klass av kvinnor i Stockholm. De flesta voro förresten stiliga, somliga voro t.o.m. särdeles enkla och sågo riktigt rara och snälla ut. Men “aktarej” såna blickar de slängde. Jag ansågs nog särskilt avundsvärd, som satt där ensam med fyra herrar.
Och den kvällen kom jag inte i säng förrän bortemot två.
På onsdag ringde Heddy och bjöd mig på middag. Hon skulle stanna i stan på eftermiddagen och laga middag åt Einar och sig, och var nog vänlig att invitera mig. Hon hade smör och bröd, biff och potatis samt melon. Riktigt gott. Sen hjälpte jag henne att diska och gick sedan hem i den fasta förmodan, att nu skulle jag väl äntligen komma i säng ordentligt.
Men just som Elsa och jag satt här tämligen avklädda vid 8-tiden, ringde Eric och frågade, om han och en annan yngling jämte en flaska champagne fick infinna sig om en liten stund. Naturligtvis. Och snart sutto vi i hast påklädda, tillsamman med Eric och en herr Erik Dahlin, runt bordet, glatt skålande med av Eric medförde, förtjusande, stiliga 10-kronors kristallglas. Och så måste lutan fram och det blev sång och dans, mest efter “Tennessee” Och i säng kommo vi inte före 12.
På torsdag hade pappa bjudit en ingenjör hos Bolinders, Nilsson, jämte fru och syster, samt kamrer Lundgren från Sundbyberg och mig på “Gluntarna”. Nu hade den arma Naemi hittat på att bli sjuk, så hon kunde inte följa med för det.
Det blev lite krångel, innan hela sällskapet hunnit samlas utanför Skansens Friluftsteater, och för sent kommo vi, men det var inte så mycket. “Gluntarna” befunnos vara en riktigt angenäm bekantskap med mycken vacker sång och en hel del lustiga situationer.
Då vädret därtill var rent av gudomligt, milt och stilla med månen lysande bakom trädtopparna och vita svanar simmande i den lilla, vackra dammen i scenfonden, blev det en synnerligen njutningsrik stund, vilket också samtliga i sällskapet tyckte. Och sen blev det en utmärkt supé på Metropol. Smörgåsbord och sjötunga, alldeles utmärkt gott. Och i säng kom jag inte förrän klockan 2.
På fredag bjöd pappa Naemi och mig på middag på Metropol, även denna särdeles god. Nu hade Naemi kvällslektioner igen, så hon kunde inte följa med till friluftsteatern i Haga, dit pappa och jag sedan begåvo oss för att se “När Bengt och Anders bytte hustrur”. Vi sutto förstås på de bästa platserna, nästan inne på scenen. Själva pjäsen blevo vi sorgligt besvikna på. Bengt var en rolig typ, annars var det då ingenting, utan ganska dumt, nästan fånigt. Och en soldattyp retade pappa, så han höll på att gå. Nå, när det slutat, som det skulle, de olika paren fått varandra etc, bjöd pappa på en härlig supé på den gamla trevliga Stallmästargården.
Och sen måste vi gå hela vägen hem, men det var så ljuvligt väder, så det var bara skönt. Nu skulle lilla pappis resa på lördag morgon, så nu måste jag ta adjö av honom och tacka så rysligt mycket för allt trevligt.
Då vi superade på “Metropol” hade herr och fru Nilsson varit nog vänliga att bjuda mig ut till sig på Kallhäll, och på lördag eftermiddag 5.20. reste jag. Kallhäll ligger alldeles förtjusande vackert inåt Mälaren vid Vesteråsbanan.
Fröken Nilsson kom även med samma tåg, men vi hade inte kunnat finna varandra i den oerhörda trängseln. Hela familjen, herrn, frun och lilla Maj Britt, en söt liten tös på 14 månader, tog emot oss vid stationen och vid framkomsten vankades det kaffe, som smakade härligt.
De bo därute året om, han förestår en filial till Bolinders, som här tillverkar köttkvarnar, spislar m.m. Innevånarna bestå mest av fabriksarbetare, som förresten bo i riktigt trevliga villor därute. Det är ett stort stiligt skolhem i två våningar, rött med vita fönsterposter och knutar. Vi promenerade en stund på eftermiddagen i de vackra omgivningarna, åtå sen kväll, kronärtskockor bland annat, och gingo så tidigt till sängs, ty nästa morgon ämnade vi oss i ottan ut på en segeltur. Fröken Nilsson och jag lågo i ett litet näpet rum uppe på vinden, och jag, som låg här för första gången, räknade förstås ordentligt fönsterrutorna. Men jag drömde inte ett dugg, opoetiskt nog.
