Ack, ett sådant festande det har varit den sista veckan. Jag har haft så mycket roligt, att jag knappt hunnit längta tillbaka till Värmland, och innerligt väl är ju det.
På måndag tänkte jag förstås att gå och lägga mig riktigt tidigt, men så kom Naemi och Eric upp, och så blev det ett fasligt sjungande, lutspel och balett. Så jag kom inte i säng förrän omkring klockan 12. Då jag på tisdag middag kom upp till Naemi, möttes jag av den glädjande och överraskande underrättelsen att pappis kommit till stan.
Han hade på morgonen kommit i sällskap med några skånska herrar från Malmö och Köpenhamn, där det varit stort gjutmästaremöte och de haft väldans livat. Nu skulle han på eftermiddagen och kvällen ut med de där herrarna, och på kvällen, då de ämnade hedra Kristallsalongens revy med sin närvaro, skulle jag få följa med. Stackars Naemi hade kvällslektioner, så hon kunde inte gå med.
Revyn var jämmerligt dålig, och hade det inte varit för de vackra statisterna (verkligen stiliga flickor) och dansernas skull hade den absolut inte varit värd att se. De skånska herrarna voro en herr Sivert, resande, Tuvasson, disponent och Sundberg, grosshandlare och goulaschbaron, fet, som de värsta. De två senare verkade liksom inte utan att ha varit ute och festat en och annan gång i Köpenhamn o.s.v.
Efter teatern upptäckte vi, att det dansades i den s.k. Viktoriasalen och gingo in. Där var en stor utmärkt danssal med balkonger runt om, till vilka trappor ledde upp, och här sutto, rökande och vindrickande en massa typer för Stockholms demimonder. Att börja med sutto de ensamma och dansade med varandra, men så småningom spriddes de hos olika kavaljerer vid borden här och var. Jag kände mig allt bortkommen men svängde mig sedan gladeligt om med pappa, disponenten och herr Sivert.
Det var riktigt livat, att så här på nära håll skåda representanterna för en nog så talrik klass av kvinnor i Stockholm. De flesta voro förresten stiliga, somliga voro t.o.m. särdeles enkla och sågo riktigt rara och snälla ut. Men “aktarej” såna blickar de slängde. Jag ansågs nog särskilt avundsvärd, som satt där ensam med fyra herrar.
Och den kvällen kom jag inte i säng förrän bortemot två.
På onsdag ringde Heddy och bjöd mig på middag. Hon skulle stanna i stan på eftermiddagen och laga middag åt Einar och sig, och var nog vänlig att invitera mig. Hon hade smör och bröd, biff och potatis samt melon. Riktigt gott. Sen hjälpte jag henne att diska och gick sedan hem i den fasta förmodan, att nu skulle jag väl äntligen komma i säng ordentligt.
Men just som Elsa och jag satt här tämligen avklädda vid 8-tiden, ringde Eric och frågade, om han och en annan yngling jämte en flaska champagne fick infinna sig om en liten stund. Naturligtvis. Och snart sutto vi i hast påklädda, tillsamman med Eric och en herr Erik Dahlin, runt bordet, glatt skålande med av Eric medförde, förtjusande, stiliga 10-kronors kristallglas. Och så måste lutan fram och det blev sång och dans, mest efter “Tennessee” Och i säng kommo vi inte före 12.
På torsdag hade pappa bjudit en ingenjör hos Bolinders, Nilsson, jämte fru och syster, samt kamrer Lundgren från Sundbyberg och mig på “Gluntarna”. Nu hade den arma Naemi hittat på att bli sjuk, så hon kunde inte följa med för det.
Det blev lite krångel, innan hela sällskapet hunnit samlas utanför Skansens Friluftsteater, och för sent kommo vi, men det var inte så mycket. “Gluntarna” befunnos vara en riktigt angenäm bekantskap med mycken vacker sång och en hel del lustiga situationer.
Då vädret därtill var rent av gudomligt, milt och stilla med månen lysande bakom trädtopparna och vita svanar simmande i den lilla, vackra dammen i scenfonden, blev det en synnerligen njutningsrik stund, vilket också samtliga i sällskapet tyckte. Och sen blev det en utmärkt supé på Metropol. Smörgåsbord och sjötunga, alldeles utmärkt gott. Och i säng kom jag inte förrän klockan 2.
På fredag bjöd pappa Naemi och mig på middag på Metropol, även denna särdeles god. Nu hade Naemi kvällslektioner igen, så hon kunde inte följa med till friluftsteatern i Haga, dit pappa och jag sedan begåvo oss för att se “När Bengt och Anders bytte hustrur”. Vi sutto förstås på de bästa platserna, nästan inne på scenen. Själva pjäsen blevo vi sorgligt besvikna på. Bengt var en rolig typ, annars var det då ingenting, utan ganska dumt, nästan fånigt. Och en soldattyp retade pappa, så han höll på att gå. Nå, när det slutat, som det skulle, de olika paren fått varandra etc, bjöd pappa på en härlig supé på den gamla trevliga Stallmästargården.
