by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Verkligen! Ja, verkligen har jag nått mina längtansfulla drömmars mål och sitter nu i den gamla kära “kammaren” i Sulvik och skriver.
Bredvid bordet sitter mamma och småpratar (det känns så lugnt och tryggt). Från kammaren därnere hörs Axel knäppa på fiolen och vid grinden står Janne och pratar med Oskar på Berget. I diket mittemot sitta Rut, Lillie Öberg och Lillie Bengtsson och skoja visst värre, för de skratta så, så det hörs vida omkring.
Och då jag lyfter blicken har jag framför mig den gamla, bedårande utsikten över Glafsfjorden med Vagnsberget på ena sidan och “Vangen” högre upp med skogklädda berg i bakgrunden. Men före detta Anders, nu “KalasNils” stuga mittemot är nu vit i stället för röd, och har blivit schantilt utvidgad. Från “lillestugans” skorstensrör stiger en tunn blågrå rökpelare och på backen spatserar ett par vita höns.
Över det hela vilar en lugn och kanske lite dåsig söndagsstämning. Jag lämnade “Centralen” igår 9.07 och fick sällskap i damkupén med en hel del gemytliga och pratsamma äldre och yngre damer.
En av de äldre var nog vänlig att bjuda mig, som var sablit hungri, på tre ordentliga smörgåsar, två kakor och, kaffe. Resan gick för övrigt någorlunda drägligt och vid halv 7-tiden klev jag av tåget och skådade med förtjusta ögon det gamla Ottebol, som var sig precis likt. Som jag ville komma som en riktig överraskning, hade jag ej med ett ord tillkännagivit min avsikt att hemsöka “släkta”, och hade följaktligen ej rekvirerat skjuts hemifrån. Jag beredde mig sålunda att knoga iväg den 7 km långa vägen till fots.
Slumpen fogade det dock så, att en gubbe kom farande i en trilla, och förklarade sig på förfrågan villig att för en krona skjutsa mig till Sulvik. Och sen körde jag själv och pratade värre med gubben, som syntes mycket förtjust och befanns vara en Fahlander från Gränssjön. Det var förresten en härlig åktur i den ljuvliga, klara morgonluften och den härliga naturen. Och då vi svängde ner mot “Hoxterängen” och jag såg Sulviken ligga där så spegelblank med sina leende stränder, belyst av morgonsolens strålar, kände jag en känsla, som om hjärtat rent av svällde i bröstet på mig.
Vid “Sjögata” tog jag farväl från Fahlander och knogade upp till vår kära gamla stuga. Klev genom köket, hälsade som hastigast på jungfrun och fortsatte upp för trappan. Tog dem på sängen med enastående förvåning. Utrop, förklaringar, välkomsthälsningar i massa. Och sen en ljuvlig dag med promenader på de gamla kända vägarna, härlig mat, sköna bad vid Mörtesten, småprat och musik. På vägen till Mörtesten hälsade jag på – Kalle! Vi kom överens om att senare på kvällen träffas på den nya dansbanan uppe vid logen.
Oh, vad det är ljuvligt, ljuvligt att vara här igen! Oh, att denna veckan ville gå riktigt, riktigt långsamt!!
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Oj, oj, en sådan pers jag hade att genomgå i Skandia på måndag och tisdag. I alla där befintliga tidningar, Stockholms Dagblad, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Dagens Nyheter stod nämligen i samband med relaterande av festen i Stadion, fotografier från gymnastikuppvisningen och på alla dessa fanns undertecknad utförande balansgång, lätt igenkännbar.
Och till råga på olyckan stod det under bilden i Aftonbladet “En vacker och graciös gymnast!!” Kan man tänka sig!! Halva livbyrån minst kom springande och gratulerade och fånade sig värre med sina tidningar. Herr Andreasson var värst förstås. “Ack fröken”, tyckte han, “jag upptäckte fotografiet helt plötsligt igår, och blev förstås överförtjust. Den gudinnan känner jag, sa’ ja’ till en av mina kamrater. Och sen blev jag bjuden på kaffe av fyra stycken för att dom skulle få titta på´t. Jag skulle ha tagit det med mig idag, om jag inte varit så rädd att slita ut det”, o.s.v o.s.v.
Och idag kom han och frågade, om han inte någon gång skulle kunna få det stora nöjet att fotografera “Exelensan” för egen privat del, ett fotografi “som ej skulle profaneras av mängdens blickar”. Han skulle bara vänta, tills han skaffat sig en ny fin kamera, den han har är alldeles för tarvlig att fotografera mig med”. Oj, vad jag skrattade!
