by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Veckorna flyga iväg med blixtens hastighet. Dagarna gå med omväxlande regn och solsken, förande med sig sommarens sista efterdyningar. Men ännu är det ovanligt grönt i parker och planteringar, tack vare det ihärdiga regnandet på eftersommaren. Och i rabatterna blomma ännu praktfulla astrar och rosor. På torgen märks det riktigt, att hösten är kommen, sedan länge har det varit överflöd på äpplen, päron, plommon, tomater och annan frukt i mångskiftande former, färger och storlekar.
Denna vecka har jag haft ovanligt lite att göra nere i Skandia. Har ordnat en del gamla liggare och textat en hel massa etiketter till bokryggar, annars har jag bara skojat med herr Jansson och Andreasson, ätit frukost och därefter tagit en något utsträckt promenad med Greta samt längtat att klockan skall bli halv 5, å man får ge sig i väg hem. Usch ja, 3-slutningen slutade ju den 10 september.
På fredag företog jag mig att rent av gå på provsjungning i Musikaliska akademien. Se det var så, att jag i tidningen läst ett upprop undertecknat av Schneevoigt, vari han uppmanade sångkunniga damer och herrar att anteckna sig i och för bildande av en symfonikör. Jag “fatade mod” och anmälde mig och kallades sedan att provsjunga. Där uppe på Akademien vimlade det av aspiranter av vitt skilda apparitioner.
Jag lyckades slinka in bland de första och därinne satt en ung man vid en stor flygel, vid ett bord satt en äldre dam och Schneevoigt stod själv bakom flygeln. Jag gjorde en kollektiv bugning, stegade fram och placerade nothäftet på pianot och lät så tonerna av “Den slumrande lilla flickan” strömma ut i rummet.
Schneevoigt upptäckte snart, att jag hade en djup kontraalt, och sedan jag upplysts om att i händelse av att jag blivit antagen, sedan erhålla kallelse till övning, fick jag avlägsna mig.
Naemi hade ledsagat mig, och nu hegåvo vi oss till våffelbruket vid Strandvägen, där vi köpte våfflor, och sedan hem, varest vi festade väldeligen på smörgås, våfflor med hallonsylt och te.
På tisdag kväll kom Daniel Kihlman hit till stan och möttes vid stationen av oss fyra, Naemi, Rakel, Elsa och mig. Som han fått lov att “kinesa” i Elsas rum, har hon legat här den tiden han vistats här. Han har förstås flängt omkring för att hinna med att se så mycket som möjligt och följaktligen mestadels förekommit i ett ganska “utschasat” tillstånd.
Igår började “Barnens Dag” och på kvällen voro vi av Daniel bjudna till festen i Stadion, “Bland tomtar och älvor”. Det var en fest med trolsk stämning, lyktgubbar och tomtenissar, som lägrade sig omkring små, glimmande eldar i träddungar, som arrangerats på den stora planen, och så älvdrottningen som från en magiskt upplyst vagn beskådade sina älvors dans. Det var omkring 2 000 medverkande. Och så spelade en musikkår de allra trevligaste bitar och Conny Molin sjöng en förtjusande sång om skog och älvor. Så det hela måste anses som synnerligen lyckat. Festen avslutades med ett charmant fyrverkeri av Törner. Sen gick vi hem till vårt och kokte kaffe, vilket smakade utmärkt.
På förmiddagen igår ringde Heddy upp mig och bad att få träffa mig, eftersom hon ville mig något särskilt. Jag var ganska nyfiken på vad det kunde vara och blev glatt överraskad, då hon till mig överräckte ett kuvert, innehållande bjudningskort till hennes bröllop, lördagen den 6 oktober. Förut hade hon sagt, att det skulle bli bara släktmiddag, så jag hade inte alls beräknat att få vara med.
Idag har vi varit med Daniel ut till Djurgårdsbrunn och sedan till Skansen. Och på hemvägen var det förstås att fasligt “Barnens dagskrammel” på Strandvägen av i mer eller mindre (mest mindre) lyckade kostymer utstyrda individer av båda könen. (När jag nu sitter och skriver, kan jag höra ända hit hur de skramla på Drottninggatan).
Efter middagen (tant hade slagit på stort och bjöd på hare) tog vi spårvagnen ut till Haga för att visa Daniel denna minnesrika plats. Men så fort vi stigit av vagnen kom ett skyfall, som tvingade oss under ett lummigt träd. Och där stodo vi och betraktade med vemodiga blickar regnet, som tätt och ihärdigt silade ner, samt sände längtansfulla blickar in mot Hagaparkens dunkla grönska. Och – sedan togo vi spårvagnen tillbaka till staden.