Klockan 8 väcktes vi av jungfrun med kaffe, och då vi undrade varför vi inte blivit väckta tidigare, rapporterade hon, att det var “kav blekstilla”. Sjön blank, som en spegel, så att segla var inte tänkbart än så länge åtminstone. Nå, vi klädde oss i lugn och ro och gick så ned för att hälsa godmorgon på familjen.
Vid halv 10-tiden kom det en ynklig liten bris, och då passade vi på och kånkade ner till sjön med en stor kappsäck full av mat, ett stort dricksankare, korgar, filtar, kappor etc. I en liten lustig jolle rodde vi ut till den trevliga segelbåten, gjorde den iordning, halade ombord alla grejorna, hissade segel och lättade ankar. Men nu hade den där lilla brisungen redan lagt sig att dö. Vi läto oss emellertid inte avskräckas, utan ingenjören klev i jollen och bogserade båten, medan en i båten rodde.
Och så kommo vi sakta men säkert till motsatta stranden, där vi genast började göra iordning för frukosten. Medan fröken Nilsson och jag togo oss ett bad, gjorde de andra upp eld mellan ett par stenar på stranden, där de kokte kaffe och potatis. Sen hojtade de åt oss att allt var färdigt och då vi skyndade till, mötte oss verkligen en trevlig syn. På en stor flat sten var “bordet” dukat med smör, bröd, kryddsill och ångande nypotatis, och då vi smort kråset med detta vankades kräftor och sist kaffe.
Det var en alldeles förtjusande vacker skogsbacke mot sjön vi slagit oss ner i, och efter maten plockade vi massor av rönnbär, som de skulle ha till hönsen till vintern. Ett par härliga kvistar tog jag med mig, och de pryda nu upp rummet här med sina klarröda bärklasar mot det vackra lövverket.
När vi skulle hem, kom det verkligen en så pass bris att vi kunde segla hela vägen. Och snart serverades en utmärkt middag, varefter fröken Nilsson och jag av en i samma hus boende familj inbjödos till ett krocketparti. 25 öre första, 10 andra och 5 öre tredje pris. Och, kan man tänka sig, jag, som inte tagit i en krocketklubba på 5 år, vann första pris, fast det i sällskapet fanns en, som vunnit 10 spel samma förmiddag. Slump förstås.
Sen fick vi tag i ett dragspel, och snart tråddes dansen i skolsalens förstuga. Som det nästan bara var jag, som kunde spela, fick jag förstås hantera klaveret mest hela tiden, men det var bara roligt att uppleva gamla dragspelsminnen.
Klockan 10.40 skulle vi resa, men inte förrän klockan 11 kom tåget. Och snart voro vi i stan, där vi skiljdes utanför Centralen med många tack för en angenäm samvaro, och snart befann jag mig efter en hastig promenad hemma hos mig.
Här är jag nu alldeles ensam, ty Elsa reste i lördags på semester och skall vara borta i 14 dagar. Det är förresten ganska lugnt att vara solo så här ibland.
Och den 1 september är det jag, som tar allt mitt pick och pack och flyttar till Naemi. Elsa har ännu, trots många påstötningar, inte orkat skaffa sig något rum, så hon får väl bo kvar ensam hos Evers i september, tills hon får tag i något annat. Igår var Greta Anneld här och jag bjöd på saft och kakor. Senare på eftermiddagen togo vi oss en promenad utåt Djurgården, varefter hon följde med mig upp och vilade sig ett tag och for så hem vid halv 10-tiden.
Imorgon har jag bjudit hem herrar Jansson och Andreasson i Skandia, och det skall verkligen bli intressant att se, hur det kommer att avlöpa.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Jag kan inte fatta det. Att jag nu är här igen. Att jag har lämnat det ljuvliga Värmland för att återvända – ja vem vet, när?!
Oh, när jag nu tänker på baden vid Mörtesten, på solglittret över vågorna och de grönskande stränderna, på månstrimman, som blänkte lång och skimrande i viken, de sista kvällarna, på de blånande bergen, de lummiga hagarna och det doftande höet i ladan, då känns det så svårt och tungt i min själ. När skall jag månne se detta åter?! Och få njuta det i sällskap med den käraste av alla mödrar, min älskade, obeskrivligt snälla och rara, glada och dock allvarliga, bussiga mamma och de hurtiga präktiga syskonen!!
Och att nu efter en på tåget genomvakad natt, sömnig, slö och trött efter dagens brådska i Skandia, sitta här och längta tillbaka det är svårt, svårt. Men, jag får inte klaga. Tack, istället i höga makter, för att jag fick komma dit!