På förmiddagen ringde även Granfelt och frågade om jag inte var stolt över fotografiet. På eftermiddagen var jag bjuden ut till Greta Anneld. Vi reste 3.10 med båten till Lilla Essingen, där hon bor. Vid framkomsten mottogs jag mycket vänligt av hennes mamma, och senare fick vi en härlig middag. Så spelade vi och promenerade ett slag och hade riktigt gemytligt. Greta följde mig ända till “Tullen”, då jag begav mig hem.
Granfelt hade ringt på eftermiddagen också och velat träffa mig. Attan också, alltid, när han ringer nån gång, är jag borta.
På måndag eftermiddag voro Elsa och jag på Biorama och såg den gudomliga Gunnar Tolnaes i “Hans älsklingshustru”. han är verkligen bedårande stilig. Dessutom var det ett skämtstycke, som var riktigt roligt. På hemvägen fick Elsa plötsligt den lysande iden att bjuda mig på kondis, så vi dinglade iväg neråt Feiths, men fingo först sällskap med Eric och sen med Bertil och Volrat, så det blev inget av. Vi va riktigt arga för att vi ej fingo vara i fred.
Men idag har hon bjudit mig på Wienerkonditoriet på lunchen i stället. Där har dom utmärkta varor och jämförelsevis billiga priser.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Det är eftermiddag, klockan nära 10. Ända sen sju har jag varit uppe, fast jag i natt inte kom i säng förrän klockan 2. Varom mera senare. Jag kan absolut inte ligga länge om morgnarna nu för tiden. Förr sov jag som en stock, hur länge som helst om morgnarna, men nu vaknar jag alltid vid 6-7-tiden.
Ja, på torsdag kväll voro vi och övade gymnastik i Stadion igen. Det var mycket regndigert, t.o.m. duggade lite smått, men det generade oss inte. Elsa var med och såg på, och vi stannade även efter och såg på pojkarnas gymnastik. Sutto och talade med Dr. Fries, Stadionläkaren, som Granfelt har talat vid att bli “Gymnos” läkare. Jo, jag tackar jag.
Efteråt fingo vi sällskap med Granfeldt och Lindfors, sekreteraren, hem. På fredag voro Naemi och jag bjudna till Karin Bergs på middag. Hemskt hungriga voro vi, när vi begåvo oss iväg. “Och nu måste man förstås vara bildad och bara sitta och peta i det lilla som finns”, tyckte vi, “för något ordentligt kan nog flickorna Berg, som jag ej tror äro praktiskt anlagda, åstadkomma”. Naemi t.o.m. föreslog, att vi skulle slinka in och äta på en automat i förbifarten.
Men som väl var, gjorde vi det inte. För vi fick middag, skulle jag tro, som hette duga. Först stora härliga filbunkar, så utmärkta fläskkotletter med färsk potatis, gröna ärter och pressgurka och så jordgubbar med grädde. Och som vi blev trugade att äta två väldiga kotletter och två portioner jordgubbar, så vill jag inte påstå, att vi voro hungriga efteråt precis. Du milde, så mätt har jag sannerligen inte varit på länge.
Som vi även på fredag skulle ha gymnastikövning, togo vi adjö redan strax före halv 8. Jag kom för sent förstås, och stoppmätt som jag var, var det inget vidare tilltalande att börja gno och gymnastisera. Men det gick, det med.
Hela fredagen regnade det ljuvligt. Igår eftermiddag ringde Erik och frågade, om jag skulle följa med på segeltur över lördag eftermiddag och söndag. Har man någonsin sett på maken. Tredje inbjudningen, som jag måste avslå för denna förbanksade uppvisnings skull!
Jag sade förstås, hur det förhöll sig, men då tyckte han ändå, att vi skulle ha något skoj på lördagkvällen, och frågade om jag ville följa med på Södra Varieténs revy. Ja, varför inte?! Revyn var, som alla revyer nu för tiden, dum, men hade för att rädda det hela, några acceptabla baletter. En ung stilig skådespelare, som Erik för resten kände, spelade också överdådigt bra dam, balettdansös.
Under mellanakterna underhöll mig Erik med roliga episoder från beväringslivet, vilket han förresten använde hela sin energi och begåvning att fundera ut ett sätt att slippa ifrån. Än har det inte lyckats, visserligen är han bara skrivare, men han slutar nog inte, förrän han krånglat sig ifrån det.
Han berättade emellertid om stallvakter etc. då de skola försöka sova på golvet inne i stallet, men inte kan, dels för att hästarna föra ett sånt gny och dels emedan stora, tjocka “rätter” lekfullt hoppar fram och tillbaka över ansiktet på dom. Och hur de fördriva vakttiden med kaffe, smörgås, kortspel och champagne, så att de knappt kan stå raka på morgonkröken.
