Nu sitter jag i “Verners hage” och skriver. Det är en sådan härlig solskensdag. Så lugnt och stilla. Det brusar endast sakta i de vitstammiga björkarnas kronor. Solstrålarna dallra över marken, och himlen lyser så intensivt blå mellan lövverket. Det är precis som det var sommaren 1912, men ack, vilken skillnad ändå!! Då var jag 17 år och kunde i fulla drag njuta av allt det härliga, var fullkomligt nöjd och harmonisk invärtes och visste intet av innerliga, ouppfyllda önskningar. Mer otillfredsställd längtan.

Nu är jag 22. Och ack, visserligen tilltalas mina skönhetsdyrkande ögon av all denna ljuvlighet i naturen, som finns häruppe, men alltid blandar sig en känsla av vemod i mina tankar.

Trots den älskade mammas och de kära syskonens sällskap, känner jag mig så ensam. Och denna ensamhetskänsla kommer väl aldrig att stillas, förrän jag funnit honom, som hela min varelse trängtar efter. Skall min längtan månne någonsin stillas?

Inatt har Rut och jag legat i ladan. Oh, vilken känsla att vila där i det doftande höet med sommarnattens skymmande stämning strax utanför. Jag låg en stund på kvällen och blickade ut över grantopparna borta i hagen. Det var det vackraste månsken. Vi hade tidigare på kvällen setat nere på bryggan och sett, hur den rödskimrande månen speglade sig i en lång strimma i det blanka, mörka vattnet. Och ända tills jag somnade såg jag månljuset lysa över nejden, och över trädtopparna skimrade några bleka stjärnor fram.

Klockan 6 vaknade jag vid att gården började vakna. Jungfrun kom med mat till grisarna, som förde ett fasligt leverne, och strax därefter hördes nerifrån ladugården hur mjölken strilade ner i spannen. Rassel av hjul hördes från gårdsplan och tramp av hästar, det var Janne, som spände för och åkte till Nordtomta för att börja plöja.

Så blev det tyst igen, jag slumrade in ett tag och väcktes av lilla morsan, som stod på vedbacken och frågade på värmlandsdialekt: “Söver i än, kaffe ä fälit”. Ack, vilket ljuvligt budskap.

Igår voro vi först på Marfjället och där åto vi massor av blåbär och sen voro Rut, Lillan, jungfrun och jag i Byarskogen och plockade 12 liter hallon. Så fort vi efter hemkomsten fått kaffe, begåvo vi oss till Mörtesten, och där plaskade vi snart gladeligen omkring. Det var så gudomligt ljuvligt att känna det svala vattnet smeka sin upphettade kropp. Solen höll just på att sjunka bortom bergen i väster och sände en glittrande strålflod ut över sjön, så att vattnet i strimman blänkte som smält guld. Och alldeles lugnt och stilla var det. Runt stränderna stodo träd, berg och ängar i stilla begrundande och inne i vikarna svartnade vattnet till mörkt, blankt gråsvart.

Och på söndag måste jag lämna all denna härlighet och fara till den stora, bullrande staden och stänga in mig i Skandia!!