Söndag den 22 juli 1917. Jag mådde alldeles “tjyvtjockt”.

Det är eftermiddag, klockan nära 10. Ända sen sju har jag varit uppe, fast jag i natt inte kom i säng förrän klockan 2. Varom mera senare. Jag kan absolut inte ligga länge om morgnarna nu för tiden. Förr sov jag som en stock, hur länge som helst om morgnarna, men nu vaknar jag alltid vid 6-7-tiden.

Ja, på torsdag kväll voro vi och övade gymnastik i Stadion igen. Det var mycket regndigert, t.o.m. duggade lite smått, men det generade oss inte. Elsa var med och såg på, och vi stannade även efter och såg på pojkarnas gymnastik. Sutto och talade med Dr. Fries, Stadionläkaren, som Granfelt har talat vid att bli “Gymnos” läkare. Jo, jag tackar jag.

Efteråt fingo vi sällskap med Granfeldt och Lindfors, sekreteraren, hem. På fredag voro Naemi och jag bjudna till Karin Bergs på middag. Hemskt hungriga voro vi, när vi begåvo oss iväg. “Och nu måste man förstås vara bildad och bara sitta och peta i det lilla som finns”, tyckte vi, “för något ordentligt kan nog flickorna Berg, som jag ej tror äro praktiskt anlagda, åstadkomma”. Naemi t.o.m. föreslog, att vi skulle slinka in och äta på en automat i förbifarten.

Men som väl var, gjorde vi det inte. För vi fick middag, skulle jag tro, som hette duga. Först stora härliga filbunkar, så utmärkta fläskkotletter med färsk potatis, gröna ärter och pressgurka och så jordgubbar med grädde. Och som vi blev trugade att äta två väldiga kotletter och två portioner jordgubbar, så vill jag inte påstå, att vi voro hungriga efteråt precis. Du milde, så mätt har jag sannerligen inte varit på länge.

Som vi även på fredag skulle ha gymnastikövning, togo vi adjö redan strax före halv 8. Jag kom för sent förstås, och stoppmätt som jag var, var det inget vidare tilltalande att börja gno och gymnastisera. Men det gick, det med.

Hela fredagen regnade det ljuvligt. Igår eftermiddag ringde Erik och frågade, om jag skulle följa med på segeltur över lördag eftermiddag och söndag. Har man någonsin sett på maken. Tredje inbjudningen, som jag måste avslå för denna förbanksade uppvisnings skull!

Jag sade förstås, hur det förhöll sig, men då tyckte han ändå, att vi skulle ha något skoj på lördagkvällen, och frågade om jag ville följa med på Södra Varieténs revy. Ja, varför inte?! Revyn var, som alla revyer nu för tiden, dum, men hade för att rädda det hela, några acceptabla baletter. En ung stilig skådespelare, som Erik för resten kände, spelade också överdådigt bra dam, balettdansös.

Under mellanakterna underhöll mig Erik med roliga episoder från beväringslivet, vilket han förresten använde hela sin energi och begåvning att fundera ut ett sätt att slippa ifrån. Än har det inte lyckats, visserligen är han bara skrivare, men han slutar nog inte, förrän han krånglat sig ifrån det.

Han berättade emellertid om stallvakter etc. då de skola försöka sova på golvet inne i stallet, men inte kan, dels för att hästarna föra ett sånt gny och dels emedan stora, tjocka “rätter” lekfullt hoppar fram och tillbaka över ansiktet på dom. Och hur de fördriva vakttiden med kaffe, smörgås, kortspel och champagne, så att de knappt kan stå raka på morgonkröken.

Jo, de’ ä’ fina gossar! Från varietén gingo vi till Viktoria, dit vi anlände strax innan klockan slog tolv, och åt supé. Fick gott caffe och till Eriks stora belåtenhet den lilla “kvartingen” efteråt. Och då vi sedan promenerade hem genom Humlegården, ansåg Erik en soffa vara allt för inbjudande för att gå förbi, så där slog vi oss ned för en bra stund. Det var förresten ett härligt väder, och Humlegården är ju alldeles förtjusande. Jag kom inte hem och i säng förrän klockan var 2.

Men gick, som förut nämnts, upp klockan 7. Vädret såg på morgonen inte vidare lovande ut, så att jag klädde mig i regndräkt, då Elsa och jag längre fram på förmiddagen styrde kosan till Storkyrkan. Det är väl riktigt en kyrka i katolsk stil med massor av guld, krimskrams och glitter. Bänkarna äro vitlackerade med riktiga guldutsirningar. Och så ha vi ju här “S:t Göran och Draken”, samma grupp, som står vid Österlånggatan.

Psalmerna voro alla för ovanlighetens skull lättsjungna och vackra, men predikan var inget särskilt. Kunde inte fånga mitt intresse åtminstone. På hemvägen slank jag upp till Naemi för att ge henne de två fribiljetter jag fått till Stadion på middagen. Hon och Arvid skulle ha dem.

Hemkommen vispade jag först till pannkaka och gjorde mig så iordning för uppvisningen, d.v.s. fabricerade ett par söta “naturlockar”.

Klockan 2 skulle festen börja, och strax före såg det ut att klarna upp, men därav vart intet. De var inget fullsatt Stadion, som mötte våra blickar, då vi tågade in och genast vid inmarschen kom i otakt, emedan musiken klämde i och spelade en konstig marsch, fast den inte skulle ha gjort det. Ja, och sen gick visst uppvisningen så där tämligen lagom.

Som vanligt ett fasligt krångel vid bommarna etc. Just då fröken Löberg och jag gick balansgång, kom det framkilande en fotograf och knäppte av oss. Det fotograferades förresten flitigt hela tiden nästan.

Sen blev det löpning, fotboll, manliga gymnos och diverse annat “moj”, men jag begav mig snart hem till min väntande pannkakssmet för att stilla hungerns vilda kval. Elsa hade varit nog vänlig att ta med sig persikor med grädde, då hon åt på automaten, och dessa förtärde jag nu till pannkakorna. Något till gott, må tro.

Senare på eftermiddagen kommo Naemi och Arvid hit och hämtade mig för att som tack för biljetterna bjuda på kondis. Vi gingo till Parkcaféet, och tack vare tidigare pannkakor med persikor och grädde, och nu kaffe med tre stora bakelser, var jag så stoppmätt, då jag stödd på bådas armar knogade hem, att jag mådde alldeles “tjyvtjockt”. Gick genast vid hemkomsten och lade mig, trots att klockan var bara halv 10.

Och nu är det måndag morgon igen. Aldrig är det då annat heller. Hela denna veckan har jag dock något oändligt härligt att blicka fram till. Har nämligen blivit beviljad ansökt tjänsteledighet för en vecka, och reser på lördag kväll till Värmland. Oh, det är nästan för härligt, för att vara sant! Måtte nu allt bara gå efter beräkning!!!

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 – 1922

Illustration för Judit Boudins dagböcker 1912-1922

Bläddra i dagboken