Månen stod högt över bergshagens trädtoppar och sände sitt milda sken över nejden, då jag igår kväll efter ett kärt farväl från dem därhemma reste till stationen i sällskap med Rut och Axel. Ack, var det verkligen igår? Mig förefaller det så oändligt längesedan!
Vi kommo närmare en halv timma för tidigt, och rädd, att det eljest skulle bli försent, ansåg Axel det bäst, att trots Ruts protester, genast fara tillbaka. Så fick jag ensam invänta tåget. Strax innan det kom uppenbarade sig plötsligt herr Vesterlund från Jössforsen.
Honom hade Rut presenterat mig för på “bana” på lördag kväll. Han är förresten Kalles principal. Han hjälpte mig mycket artigt “ombord” med mitt pick och pack, ja, så artigt, att han höll på att ej komma av i rätt tid. Tåget hade redan satt fart, då han hoppade av. Jag fick en fin hörnplats i en bekväm andraklasskupé och njöt med en vemodig känsla av den ljuvliga nejden, som tåget ilade fram igenom, där månen ömsom glittrade över daggvåta ängar, ömsom sände en blänkande strålflod över drömmande insjöar eller trolskt spelade in mellan skogarnas stammar och stenar.
I Laxå stego de övriga passagerarna av, så jag tog av mig skorna, sträckte ut mig på den sköna, mjuka soffan, och beredda mig på en riktigt lugn och trevlig natt. Döm om min förskräckelse, då en stationskarl, som kom in och började sopa av alla krafter, frågade om jag skulle följa med till Kristiania igen! Detta var en icke till Stockholm gående vagn.
Jag upp förstås med en alldeles onödig brådska, fick på mig skor och ytterkläder och kånkade ut med min fasansfullt tunga packning. Skulle försöka att komma in i en Stockholmsvagn, men där var så hopplöst fullbökat att jag avstod vid blotta anblicken. Och sen fick jag gå och vänta en timmas tid i “kväleschte natts”, tills tåget från Göteborg, till vilket vagnarna skulle kopplas, behagade anlända. Men, du “hilde mimmel”, där var också alldeles fullpackat.
Jag fick till slut, arg och “lissen”, slå mig ner på ett säte i korridoren. Där fann mig konduktören, som då orkade böka in mig i en redan fullsatt soffa, och här fick jag sitta och trängas och vändas hela natten. Sömn var ju inte att tänka på.
Och jag drog verkligen en innerlig befrielsens suck, då tåget rullade in på Centralen, och jag fick böka mig ut.
Elsa och Naemi mötte vid stationen och så knogade vi hem till Naemi. Hon bjöd på kaffe, och under Naemis livliga jubelrop plockade jag nu fram diverse, som jag haft med mig. Det var inte så lite heller. Två stora, präktiga brödkakor, två tjocka vetelimpor. Två liter blåbärssylt, en kruka hallonsylt, tre burkar lingonsylt, ett halvt kilo smör och två par fina chokladkoppar med fat samt slutligen en stor teburk fylld med blåbär. Det blev ett riktigt kalasande på morgonkröken.
Men snart måste jag bege mig ner till “gumman” Skandia, där jag välkomnades från alla håll och kanter och där jag genast begynte med kontokuranterna. Och nu skall jag väl gå och lägga mig riktigt tidigt och sova ut ordentligt.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Nu sitter jag i “Verners hage” och skriver. Det är en sådan härlig solskensdag. Så lugnt och stilla. Det brusar endast sakta i de vitstammiga björkarnas kronor. Solstrålarna dallra över marken, och himlen lyser så intensivt blå mellan lövverket. Det är precis som det var sommaren 1912, men ack, vilken skillnad ändå!! Då var jag 17 år och kunde i fulla drag njuta av allt det härliga, var fullkomligt nöjd och harmonisk invärtes och visste intet av innerliga, ouppfyllda önskningar. Mer otillfredsställd längtan.
Nu är jag 22. Och ack, visserligen tilltalas mina skönhetsdyrkande ögon av all denna ljuvlighet i naturen, som finns häruppe, men alltid blandar sig en känsla av vemod i mina tankar.
Trots den älskade mammas och de kära syskonens sällskap, känner jag mig så ensam. Och denna ensamhetskänsla kommer väl aldrig att stillas, förrän jag funnit honom, som hela min varelse trängtar efter. Skall min längtan månne någonsin stillas?