Jo, de’ ä’ fina gossar! Från varietén gingo vi till Viktoria, dit vi anlände strax innan klockan slog tolv, och åt supé. Fick gott caffe och till Eriks stora belåtenhet den lilla “kvartingen” efteråt. Och då vi sedan promenerade hem genom Humlegården, ansåg Erik en soffa vara allt för inbjudande för att gå förbi, så där slog vi oss ned för en bra stund. Det var förresten ett härligt väder, och Humlegården är ju alldeles förtjusande. Jag kom inte hem och i säng förrän klockan var 2.
Men gick, som förut nämnts, upp klockan 7. Vädret såg på morgonen inte vidare lovande ut, så att jag klädde mig i regndräkt, då Elsa och jag längre fram på förmiddagen styrde kosan till Storkyrkan. Det är väl riktigt en kyrka i katolsk stil med massor av guld, krimskrams och glitter. Bänkarna äro vitlackerade med riktiga guldutsirningar. Och så ha vi ju här “S:t Göran och Draken”, samma grupp, som står vid Österlånggatan.
Psalmerna voro alla för ovanlighetens skull lättsjungna och vackra, men predikan var inget särskilt. Kunde inte fånga mitt intresse åtminstone. På hemvägen slank jag upp till Naemi för att ge henne de två fribiljetter jag fått till Stadion på middagen. Hon och Arvid skulle ha dem.
Hemkommen vispade jag först till pannkaka och gjorde mig så iordning för uppvisningen, d.v.s. fabricerade ett par söta “naturlockar”.
Klockan 2 skulle festen börja, och strax före såg det ut att klarna upp, men därav vart intet. De var inget fullsatt Stadion, som mötte våra blickar, då vi tågade in och genast vid inmarschen kom i otakt, emedan musiken klämde i och spelade en konstig marsch, fast den inte skulle ha gjort det. Ja, och sen gick visst uppvisningen så där tämligen lagom.
Som vanligt ett fasligt krångel vid bommarna etc. Just då fröken Löberg och jag gick balansgång, kom det framkilande en fotograf och knäppte av oss. Det fotograferades förresten flitigt hela tiden nästan.
Sen blev det löpning, fotboll, manliga gymnos och diverse annat “moj”, men jag begav mig snart hem till min väntande pannkakssmet för att stilla hungerns vilda kval. Elsa hade varit nog vänlig att ta med sig persikor med grädde, då hon åt på automaten, och dessa förtärde jag nu till pannkakorna. Något till gott, må tro.
Senare på eftermiddagen kommo Naemi och Arvid hit och hämtade mig för att som tack för biljetterna bjuda på kondis. Vi gingo till Parkcaféet, och tack vare tidigare pannkakor med persikor och grädde, och nu kaffe med tre stora bakelser, var jag så stoppmätt, då jag stödd på bådas armar knogade hem, att jag mådde alldeles “tjyvtjockt”. Gick genast vid hemkomsten och lade mig, trots att klockan var bara halv 10.
Och nu är det måndag morgon igen. Aldrig är det då annat heller. Hela denna veckan har jag dock något oändligt härligt att blicka fram till. Har nämligen blivit beviljad ansökt tjänsteledighet för en vecka, och reser på lördag kväll till Värmland. Oh, det är nästan för härligt, för att vara sant! Måtte nu allt bara gå efter beräkning!!!
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Jag kom att tänka på hur länge sedan det nu var jag hörde något från min älskade Gretel. Och längesedan var det också, jag skrev till henne. Men när man tänker på, hur ovisst det är, om breven komma fram eller ej, och att de skola genomsnokas av censorn, så mister man nästan lusten att skriva. Dock får jag väl inom de närmaste dagarna skicka henne ett, om ock litet, så dock livstecken.
Som bestämt var reste jag på söndag till Lidingön och tillbragte där en lugn och stilla dag. Efter den goda middagen begåvo oss Anna, Olle och jag till ett badhus vid Askrikefjärden, där Olle och jag plaskade av hjärtans lust. Men det är då inte alls så härligt att bada i badhus som att ta friluftsbad och ligga på stranden och gassa sig i solen.
Innan jag gick till släktingarna var jag i Lidingö lilla rara kyrka. Där var nästan fullt med folk, trots det härliga sommarvädret. Och enligt min åsikt var det ingen vidare bra predikan.
På måndagsmorgon blev jag något förvånad att finna Elsas säng som jag på söndagkvällen bäddat, alldeles orörd. Fram på förmiddagen ringde jag henne på kontoret, men fick då det beskedet, att fröken Lindquist på grund av illamående stannat hemma. Jag pinglade då på hem förstås och fick höra en ynklig röst, som berättade bl.a., att segelbåten på grund av så gott som fullständig vindstilla, ej kommit in till Vaxholm förrän klockan 1 på natten och det sålunda ej fanns möjlighet att ta sig in till stan förrän på måndag morgon. Och så hade hon förkylt sig så grundligt, att hon blev liggande hes och med ont i huvudet både på måndag och tisdag. Idag har hon visserligen varit uppe, men ej på kontoret. Jag har förstås lagat mat åt henne o.s.v. och pysslat om henne på bästa sätt.
