by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Klockan är halv 9 på morgonen. Jag får passa på att skriva i min dagbok på sådana här små ledighetsstunder, som exempelvis, innan jag går till Skandia om morgnarna. Och nu sitter jag här och äter av alla krafter på en hård, hård smörgås, varav brödet är en present av “Sjögrenskan” och smöret hemifrån. Det kom – väldigt välkommet som vanligt – tillsamman med ljuvligt vetebröd, härligt “matbröd” och en stor bit ost på torsdag i förra veckan. Vi sänder hem våra vetemjölsransoner, som mamma bakar, varpå brödet kommer tillbaka till Stockholm.
Jag gömde undan det för Naemi, men sedan på kvällen, då vi kommo från gymnastiken och hon dillade om hur härligt det skulle smaka med lite té och smörgås, plockade jag fram hela härligheten. Hon blev nästan knäsvag av överraskning och förtjusning.
Tänk, att nu har jag redan utträtt ur körföreningen. Det är ju hart när omöjligt att någonsin få tid att öva hemma, ännu mindre vid ett piano, och så skulle vi ju nu börja öva två gånger i veckan, och det tycktes mig alltför starkt. Och uppriktigt sagt, tyckte jag inte det hela var vidare trevligt, så jag är glad att jag sluppit från att offra så mycken tid på det.
Så att i mândags var det jag, som gick till Auditorium, där övningen skulle äga rum, och beklagade, att jag “överhopad av arbete” tyvärr rakt inte hade tid att varken öva hemma eller delta i repetitionerna. Samt gick därefter – direkt till gymnastiken.
Igår, tisdag, hade Skandias flickors syklubb sammanträde hos fröken Masreliez. Hon är en fröken, som nere i Skandia går och ser ytterst obetydlig och vardaglig, rent av “bonnig” ut, men i sitt hem visade hon sig vara synnerligen trevlig och sympatisk. Dessutom är hon mycket intresserad av sociala spörsmål. Lär t.o.m. ha stått på listan till stadsfullmäktige.
Långt ut på Söder bodde hon, och detta i förening med vädret, som var tråkigt och regnigt, var det väl som gjorde, att endast 8 flickor infunno sig. Men så mycket bättre! Ty nu fingo vi så mycket mer av den “tjong” (gräddkarameller) de “kola” och den sockerkaka, som inköpts för kvällen. Vi snaskade, pratade och sydde värre, och vid halv 10-tiden vankades härligt té vartill smörgåsar och sockerkaka smakade utmärkt. Det hela var riktigt gemytligt. Anna Gyllencreutz och jag fingo sällskap hem.
Och idag skall vår privata, namnlösa förening ha sammanträde hos oss.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Onsdagen den 17 hade “Gymnos” klubbafton på Höganloft. Det var ett intressant föredrag av Granfelt om gymnastik hos kineser, indier, persier och så först och främst de gamla grekerna och andra sådana där gynnare. Lindmark var levande åskådningsmaterial. Så var det tedrickning (té och 3 små smörgåsar pris 1.75!) samt sedan dans. Slut klockan 12.
Fredagen den 19 hade vi symöte hos Greta. Rakel, Elsa och jag knogade iväg ut till Lilla Essingen, Naemi kunde inte följa med för sina eftermiddagslektioners skull. Därute hade vi det riktigt gemytligt. Blevo bjudna på härligt kaffe och nybakat vetebröd och sockerkaka. Gretas bror, Sven, en ganska sympatisk ung man, föreläste Hazze Z. och vi skrattade förstås värre.
På lördag eftermiddag reste jag i sällskap med familjen Nilsson ut till Kallhäll. Jag hade listat ut, att det var ingeniörns födelsedag, så jag hade köpt med mig “Hans officiella fästmö” som present. Därute hade vi synnerligen trevligt. Spelade och dansade och fick en härlig supé. Och just som det var som roligast, måste vi gno ner till station för att hinna med 10.40 – tåget hem.
På söndag hade “Gymnos” utflykt. Naemi gick för ovanlighetens skull med och vid Haga södra grindar var vid 10-tiden en ansenlig skara samlad. T.o.m. Granfelt i egen hög person. Färden gick i raskt tempo över Tureberg, där vi rastade och drucko kaffe, till Rotebro, c:a 2 mil från Stockholm. Det var en härlig promenad.
Färgspelet ute i naturen nu är någonting alldeles underbart. Lövena sitta här så länge på träden och att se dem i alla sina gula, röda, bleka och starka skiftningar bryta av mot barrskogen och de smaragdgröna vårsädesfälten ör en bedårande syn.
Från Rotebro togo vi tåget hem och kommo lagom till middagen, som smakade utmärkt. Nu, må tro att jag är något till mallig nere i Skandia om dagarna. Allas vår herr Jansson har nämligen rest ut som inspektör för att stanna till årets slut, och under tiden skall jag sköta allt vad som hör till inspektörernas ekonomiska mellanhavande med bolaget. Föra räkenskapsbok o.s.v. Och dessutom sköta mitt vanliga arbete.