På kvällen reste Daniel. Jag hade egentligen tänkt att jämte de andra följa honom till tåget, men så blev jag av Eric bjuden på Barnens dags tredje fest i Stadion, “Nordisk afton”. Där var alldeles förtjusande illuminerat med kulörta lyktor runt planen. En riktigt trolsk belysning. Så kom tvenne eldband slingrande in genom södra valvet, det var fackelbärande studenter, och efter dem de svenska, norska och danska sångare, som skulle sjunga på festen.
I två led ställde studenterna upp tvärs över planen och mellan dem tågade sångarna ner till estraden, varifrån snart ett hav av välljud vällde fram. Oh, det finns väl inget vackrare än manskör! Applåderna blevo rent av ovationsartade och slutsången “Hör oss,Svea” som sjöngs efter norska och danska folksångerna, åhördes stående.
Sen kom en illusorisk älvdans över gräset och så ett bländande fyrverkeri. Det var stjärnor och ljus i alla regnbågens färger, som sprungo fram ur små lysande eldkulor, guldregn och solar, där brusade ett glittrande vattenfall, fontäner sprutade kaskader av guld och till slut kom de tre nordiska flaggorna och sedan var den lyckade festen slut och med den Barnens dag för denna gång.
Förra veckan började gymnastiken, och jag var som vanligt där igår. Granfelt är sig lik, och det finns flera nya flickor. Igår var jag även och hämtade en härlig pälskrage, som jag beställt. Muffen får jag längre fram.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Ack, kära nån, så länge jag nu har låtit boken ligga! Och jag, som har så mycket att tala om! Jo, se, det är nu som så, att den 10 september 1892 länkade lilla mamma och pappa sina öden samman, och nu skall det firas silverbröllop den 10 september 1917. De hade länge funderat på hur denna högtid skulle värdigast begås. Först tänkte pappa att få mamma med sig på en liten weddingtrip till Köpenhamn, där de båda kunde i ensamhet med varandra roa sig och meditera över svunna tider. Något stort kalas funderade de inte alls på, ty det skulle bara bli jäktigt för mamma, och så visste de då inte vem de skulle bjuda egentligen o.s.v.
Men de tyckte i alla fall till slut att barna skulle vara med om firandet. Att Naemi och jag skulle kunna resa ner bara för den dagen var knappast att tänka på. Så vi arma stackare beredde oss på att ensamma häruppe få avfira silverbröllop i tankarna. Då – en middag, då jag kom hem, låg på bordet ett brev, varöver Naemi placerat en lapp: “Läs och begrunda”! Och i brevet, som var hemifrån stod, att de nu fattat sitt beslut och allesamman ämnade komma hit upp och på högtidsdagen ge middag på en finare restaurang här!!!
Först kunde jag knappast fatta, att det var sant, det var nästan för roligt, men sedan fröjdade oss, Naemi och jag, i kapp. Och på söndag morgon stodo vi förväntansfulla ner vid station för att möta den anländande familjen. Trots ett ihärdigt plaskande, var det förstås idel gamman och glädje under vägen hit och härhemma sedan.
På eftermiddagen voro vi alla bjudna till Petterssons på middag. Mamma, pappa och Lillan bodde i ett synnerligen trevligt rum på Hotell Regina och Rut och Harry kamperade här hos oss. Det såg verkligen inget vidare spirituellt ut här om kvällarna och på morgnarna, innan vi fått iordning.
Tre bäddar, en säng mitt på golvet och runt om väggarna garnerat med stolar, dignande under soff- och ottomankuddar samt varenda krok och spik upptagen av olika klädesartiklar. Men bara vi väl
fått röjt undan var här lika rart och prydligt, som vanligt. Det var verkligen med en viss veklagan jag gick ner och stängde in mig i Skandia om morgnarna, istället för att gå ut och se på stan med familjen. Men, va’ ska’ en stackars löntagare göra?!
På måndag eftermiddag rusade jag emellertid med en väldig fart hem, och sedan vi styrkt oss med kaffe, gingo Rut, mamma och jag till hårfrisörskan för att bli förskönade, på det att vi skulle kunna kvällens högtid värdigt begå. Väldigt piffiga blevo vi, och lilla morsan såg ung och skön ut, som de’ värsta. Och när vi sedan klätt oss hemma, voro vi något till eleganta, vill jag lova.