Inatt har Rut och jag legat i ladan. Oh, vilken känsla att vila där i det doftande höet med sommarnattens skymmande stämning strax utanför. Jag låg en stund på kvällen och blickade ut över grantopparna borta i hagen. Det var det vackraste månsken. Vi hade tidigare på kvällen setat nere på bryggan och sett, hur den rödskimrande månen speglade sig i en lång strimma i det blanka, mörka vattnet. Och ända tills jag somnade såg jag månljuset lysa över nejden, och över trädtopparna skimrade några bleka stjärnor fram.
Klockan 6 vaknade jag vid att gården började vakna. Jungfrun kom med mat till grisarna, som förde ett fasligt leverne, och strax därefter hördes nerifrån ladugården hur mjölken strilade ner i spannen. Rassel av hjul hördes från gårdsplan och tramp av hästar, det var Janne, som spände för och åkte till Nordtomta för att börja plöja.
Så blev det tyst igen, jag slumrade in ett tag och väcktes av lilla morsan, som stod på vedbacken och frågade på värmlandsdialekt: “Söver i än, kaffe ä fälit”. Ack, vilket ljuvligt budskap.
Igår voro vi först på Marfjället och där åto vi massor av blåbär och sen voro Rut, Lillan, jungfrun och jag i Byarskogen och plockade 12 liter hallon. Så fort vi efter hemkomsten fått kaffe, begåvo vi oss till Mörtesten, och där plaskade vi snart gladeligen omkring. Det var så gudomligt ljuvligt att känna det svala vattnet smeka sin upphettade kropp. Solen höll just på att sjunka bortom bergen i väster och sände en glittrande strålflod ut över sjön, så att vattnet i strimman blänkte som smält guld. Och alldeles lugnt och stilla var det. Runt stränderna stodo träd, berg och ängar i stilla begrundande och inne i vikarna svartnade vattnet till mörkt, blankt gråsvart.
Och på söndag måste jag lämna all denna härlighet och fara till den stora, bullrande staden och stänga in mig i Skandia!!
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Det är förskräckligt vad tiden går fort. Nu har jag bara tre dagar kvar att vara här!! Vad skall man göra, för att kunna hejda tiden?
På måndag var det härligt, strålande väder och jag njöt i fulla drag. Vi voro och badade förstås och plockade bär o.s.v. Förresten är det ju ytterst lugnt, stilla och händelselöst häruppe. Och gudomligt vackert.
Jag har strövat omkring på skanserna i “parken” och trädgårn och alla andra gamla bekanta ställen. Ack, hur lik sig allting är! Kanske “Skansen” är en smula mer förfallen, men häckarna neromkring huset äro däremot mycket välklippta. Och i bersån, där gungan står, har det kommit en ny liten bänk.
På måndag förmiddag voro Lillan och jag uppe på Nordtomta och skulle göra oss till och hjälpa till med rågen. Gick en stund och drog “nekar” och ordnade dem i långa rader, där hässjorna skulle stå.
Tisdag ingick med silande regn. Mamma och jag hade kommit överens med Janne, att han skulle skjutsa oss till Arvika, och vi gåvo oss, väl påpälsade, iväg vid 10-tiden, trots regnet. Det blaskade emellertid på allt värre, så vi voro tämligen lurviga, då vi kommo fram. Vi uträttade några ärenden och gick sen upp till Hedenskog, som förevisade sin museumliknande bostad för oss. Bevare mig väl för att bo bland dessa, om än âldrig så dyrbara, gamla kistor, kyrkstolar, altarbord etc. Hu då!
Från Hedenskog, som ser ut som ett riktigt original, gingo vi till ett kondis, där vi för sannerligen billigt pris fingo gott kaffe och goda bakelser. Och sen for vi hem i stupregnet.
Vid “Jössförsboa” steg jag av och klev in för att köpa flugfångare och hälsa på Kalle. Han är lika skön, som fordom, blott ännu större och kraftigare. Ack, så stilig.
På eftermiddagen voro Lillan och jag bortåt “Grinna” och plockade 1 och halv liter bär. Hela tiden regnade det, så vi voro fullkomligt genomblöta, vid hemkomsten.
På onsdag var det strålande väder igen. Och vi voro utomhus mest hela dagen. Satt i bersån och läste och sydde, var och badade o.s.v. Rut och jag bestego även den gamla granen i parken, där vi, då vi voro mindre, hade våra “Vrantar”, d.v.s. hade spikat upp bräder högt uppe bland grenarna och gjort oss bekväma sittplatser. Av dessa finns nu intet spår.
Nu är klockan halv 11 på torsdag förmiddag och nu skall vi företaga en bestigning av Marfjället.
