Jag kan inte fatta det. Att jag nu är här igen. Att jag har lämnat det ljuvliga Värmland för att återvända – ja vem vet, när?!
Oh, när jag nu tänker på baden vid Mörtesten, på solglittret över vågorna och de grönskande stränderna, på månstrimman, som blänkte lång och skimrande i viken, de sista kvällarna, på de blånande bergen, de lummiga hagarna och det doftande höet i ladan, då känns det så svårt och tungt i min själ. När skall jag månne se detta åter?! Och få njuta det i sällskap med den käraste av alla mödrar, min älskade, obeskrivligt snälla och rara, glada och dock allvarliga, bussiga mamma och de hurtiga präktiga syskonen!!
Och att nu efter en på tåget genomvakad natt, sömnig, slö och trött efter dagens brådska i Skandia, sitta här och längta tillbaka det är svårt, svårt. Men, jag får inte klaga. Tack, istället i höga makter, för att jag fick komma dit!
Månen stod högt över bergshagens trädtoppar och sände sitt milda sken över nejden, då jag igår kväll efter ett kärt farväl från dem därhemma reste till stationen i sällskap med Rut och Axel. Ack, var det verkligen igår? Mig förefaller det så oändligt längesedan!
Vi kommo närmare en halv timma för tidigt, och rädd, att det eljest skulle bli försent, ansåg Axel det bäst, att trots Ruts protester, genast fara tillbaka. Så fick jag ensam invänta tåget. Strax innan det kom uppenbarade sig plötsligt herr Vesterlund från Jössforsen.
Honom hade Rut presenterat mig för på “bana” på lördag kväll. Han är förresten Kalles principal. Han hjälpte mig mycket artigt “ombord” med mitt pick och pack, ja, så artigt, att han höll på att ej komma av i rätt tid. Tåget hade redan satt fart, då han hoppade av. Jag fick en fin hörnplats i en bekväm andraklasskupé och njöt med en vemodig känsla av den ljuvliga nejden, som tåget ilade fram igenom, där månen ömsom glittrade över daggvåta ängar, ömsom sände en blänkande strålflod över drömmande insjöar eller trolskt spelade in mellan skogarnas stammar och stenar.
I Laxå stego de övriga passagerarna av, så jag tog av mig skorna, sträckte ut mig på den sköna, mjuka soffan, och beredda mig på en riktigt lugn och trevlig natt. Döm om min förskräckelse, då en stationskarl, som kom in och började sopa av alla krafter, frågade om jag skulle följa med till Kristiania igen! Detta var en icke till Stockholm gående vagn.
Jag upp förstås med en alldeles onödig brådska, fick på mig skor och ytterkläder och kånkade ut med min fasansfullt tunga packning. Skulle försöka att komma in i en Stockholmsvagn, men där var så hopplöst fullbökat att jag avstod vid blotta anblicken. Och sen fick jag gå och vänta en timmas tid i “kväleschte natts”, tills tåget från Göteborg, till vilket vagnarna skulle kopplas, behagade anlända. Men, du “hilde mimmel”, där var också alldeles fullpackat.
Jag fick till slut, arg och “lissen”, slå mig ner på ett säte i korridoren. Där fann mig konduktören, som då orkade böka in mig i en redan fullsatt soffa, och här fick jag sitta och trängas och vändas hela natten. Sömn var ju inte att tänka på.
Och jag drog verkligen en innerlig befrielsens suck, då tåget rullade in på Centralen, och jag fick böka mig ut.
Elsa och Naemi mötte vid stationen och så knogade vi hem till Naemi. Hon bjöd på kaffe, och under Naemis livliga jubelrop plockade jag nu fram diverse, som jag haft med mig. Det var inte så lite heller. Två stora, präktiga brödkakor, två tjocka vetelimpor. Två liter blåbärssylt, en kruka hallonsylt, tre burkar lingonsylt, ett halvt kilo smör och två par fina chokladkoppar med fat samt slutligen en stor teburk fylld med blåbär. Det blev ett riktigt kalasande på morgonkröken.
Men snart måste jag bege mig ner till “gumman” Skandia, där jag välkomnades från alla håll och kanter och där jag genast begynte med kontokuranterna. Och nu skall jag väl gå och lägga mig riktigt tidigt och sova ut ordentligt.