Mamma i en utomordentligt stilfull klänning av mjukt, mjukt svart siden, pappa i oklanderlig frackkostym med breda band längs sidorna på byxorna. Naemi uppträdde i en förtjusande toalett av vinrött siden, särdeles elegant, fast enkelt sydd med blott ett par sammetsband över axlarna och korta tyllärmar. Själv bar jag min ljusblå sidenklänning med mörkt pälsverk runt halsen och ärmarna och Rut strålade i en bedårande crepe de Chine klänning i en läderrosa färg, garnerad med massor av rynkade silkeband.
Kom så slutligen Harry i välsittande svart pojkkostym med vit väst och krage samt lackskor (hemskt stiliga ben) och Lillan i den näpnaste vita mollklänning med spetsar samt blått skärp och stor blå rosett i håret. Ungen var som vanligt alldeles bedårande. Och jag skulle förmoda att familjen Boudin tålte att ses på.
Klockan 7 församlades vi, jämte Edvin, Maja och Eric på Rosenbads restaurang, där middagen skulle avätas. Och det blev en god middag under hög och fin stämning. Fyra sorters viner och fem rätter mat. Edvard gjorde ansats att hålla tal, men räddade sig i tid genom att helt enkelt förklara, att han alls inte i ord kunde kläda sina känslor, men pappa höll ett litet tal för mamma, sina barn och sina gäster, ett tal, som t.o.m föranledde mig att klämma sönder en tår i ögonvrån.
Och när jag satt och såg på mina kära föräldrar, så vackra, trevliga och glada, som nu hållit samman i 25 år, i sorg och glädje, kunde jag knappast hålla tillbaka min rörelse. Tänk, vilka svårigheter de haft att genomkämpa, innan de kommit till det jämförelsevis goda ekonomiska välstånd de nu befinna sig i! Och hur de alltid, alltid bemött varandra med samma innerliga kärlek och förståelse, aldrig varit oeniga på något sätt!
Det är verkligen något alldeles enastående. Gud give, att jag kunde få ett så lyckligt äktenskap, om jag nu någonsin skall därhän!! Och Gud skydda mina älskade föräldrar och låt oss ännu mycket länge få njuta lyckan av att äga dem!
Harry och Lillan uppförde sig oklanderligt och visade båda, att de hade tydliga anlag för sällskapstalanger. Under kvällens lopp anlände ett femtontal telegram, trots att det väl inte var så många, som visste om festligheten. Erik tyckte till slut, att “kanske jag också skulle i ett finare tal framlägga mina lyckönskningar” (nej, förskona oss, retades Naemi och jag) “men jag tycker som så, att här behövs inga sådana”. Vilket var verkligt bra sagt.
Ja, det var en utomordentligt lyckad middag. Då sällskapet vid halv 11-tiden skulle bryta upp, fingo vi ungdomar lov att ta Rut med oss till Röda kaféet på Hasselbacken, där det dansas från 11 – 12 och är verkligt flott. Och det började mycket trevligt – härlig musik – men så blev det ett störande intermezzo emedan en del herrar i kavajkostym dansade, vilket ej får förekomma på detta eleganta ställe, och sen var klockan snart tolv, så vi begåvo oss hem.
På tisdag voro vi bjudna till Edvard och Maja igen på en trevlig middag och sen voro vi på Parkcaféet ett tag.
Onsdagkvällen tillbragte vi på “Röda kvarn” dit Rut orkat skaffa biljetter genom att stå i kö klockan 12 på middagen, då biljettförsäljningen började. Det var “Tösen från Stormyrtorpet” av Selma Lagerlöf, som av Viktor Sjöström arrangerats för filmen. Jag har ju både läst berättelsen och sett teaterpjäsen förut, och de voro lika bra här. Vi tyckte alla att det var en synnerligen sevärd film.
På torsdag morgon 7.58 reste pappa, mamma, Harry och Lillan redan. Barnen måste hem för skolans skull förstås. Det var verkligen rysligt tråkigt att de skulle resa så snart. Man hade ju knappt haft tillfälle att tala ordentligt med dem en enda gång.
Vi voro tidigt uppe här och ordnade, så att när de kommo ned från hotellet, hade vi kaffe färdigt åt dem. Och sen voro vi alla församlade till avsked vid stationen. Rut fick emellertid lov att stanna kvar. Sorgligt nog hade både hon och Naemi förkylt sig så grundligt, att de hostade, “snuvade” och gick på gräsligt här. Därför ansåg vi det bäst att hålla oss inne på torsdag eftermiddag. Gick bara upp till torget och köpte “frrokt” för att “sätta oss å’ skala”.