På måndag eftermiddag övade vi gymnastik på Stadion, där det på grund av det så efterlängtade regnet, som fallit ganska mycket under natten och dagens lopp, var tämligen blött. Jag roade mig med att löpa banan runt två gånger, och det gick galant. Det var härligt att gymnastisera därinne i det vackra Stadion under bar himmel.
För övrigt önskar jag nu den där uppvisningen så långt pepparn växer. Är nämligen på söndag, då den skall gå av stapeln, både bjuden till Maja och Edvard samt Ragnhild. Den senare ringde mig igår och frågade, om jag inte ville följa med henne och hennes bröder till Skansen.
Som Elsa visade mest lust för att sova, accepterade jag, var först uppe hos Ragnhild och spelade ett slag, och sedan begåvo vi oss upp till Skansen. Där slogo vi oss ned och beställde kaffe och bakelser.
Men, du milde himmel, ett sånt kaffe och vilka bakelser sen. Nästan oätbara hårda rågbitar. Det är då stor skandal vilka genomusla varor de ha på Skansen. Och musiken var synnerligen tråkig, så vi gingo därifrån till Parkcaféet, där vi drucko té, åto smörgåsar och bakelser. Det var annat det. Alldeles utmärkt gott. Och den härliga stråkorkestern spelade pigga bitar, Czardasfurstinnan, Mr. Rubinstein, Im Zigeunerleger etc. Vi gingo inte därifrån förrän över 11.
Ragnhild bjöd mig, som sagt, ut till deras lantställe på Runö till söndag. Hennes mamma och pappa ha rest bort och de tänkte bjuda ut en del ungdom att ligga kvar över natten och skulle ha livat värre. Och nu kan jag inte fara för den där välsignade uppvisningens skull.
Ack, om jag kunde krångla mig ifrån den på något sätt ändå!!
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
OM jag nu i lugn och ro skulle skriva i min bok ett slag. Idag är det lördag, klockan är snart sju och mol ensam sitter jag här hemma. Slutade som vanligt klockan 2 i Skandia, var därefter hemma hos Naemi ett tag. Hon skulle steka pannkakor, som hon och Arvid skulle ha till matsäck på en segeltur, som de idag och imorgon ämnar företaga inåt Mälaren nånstans i sällskap med två andra ungdomar.
Och Elsa är likaledes bjuden på segeltur idag av sin liberale herre på kontoret. De skulle starta från Vaxholm, och reste dit ut med 4-båten. Men stackars Judit är inte bjuden någonstans. För att åtminstone komma ut på landet i morgon, ringde jag till släktingarna på Lidingön och annonserade min ankomst. Det är ju ändå en tillflyktsort.
I torsdags var jag som vanligt och övade gymnastik, stannade ochsåg på de manliga och fick sedan sällskap med Granfeldt. Vi slog oss nedi Humlegården och satt där och pratade om allt möjligt. Han talade bl. a. om hur gränslöst han vantrivs med sin bankplats. Hela hans håg låg åt att bli sjökapten när han var ung, men hans föräldrar ville inte.
Stackars “Granis”. Han är verkligen som skapad för friluftsliv. Och så talade han om sin förlovning för 6 år sen i 4 månader. Flickan var dotter till en kyrkoherde i Jakob och hette Eva Visell e.d. Och det hela var visst synnerligen misslyckat.
Det var förresten en gudomlig kväll. Lindblommorna doftade ljuvligt, luften var mild och ljum, och kring Linnés staty lyste de vackraste blomster. Och då skymningen föll, kommo “lyktgubbarna” med sina pittoreska irrande ljus här och var glimmande i dunklet. “Här skulle jag kunna sitta hela natten”, tyckte Granfeldt, – nästan jag med!
Igår kväll tog Elsa och jag oss som vanligt en tur till Skansen. Det är gammalt och vant nu. Jag förstår inte, att jag har fattats av en sådan ytterlig modlöshet och rent av förtvivlan på sista tiden. Jag formligen hatar
Skandia och arbetet där, ligger riktigt och gruvar mig på morgonen, då jag vaknar och tänker på att nu måste jag ner igen. Allting är så dystert och sorgligt. Och dock lyser solen varje dag och sommaren står i sin skönaste fägring.
Dock, när jag tänker närmare efter så vet jag nog, vad som gripit mig med sådan styrka. Det är längtan, – längtan till Värmland. Ack, ack, hur lidelsefullt jag trår dit. Mitt hjärta krymper samman av sorg och trånad, när jag tänker på dem alla i Sulvik, och det gör jag nästan jämt. Oh, Gud, låt låt mig få komma till Värmland och bli glad igen!!!
