Ack, kära nån, så länge jag nu har låtit boken ligga! Och jag, som har så mycket att tala om! Jo, se, det är nu som så, att den 10 september 1892 länkade lilla mamma och pappa sina öden samman, och nu skall det firas silverbröllop den 10 september 1917. De hade länge funderat på hur denna högtid skulle värdigast begås. Först tänkte pappa att få mamma med sig på en liten weddingtrip till Köpenhamn, där de båda kunde i ensamhet med varandra roa sig och meditera över svunna tider. Något stort kalas funderade de inte alls på, ty det skulle bara bli jäktigt för mamma, och så visste de då inte vem de skulle bjuda egentligen o.s.v.
Men de tyckte i alla fall till slut att barna skulle vara med om firandet. Att Naemi och jag skulle kunna resa ner bara för den dagen var knappast att tänka på. Så vi arma stackare beredde oss på att ensamma häruppe få avfira silverbröllop i tankarna. Då – en middag, då jag kom hem, låg på bordet ett brev, varöver Naemi placerat en lapp: “Läs och begrunda”! Och i brevet, som var hemifrån stod, att de nu fattat sitt beslut och allesamman ämnade komma hit upp och på högtidsdagen ge middag på en finare restaurang här!!!
Först kunde jag knappast fatta, att det var sant, det var nästan för roligt, men sedan fröjdade oss, Naemi och jag, i kapp. Och på söndag morgon stodo vi förväntansfulla ner vid station för att möta den anländande familjen. Trots ett ihärdigt plaskande, var det förstås idel gamman och glädje under vägen hit och härhemma sedan.
På eftermiddagen voro vi alla bjudna till Petterssons på middag. Mamma, pappa och Lillan bodde i ett synnerligen trevligt rum på Hotell Regina och Rut och Harry kamperade här hos oss. Det såg verkligen inget vidare spirituellt ut här om kvällarna och på morgnarna, innan vi fått iordning.
Tre bäddar, en säng mitt på golvet och runt om väggarna garnerat med stolar, dignande under soff- och ottomankuddar samt varenda krok och spik upptagen av olika klädesartiklar. Men bara vi väl
fått röjt undan var här lika rart och prydligt, som vanligt. Det var verkligen med en viss veklagan jag gick ner och stängde in mig i Skandia om morgnarna, istället för att gå ut och se på stan med familjen. Men, va’ ska’ en stackars löntagare göra?!
På måndag eftermiddag rusade jag emellertid med en väldig fart hem, och sedan vi styrkt oss med kaffe, gingo Rut, mamma och jag till hårfrisörskan för att bli förskönade, på det att vi skulle kunna kvällens högtid värdigt begå. Väldigt piffiga blevo vi, och lilla morsan såg ung och skön ut, som de’ värsta. Och när vi sedan klätt oss hemma, voro vi något till eleganta, vill jag lova.
Mamma i en utomordentligt stilfull klänning av mjukt, mjukt svart siden, pappa i oklanderlig frackkostym med breda band längs sidorna på byxorna. Naemi uppträdde i en förtjusande toalett av vinrött siden, särdeles elegant, fast enkelt sydd med blott ett par sammetsband över axlarna och korta tyllärmar. Själv bar jag min ljusblå sidenklänning med mörkt pälsverk runt halsen och ärmarna och Rut strålade i en bedårande crepe de Chine klänning i en läderrosa färg, garnerad med massor av rynkade silkeband.
Kom så slutligen Harry i välsittande svart pojkkostym med vit väst och krage samt lackskor (hemskt stiliga ben) och Lillan i den näpnaste vita mollklänning med spetsar samt blått skärp och stor blå rosett i håret. Ungen var som vanligt alldeles bedårande. Och jag skulle förmoda att familjen Boudin tålte att ses på.
Klockan 7 församlades vi, jämte Edvin, Maja och Eric på Rosenbads restaurang, där middagen skulle avätas. Och det blev en god middag under hög och fin stämning. Fyra sorters viner och fem rätter mat. Edvard gjorde ansats att hålla tal, men räddade sig i tid genom att helt enkelt förklara, att han alls inte i ord kunde kläda sina känslor, men pappa höll ett litet tal för mamma, sina barn och sina gäster, ett tal, som t.o.m föranledde mig att klämma sönder en tår i ögonvrån.
Och när jag satt och såg på mina kära föräldrar, så vackra, trevliga och glada, som nu hållit samman i 25 år, i sorg och glädje, kunde jag knappast hålla tillbaka min rörelse. Tänk, vilka svårigheter de haft att genomkämpa, innan de kommit till det jämförelsevis goda ekonomiska välstånd de nu befinna sig i! Och hur de alltid, alltid bemött varandra med samma innerliga kärlek och förståelse, aldrig varit oeniga på något sätt!