På fredag eftermiddag voro vi jämte Eric bjudna till Elsa, och trots det hemskaste regnande gåvo vi oss iväg. Elsa bjöd på kaffe och kakor och där var riktigt hemtrevligt. På hemvägen råkade vi i den livligaste dispyt med Eric om hur han nästan alltid kommer för sent. Och sen dess ha vi icke träffat Eric någon gång utan att vi formligen grälat om samma sak.
I eftermiddags (söndag) var han uppe ett slag, och då utspann sig åter det allra skarpaste meningsutbyte. Som väl var skildes vi dock i godo. Igår kväll, sista kvällen Rut var här, voro vi på en liten bio på Drottninggatan och sågo Gunnar Tolnaes i “Pierrot.” Oh, du milde, vad han är stilig. Vi höllo på att svimma allihop. Vi kunde knappt tala om något annat på hela kvällen sedan.
Imorse gav Rut sig iväg, hon med. Naemi var så förkyld och hade därtill tandvärk, så hon låg still, men jag var uppe och följde Rutan till tåget. Strax innan tåget skulle gå, gjorde hon den glädjande upptäckten, att hon glömt sin stora smörgåspåse. Så den stackarn fick fara sin väg utan matsäck, och smörgåsarna har jag käkat upp under dagens lopp.
På middagen var jag till Heddy, för vilken det lyste första gången idag, med min lysningspresent, “Im Paradies”, som hon länge önskat sig. Där undfägnades jag med härligt kaffe och en massa gott dopp. Och på eftermiddagen var jag med Naemi till tandläkaren Sune (medlem av “Gymnos”) där hon fick sin värkande tand synnerligen ledigt och smärtfritt utdragen. Pris 10 kronor. Hemska pengar!! Men nu har hon också sluppit ifrån tandvärkseländet och kan få sova om nätterna igen. Sen har vi suttit härinne och ordnat med litet av varje och haft småtrevligt hela kvällen.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Nu har det gått en hel vecka igen, sedan jag öppnade min dagbok. Och under den veckan har jag gnott värre. Har nämligen flyttat allt mitt pick och pack från Engelbrektsgatan till Naemi. Så nu är jag ordentligt installerad här. Och jag trivs så bra härnere, och tror säkert, att Naemi och jag kommer att få det “kulimang” tillsamman.
På fredag eftermiddagen kom Rakel upp hit igen. Hon och hennes Petrus ha ju uppskjutit giftermålet på obestämd tid, och nu vill hon skaffa sig plats igen. Hon är sig så lik, gamla “Raquelle”, galen och “vitsig” som vanligt. Jag har ju nu lagt beslag på hennes gamla bostad, så nu skall hon bo hos tant. Att hon bara vill!
Och Elsa har, som väl är, fått tag i ett rum, mitt emot där vi bodde förut på Engelbrektsgatan, så hon fick inte långt att flytta. Både hon och jag flyttade det mesta av våra saker igår, hon sina möbler och jag min koffert och min säng. På kvällen hade vi sedan tänkt att “fira avskedet” nånstans.
Men hur det var drog flyttningen så långt ut på tiden för Elsa, att hon tyckte det blev för sent och så blev det Rakel, Naemi och jag, som avfirade Elsas och mitt avsked på Feiths på Drottninggatan. Här fick vi ett mystiskt kaffe, ganska goda bakelser och utmärkt trevlig musik. Men denna slutade redan klockan 9, så begåvo vi oss därifrån och tog en promenad neråt Karl XII:s torg och längs Blasieholmskajen.
Det var alldeles bedårande månskensväder, och ljusen runt stränderna speglade sig i långa dallrande strimmor i vattnet. Från Operakällaren lyste det så vackert och magiskt gult och i Strömparterren brunno klart två stora lyktor. Slottet låg majestätiskt och mörkt och bort åt Söder svepte sig en grå dimslöja över silhuetterna. Det hela var alldeles ljuvligt.
Rakel har legat hos oss i natt också, och det har varit åtskilligt skoj och leverne igår kväll och på morgonen här förstås. Och nu är Rakel i kyrkan och Naemi hos fotografen och nyss kom Elsa hit upp. Hon förefaller vara särdeles belåten med sitt nya rum och sitt nya värdfolk.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Måndag kväll klockan halv 11. Nu har jag visst inte beskrivit mina levnadsöden på en hel vecka. Och eftersom jag nu förgäves söker draga mig till minnes den gångna veckans händelser, måtte de inte ha varit något världsomskakande.