Så nu, må tro, skriver jag brev, som flickorna får maskinskriva, kontrasignera dem o.s.v. Herr Andreasson sköter, eftersom även herr Rosén avvikit från skådeplatsen, allt vad organisation beträffar och vi konferera med varandra och ta vårt chefskap med stor värdighet. Herr Andreasson brukar följa mig hem på middagarna och har ett par gånger bjudit mig på kondis.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Nu är det visst 14 dagar sedan jag sist beskrev mina öden och äventyr. Det är alldeles omöjligt att få någon tid över till mer än det allra nödvändigaste. Måndag och torsdag har jag gymnastiken, tisdag sång, onsdag symöte och på fredag, lördag och söndag är det alltid något.
I lördags t. ex. var det dansafton på Lidingöbro värdshus. Det var Ragnhild, som sedan länge knogat för att få ihop en dansklubb, och denna kväll äntligen lyckats komma till ett resultat. Men – vilket resultat!
För det första hade det regnat hela dagen och fortsatte på kvällen, då vi äntligen, efter en och en kvarts timmes väntan, gav oss iväg ut till Lidingöbro meddelst färjan. Vi voro en 20, 25 stycken, men du milda, vilka tråkiga uppenbarelser! Jag avsade mig redan från början tanken på att få något roligt. Och det kunde jag sakta göra.
För där fick man sitta och titta eller dansa med flickorna, under det att de tråkiga uppenbarelserna som lär vara tandläkarfröknar och Centralister, uteslutande dansade med varandra. Supén var den enda ursäkten för det hela. Den var bra, och gissa, om jag åt.
Klockan 1 var det slut, och sen var det två flickor till och jag, som slöto oss tillsamman och marscherade in till stan i fotsdjup smörja. Och väl inkomna i stan blevo vi åtskilligt antastade av diverse manspersoner. Det hela gick till 6 kronor, en utgift, som grundligt förargat mig.
På söndagen efter voro Naemi och jag och drucko härligt kaffe hos fru Sjögren. Sen togo vi oss en promenad utåt Ladugårdsgärde. Det var nämligen så, att om natten, då vi knogade hem, skulle jag gå över från en stig upp på landsvägen med den påföljd att jag hamnade pladask på magen i ett djupt dike. Och då vi voro framme vid stan, upptäckte jag, att jag i fallisemanget tappat mitt skopaket. Då orkade jag mig inte till att gå tillbaka efter det, men på söndag förmiddag gingo vi utigenom för att titta, om det möjligen fanns kvar, och si! – där låg det i diket!
Då jag kom hem, väntade mig en lapp från Ragnhild, vari hon bad mig komma dit på eftermiddagen. Där var en hel del glada ungdomar, och Ragnhild sade, att nu skulle vi försöka gottgöra den tråkiga gårdagstillställningen. Och vi hade riktigt trevligt. Bl.a. var där två unga medicine studerande, Roswall och Mossberg, från Göteborg. Den förre kände jag något förut. har varit tillsamman med honom och åkt skridskor på “Stora Dammen” nån gång i min gröna ungdom.
Jag har visst alldeles glömt bort att tala om Heddys bröllop den 6 dennes. Det avlöpte lyckligt och väl. Under tonerna av den av mig sympatiskt framförda bröllopsmarschen ur “Midsommarnattsdrömmen” tågade brudparet upp till den väntande prästen och blevo så ordentligt sammanlänkade för livet.
Du milde, ett så näpet brudpar! Så små de äro bägge två! Själva bjudningen var ett s.k. konfektbröllop, d.v.s. det var ingen mat, men massor av tårtor, bakelser, krokan, konfekt, kakor, frukt och vin, så det hela liknade mest ett välförsett konditori. Tänk, att den lilla, 18-åriga Heddy nu verkligen är fru. Det är nästan löjligt, tycker jag.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
På onsdagen hade vi det andra symötet, denna gång hos Rakel. Och på torsdag var det ett stort evenemang i Skandia. Då skulle vi nämligen efter sju sorger och åtta bedrövelser, äntligen få vår lunch. Den skall serveras på “S:t Eriksrestaurangen” vid Arsenalsgatan, hörnet av Nybrogatan, och där få vi smör, bröd och varmrätt för 90 öre, som den älskvärda styrelsen beviljat, samt ett par ostskivor, sill och kaffe (konstig sammansättning) för 20 öre, som vi få punga ut med själva.
Igår var som sagt första dagen. Vi äro indelade i två lag, Klockan 12 och 12.45 och sitta tre vid varje bord. Jag är i 12-laget och har till bordskamrater Ingvor Berg och Gustaf Andreasson. Vi äro de enda bland damerna, som ha en herre vid vårt bord. Men vi ha riktigt gemytligt. Vi kommo så tidigt, att vi fingo ett utmärkt fönsterbord med utsikt åt Berzelii park, Nybroplan, “Dramaten” och Strandvägen.
