Veckorna flyga iväg med blixtens hastighet. Dagarna gå med omväxlande regn och solsken, förande med sig sommarens sista efterdyningar. Men ännu är det ovanligt grönt i parker och planteringar, tack vare det ihärdiga regnandet på eftersommaren. Och i rabatterna blomma ännu praktfulla astrar och rosor. På torgen märks det riktigt, att hösten är kommen, sedan länge har det varit överflöd på äpplen, päron, plommon, tomater och annan frukt i mångskiftande former, färger och storlekar.
Denna vecka har jag haft ovanligt lite att göra nere i Skandia. Har ordnat en del gamla liggare och textat en hel massa etiketter till bokryggar, annars har jag bara skojat med herr Jansson och Andreasson, ätit frukost och därefter tagit en något utsträckt promenad med Greta samt längtat att klockan skall bli halv 5, å man får ge sig i väg hem. Usch ja, 3-slutningen slutade ju den 10 september.
På fredag företog jag mig att rent av gå på provsjungning i Musikaliska akademien. Se det var så, att jag i tidningen läst ett upprop undertecknat av Schneevoigt, vari han uppmanade sångkunniga damer och herrar att anteckna sig i och för bildande av en symfonikör. Jag “fatade mod” och anmälde mig och kallades sedan att provsjunga. Där uppe på Akademien vimlade det av aspiranter av vitt skilda apparitioner.
Jag lyckades slinka in bland de första och därinne satt en ung man vid en stor flygel, vid ett bord satt en äldre dam och Schneevoigt stod själv bakom flygeln. Jag gjorde en kollektiv bugning, stegade fram och placerade nothäftet på pianot och lät så tonerna av “Den slumrande lilla flickan” strömma ut i rummet.
Schneevoigt upptäckte snart, att jag hade en djup kontraalt, och sedan jag upplysts om att i händelse av att jag blivit antagen, sedan erhålla kallelse till övning, fick jag avlägsna mig.
Naemi hade ledsagat mig, och nu hegåvo vi oss till våffelbruket vid Strandvägen, där vi köpte våfflor, och sedan hem, varest vi festade väldeligen på smörgås, våfflor med hallonsylt och te.
På tisdag kväll kom Daniel Kihlman hit till stan och möttes vid stationen av oss fyra, Naemi, Rakel, Elsa och mig. Som han fått lov att “kinesa” i Elsas rum, har hon legat här den tiden han vistats här. Han har förstås flängt omkring för att hinna med att se så mycket som möjligt och följaktligen mestadels förekommit i ett ganska “utschasat” tillstånd.
Igår började “Barnens Dag” och på kvällen voro vi av Daniel bjudna till festen i Stadion, “Bland tomtar och älvor”. Det var en fest med trolsk stämning, lyktgubbar och tomtenissar, som lägrade sig omkring små, glimmande eldar i träddungar, som arrangerats på den stora planen, och så älvdrottningen som från en magiskt upplyst vagn beskådade sina älvors dans. Det var omkring 2 000 medverkande. Och så spelade en musikkår de allra trevligaste bitar och Conny Molin sjöng en förtjusande sång om skog och älvor. Så det hela måste anses som synnerligen lyckat. Festen avslutades med ett charmant fyrverkeri av Törner. Sen gick vi hem till vårt och kokte kaffe, vilket smakade utmärkt.
På förmiddagen igår ringde Heddy upp mig och bad att få träffa mig, eftersom hon ville mig något särskilt. Jag var ganska nyfiken på vad det kunde vara och blev glatt överraskad, då hon till mig överräckte ett kuvert, innehållande bjudningskort till hennes bröllop, lördagen den 6 oktober. Förut hade hon sagt, att det skulle bli bara släktmiddag, så jag hade inte alls beräknat att få vara med.
Idag har vi varit med Daniel ut till Djurgårdsbrunn och sedan till Skansen. Och på hemvägen var det förstås att fasligt “Barnens dagskrammel” på Strandvägen av i mer eller mindre (mest mindre) lyckade kostymer utstyrda individer av båda könen. (När jag nu sitter och skriver, kan jag höra ända hit hur de skramla på Drottninggatan).
Efter middagen (tant hade slagit på stort och bjöd på hare) tog vi spårvagnen ut till Haga för att visa Daniel denna minnesrika plats. Men så fort vi stigit av vagnen kom ett skyfall, som tvingade oss under ett lummigt träd. Och där stodo vi och betraktade med vemodiga blickar regnet, som tätt och ihärdigt silade ner, samt sände längtansfulla blickar in mot Hagaparkens dunkla grönska. Och – sedan togo vi spårvagnen tillbaka till staden.
På kvällen reste Daniel. Jag hade egentligen tänkt att jämte de andra följa honom till tåget, men så blev jag av Eric bjuden på Barnens dags tredje fest i Stadion, “Nordisk afton”. Där var alldeles förtjusande illuminerat med kulörta lyktor runt planen. En riktigt trolsk belysning. Så kom tvenne eldband slingrande in genom södra valvet, det var fackelbärande studenter, och efter dem de svenska, norska och danska sångare, som skulle sjunga på festen.
I två led ställde studenterna upp tvärs över planen och mellan dem tågade sångarna ner till estraden, varifrån snart ett hav av välljud vällde fram. Oh, det finns väl inget vackrare än manskör! Applåderna blevo rent av ovationsartade och slutsången “Hör oss,Svea” som sjöngs efter norska och danska folksångerna, åhördes stående.
Sen kom en illusorisk älvdans över gräset och så ett bländande fyrverkeri. Det var stjärnor och ljus i alla regnbågens färger, som sprungo fram ur små lysande eldkulor, guldregn och solar, där brusade ett glittrande vattenfall, fontäner sprutade kaskader av guld och till slut kom de tre nordiska flaggorna och sedan var den lyckade festen slut och med den Barnens dag för denna gång.
Förra veckan började gymnastiken, och jag var som vanligt där igår. Granfelt är sig lik, och det finns flera nya flickor. Igår var jag även och hämtade en härlig pälskrage, som jag beställt. Muffen får jag längre fram.