Två kvällar var jag uppe på Skansen, en gång ensam och en gång med Naemi. Den gången jag var ensam, var musikprogrammet alldeles ovanligt trevligt. “An der schönen blauen Donau”, och en svit ur “Peer Gynt”, valsen ur “”Hoffmans äventyr” etc.
På lördag middag reste Naemi och jag ut till Maja och Edvard, som bodde vid Älgviken, en mil från Nynäshamn. Därute tillbragte vi en angenäm, stilla helg, huvudsakligast sysselsatta med att äta god mat. Jag åt svamp och tomater, så jag höll på att storkna.
På söndag middag tog vi en härlig promenad till ett ställe, som hette Trasthammar (vackert namn) och där det var alldeles förtjusande vackert. Där fick vi också sätta i oss så mycket körsbär vi orkade, och jag skall säga det konsumerades!! Jag hade dessutom kappfickorna smockfulla.
Före middagen var jag ute och plockade en massa smultronblad, som jag sedan torkade, och nu skall använda till té. Vi blevo bjudna på smultronté därute, och det smakade ljuvligt. Edvard hade fiskat upp en stor gädda till middagen. Den smakte med svampstuvning, sockerärtor och tomater, vill jag lova!
Vid halv 10-tiden skjutsades vi till station, Edvard reste också in. Hemfärden tillbragtes med tidningsläsning, och väl hemma vilade vi snart i Morphei armar.
Idag på morgonen klockan halv 8 var jag nere vid Centralen och mötte Elsa, som kom från sin semester. Hon ser synnerligen fet ut efter alla matorgier hemma. Och så har jag varit riktigt lat i Skandia idag. För det första har jag nu mycket litet att göra, för det andra var herr Jansson för ovanlighetens skull borta, för det tredje var jag allmänt “Måndagsslö.”
Jag var med Ingvor Berg först på frukost och hörde på Vaktparaden, och när sedan den lede frestaren i herr Andreassons gestalt bjöd på kondis, följde jag med till Parkcaféet. Vem sitter där, om inte herr Fröding i Skandia samt fröken Högberg och en flicka till. Herr Fröding blev faktiskt så konsternerad, då han fick se oss uppträda på skådebanan, att han rent av glömde att hälsa!!
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
På lördag bjöd jag hem Karin Berg. Hon var sig lik, alltid lika angenäm och behaglig. Bara det att hon, trots att hon väl knappast sett en luta förr, visade sig synnerligen intresserad av instrumentet, noga undersökte och lyssnade på det, är ju ett bevis på, hur trevlig hon är.
Efter kaffet tog vi oss “eine kleine Promenad” utåt Strandvägen, där det för närvarande är upplagt ett större propslager mitt i promenaden. Föga tilltalande för ögat. Men det luktar så gott. Riktig skogsdoft. Nu komma vi överens om, att jag alldeles säkert kommer upp till Uppsala någon söndag i september, då alla studenter ha kommit, men ännu inte lagt av sina vita mössor.
På söndag, d.v.s. igår, var jag bjuden ut till Dr Lundberg på middag. På morgonen såg vädret nog så lovande ut, så jag skrudade mig helt i vitt och tillverkade även de sötaste små lockar etc. Men “hast Du mir gesehen”, – strax innan jag skulle ge mig av, började det stupregna, så jag måste till min stora förargelse klä mig mörkklädd istället och fara iväg, iklädd regnrock och paraply. Jag var så ilsken, så jag nära på svor över regnet, då jag stod och väntade på spårvagnen vid Karlavägen, med raknande krusiduller dinglande om ansiktet. Hela vägen ut, störtade regnet ned.
Doktorn var ännu inte kommen, utan jag satt och pratade med fröken Hassellund, tills han kom. Det var så precis sig likt därute, så det kändes, som om jag aldrig skulle ha varit därifrån. Och dock var det allt besynnerligt att nu, för första gången, sitta där som främmande.
Småningom upphörde regnet, så vi vågade oss ut för att beskåda blomsterprakten, äta krusbär o.s.v. Clematis och Phlox voro särskilt praktfulla.
Strax före middagen kom doktorn, rolig och gemytlig, som alltid. Vi fingo en utmärkt diner och sutto sen och småpratade hela eftermiddagen. Jag blev även bjuden på kväll, och sen följde mig bägge två till stationen. Som minne hade jag med mig en liten söt “Prince de Bulgarie”, en “vaniljblomma,” och en röd luktärta. Och, du milde, så mycket folk det var in till stan. Men jag lagade allt, så jag fick fin plats.