Just som vi som bäst käkar den till pytt i panna eller dylikt förvandlade kalven och slåss om brödbitarna, (4 per kupong), ostskivorna och sillsvansarna, kommer vaktparaden tågande. Tre kvart är ju ganska knappt tillmätt, men idag fingo vi ändå 10 minuter över. Och då ansåg herr Andreasson, att vi lämpligast borde utnyttja dessa 10 minuter genom ett besök i Parkcaféet. Vi rusade dit, och på den fenomenalt korta tiden av 13 (således 3 extra) minuter, hunno vi sörpla i oss var sin ischoklad, äta en bakelse, betala, och hinna ner till Skandia. Rekord!
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Igår var det Naemis födelsedag och jag uppvaktade henne på morgonen med kaffe och kakor samt presenter, som kommit hemifrån på lördag. Så hade jag präntat ett vackert kort med “De hjärtligaste gratulationer på födelsedagen” omgivet av blommor och blader. Hon blev särdeles glatt överraskad.
På kvällen hade vi en liten tebjudning Rakel, Elsa, Nina och Elin Berg och njöto i fulla drag av mammas vetebröd och kakor samt den ljuvligaste stora vetekrans med socker på, som Naemi fått av tant. Och pratade, skojade, sjöng och spelade luta gjorde vi värre. Strax före 10 begåvo sig gästerna av, glada och upprymda, och jag följde Elsa nästan ända hem.
På tisdagen i förra veckan startade vi en syklubb här. Medlemmarna äro “vi fyra” samt Greta Anneld i Skandia, och vi skola samlas en gång i veckan i varandras “hem”. (Här är det ju egentligen bara Greta, som har hem).
Både fredag och lördag var jag på “bio”. Först på “Löjtnant Galenpanna” på Brunkebergsteatern. Det var Elis Olsson Ellis, som levde galen och var ganska rolig, annars var det egentligen ingenting. Men musiken var utmärkt.
På lördag var jag med Naemi på “Jorden runt” och såg “Dorian Grays porträtt”. För den, som läst Oscar Wildes bok, blev nog stycket en besvikelse. Men det var ju underligt och gräsligt hemskt på sina ställen, och huvudpersonen, Bernd Aldor, spelade mycket bra.
Söndagen den 30 september hade “Gymnos” utflykt till Ersta skolhus. Först åkte man spårvagn till Roslagstull, där vid 9-tiden på morgonen 21 stycken gymnaster voro församlade, däribland ett rätt avsevärt antal herrar. Granfelt själv behagade ej infinna sig, senare fick jag höra av honom att han varit bjuden till landet av dr Sune.
Vi marscherade emellertid iväg. Jag fick i sällskap en nypresenterad yngling, herr Rehn, och vi konverserade värre om teater, litteratur, musik, gymnastik, sport, idrott m.m. Den 18 km långa vägen tillryggalades jämförelsevis fort.
I skolhuset var arrangerat med té åt allesamman, härligt té, som smakte maffe till våra medhavda smörgåsar. Och sen fick vi förstås tag i ett dragspel och svängde gladeligt om i skolsalen under ett par timmar.
Då tackade vi och drog hädan nedåt Näsby station, högljutt sjungande den ena visan och gånglåten efter varandra. “Har ni eran julgran kvar, vi har våran julgran kvar,” m.fl. snillrika, men taktfasta bitar. Tåget var så fullsatt, så vi fick klämma ihop oss som packade sillar på plattformarna och bron mellan två vagnar, och där skojade vi väldeligen under färden till stan, dit vi anlände vid fyratiden, synnerligen nöjda med vår utfärd.
På måndag var det Naemis födelsedag. Redan på lördag hade det anlänt en låda hemifrån, som jag omsorgsfullt dolt undan. På morgonen steg jag jämförelsevis tidigt upp, kokte kaffe, dukade fram vetelimpa och havrekex och lådans innehåll, jämte ett par paket. Placerade så ett vackert präntat handmålat kort med “De hjärligaste gratulationer på födelsedagen” mot blomstervasen på bordet, fattade så lutan och sjöng enligt gammal god sedvänja “Lucia heter denna dagen”, tills födelsedagsbarnet slog upp sina sömndruckna ögon och blev synnerligen glatt överraskad förstås.
På eftermiddagen hade vi tesupé för flickorna Berg, Elsa och Rakel och förde ett fasligt liv. Hade det förresten riktigt gemytligt.
Du milde!! när jag nu läser igenom det förut skrivna, ser jag att jag skrivit om Naemis födelsedag förut. Ack, ett sådant slöseri med papper och penna i dessa dyra tider, för att inte tala om hjärnansträngningen!!
Idag var symfonikörens första övning i Auditorium. Där församlades en faslig massa damer, väl minst 100, och hälsades av kapellmästare Schneevoigt, som var särdeles trevlig och gemytlig. Och så började vi skråla av alla krafter, jag alt förstås.
På den första konserten, som skulle gå av stapeln den 10 december, skola vi sjunga “Requieme” av Cherubini, och den blir nog härlig i 6-stämmig kör. Det gick förresten ganska bra för att vara första gången. Vi fingo skriva under kontrakt, där vi bl.a. utlovades 5 kronor per övning och 5 kronor per konsert, som vi deltaga i. Så fick vi förbinda oss att på konserterna uppträda i helt vitt, så nu måste man skaffa sig någon slags vit klänning.