Och sen måste vi gå hela vägen hem, men det var så ljuvligt väder, så det var bara skönt. Nu skulle lilla pappis resa på lördag morgon, så nu måste jag ta adjö av honom och tacka så rysligt mycket för allt trevligt.
Då vi superade på “Metropol” hade herr och fru Nilsson varit nog vänliga att bjuda mig ut till sig på Kallhäll, och på lördag eftermiddag 5.20. reste jag. Kallhäll ligger alldeles förtjusande vackert inåt Mälaren vid Vesteråsbanan.
Fröken Nilsson kom även med samma tåg, men vi hade inte kunnat finna varandra i den oerhörda trängseln. Hela familjen, herrn, frun och lilla Maj Britt, en söt liten tös på 14 månader, tog emot oss vid stationen och vid framkomsten vankades det kaffe, som smakade härligt.
De bo därute året om, han förestår en filial till Bolinders, som här tillverkar köttkvarnar, spislar m.m. Innevånarna bestå mest av fabriksarbetare, som förresten bo i riktigt trevliga villor därute. Det är ett stort stiligt skolhem i två våningar, rött med vita fönsterposter och knutar. Vi promenerade en stund på eftermiddagen i de vackra omgivningarna, åtå sen kväll, kronärtskockor bland annat, och gingo så tidigt till sängs, ty nästa morgon ämnade vi oss i ottan ut på en segeltur. Fröken Nilsson och jag lågo i ett litet näpet rum uppe på vinden, och jag, som låg här för första gången, räknade förstås ordentligt fönsterrutorna. Men jag drömde inte ett dugg, opoetiskt nog.
Klockan 8 väcktes vi av jungfrun med kaffe, och då vi undrade varför vi inte blivit väckta tidigare, rapporterade hon, att det var “kav blekstilla”. Sjön blank, som en spegel, så att segla var inte tänkbart än så länge åtminstone. Nå, vi klädde oss i lugn och ro och gick så ned för att hälsa godmorgon på familjen.
Vid halv 10-tiden kom det en ynklig liten bris, och då passade vi på och kånkade ner till sjön med en stor kappsäck full av mat, ett stort dricksankare, korgar, filtar, kappor etc. I en liten lustig jolle rodde vi ut till den trevliga segelbåten, gjorde den iordning, halade ombord alla grejorna, hissade segel och lättade ankar. Men nu hade den där lilla brisungen redan lagt sig att dö. Vi läto oss emellertid inte avskräckas, utan ingenjören klev i jollen och bogserade båten, medan en i båten rodde.
Och så kommo vi sakta men säkert till motsatta stranden, där vi genast började göra iordning för frukosten. Medan fröken Nilsson och jag togo oss ett bad, gjorde de andra upp eld mellan ett par stenar på stranden, där de kokte kaffe och potatis. Sen hojtade de åt oss att allt var färdigt och då vi skyndade till, mötte oss verkligen en trevlig syn. På en stor flat sten var “bordet” dukat med smör, bröd, kryddsill och ångande nypotatis, och då vi smort kråset med detta vankades kräftor och sist kaffe.
Det var en alldeles förtjusande vacker skogsbacke mot sjön vi slagit oss ner i, och efter maten plockade vi massor av rönnbär, som de skulle ha till hönsen till vintern. Ett par härliga kvistar tog jag med mig, och de pryda nu upp rummet här med sina klarröda bärklasar mot det vackra lövverket.
När vi skulle hem, kom det verkligen en så pass bris att vi kunde segla hela vägen. Och snart serverades en utmärkt middag, varefter fröken Nilsson och jag av en i samma hus boende familj inbjödos till ett krocketparti. 25 öre första, 10 andra och 5 öre tredje pris. Och, kan man tänka sig, jag, som inte tagit i en krocketklubba på 5 år, vann första pris, fast det i sällskapet fanns en, som vunnit 10 spel samma förmiddag. Slump förstås.
Sen fick vi tag i ett dragspel, och snart tråddes dansen i skolsalens förstuga. Som det nästan bara var jag, som kunde spela, fick jag förstås hantera klaveret mest hela tiden, men det var bara roligt att uppleva gamla dragspelsminnen.
Klockan 10.40 skulle vi resa, men inte förrän klockan 11 kom tåget. Och snart voro vi i stan, där vi skiljdes utanför Centralen med många tack för en angenäm samvaro, och snart befann jag mig efter en hastig promenad hemma hos mig.
Här är jag nu alldeles ensam, ty Elsa reste i lördags på semester och skall vara borta i 14 dagar. Det är förresten ganska lugnt att vara solo så här ibland.
Och den 1 september är det jag, som tar allt mitt pick och pack och flyttar till Naemi. Elsa har ännu, trots många påstötningar, inte orkat skaffa sig något rum, så hon får väl bo kvar ensam hos Evers i september, tills hon får tag i något annat. Igår var Greta Anneld här och jag bjöd på saft och kakor. Senare på eftermiddagen togo vi oss en promenad utåt Djurgården, varefter hon följde med mig upp och vilade sig ett tag och for så hem vid halv 10-tiden.
Imorgon har jag bjudit hem herrar Jansson och Andreasson i Skandia, och det skall verkligen bli intressant att se, hur det kommer att avlöpa.