Det är verkligen något alldeles enastående. Gud give, att jag kunde få ett så lyckligt äktenskap, om jag nu någonsin skall därhän!! Och Gud skydda mina älskade föräldrar och låt oss ännu mycket länge få njuta lyckan av att äga dem!
Harry och Lillan uppförde sig oklanderligt och visade båda, att de hade tydliga anlag för sällskapstalanger. Under kvällens lopp anlände ett femtontal telegram, trots att det väl inte var så många, som visste om festligheten. Erik tyckte till slut, att “kanske jag också skulle i ett finare tal framlägga mina lyckönskningar” (nej, förskona oss, retades Naemi och jag) “men jag tycker som så, att här behövs inga sådana”. Vilket var verkligt bra sagt.
Ja, det var en utomordentligt lyckad middag. Då sällskapet vid halv 11-tiden skulle bryta upp, fingo vi ungdomar lov att ta Rut med oss till Röda kaféet på Hasselbacken, där det dansas från 11 – 12 och är verkligt flott. Och det började mycket trevligt – härlig musik – men så blev det ett störande intermezzo emedan en del herrar i kavajkostym dansade, vilket ej får förekomma på detta eleganta ställe, och sen var klockan snart tolv, så vi begåvo oss hem.
På tisdag voro vi bjudna till Edvard och Maja igen på en trevlig middag och sen voro vi på Parkcaféet ett tag.
Onsdagkvällen tillbragte vi på “Röda kvarn” dit Rut orkat skaffa biljetter genom att stå i kö klockan 12 på middagen, då biljettförsäljningen började. Det var “Tösen från Stormyrtorpet” av Selma Lagerlöf, som av Viktor Sjöström arrangerats för filmen. Jag har ju både läst berättelsen och sett teaterpjäsen förut, och de voro lika bra här. Vi tyckte alla att det var en synnerligen sevärd film.
På torsdag morgon 7.58 reste pappa, mamma, Harry och Lillan redan. Barnen måste hem för skolans skull förstås. Det var verkligen rysligt tråkigt att de skulle resa så snart. Man hade ju knappt haft tillfälle att tala ordentligt med dem en enda gång.
Vi voro tidigt uppe här och ordnade, så att när de kommo ned från hotellet, hade vi kaffe färdigt åt dem. Och sen voro vi alla församlade till avsked vid stationen. Rut fick emellertid lov att stanna kvar. Sorgligt nog hade både hon och Naemi förkylt sig så grundligt, att de hostade, “snuvade” och gick på gräsligt här. Därför ansåg vi det bäst att hålla oss inne på torsdag eftermiddag. Gick bara upp till torget och köpte “frrokt” för att “sätta oss å’ skala”.
På fredag eftermiddag voro vi jämte Eric bjudna till Elsa, och trots det hemskaste regnande gåvo vi oss iväg. Elsa bjöd på kaffe och kakor och där var riktigt hemtrevligt. På hemvägen råkade vi i den livligaste dispyt med Eric om hur han nästan alltid kommer för sent. Och sen dess ha vi icke träffat Eric någon gång utan att vi formligen grälat om samma sak.
I eftermiddags (söndag) var han uppe ett slag, och då utspann sig åter det allra skarpaste meningsutbyte. Som väl var skildes vi dock i godo. Igår kväll, sista kvällen Rut var här, voro vi på en liten bio på Drottninggatan och sågo Gunnar Tolnaes i “Pierrot.” Oh, du milde, vad han är stilig. Vi höllo på att svimma allihop. Vi kunde knappt tala om något annat på hela kvällen sedan.
Imorse gav Rut sig iväg, hon med. Naemi var så förkyld och hade därtill tandvärk, så hon låg still, men jag var uppe och följde Rutan till tåget. Strax innan tåget skulle gå, gjorde hon den glädjande upptäckten, att hon glömt sin stora smörgåspåse. Så den stackarn fick fara sin väg utan matsäck, och smörgåsarna har jag käkat upp under dagens lopp.
På middagen var jag till Heddy, för vilken det lyste första gången idag, med min lysningspresent, “Im Paradies”, som hon länge önskat sig. Där undfägnades jag med härligt kaffe och en massa gott dopp. Och på eftermiddagen var jag med Naemi till tandläkaren Sune (medlem av “Gymnos”) där hon fick sin värkande tand synnerligen ledigt och smärtfritt utdragen. Pris 10 kronor. Hemska pengar!! Men nu har hon också sluppit ifrån tandvärkseländet och kan få sova om nätterna igen. Sen har vi suttit härinne och ordnat med litet av varje och haft småtrevligt hela kvällen.
