Oj, oj, en sådan pers jag hade att genomgå i Skandia på måndag och tisdag. I alla där befintliga tidningar, Stockholms Dagblad, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Dagens Nyheter stod nämligen i samband med relaterande av festen i Stadion, fotografier från gymnastikuppvisningen och på alla dessa fanns undertecknad utförande balansgång, lätt igenkännbar.

Och till råga på olyckan stod det under bilden i Aftonbladet “En vacker och graciös gymnast!!” Kan man tänka sig!! Halva livbyrån minst kom springande och gratulerade och fånade sig värre med sina tidningar. Herr Andreasson var värst förstås. “Ack fröken”, tyckte han, “jag upptäckte fotografiet helt plötsligt igår, och blev förstås överförtjust. Den gudinnan känner jag, sa’ ja’ till en av mina kamrater. Och sen blev jag bjuden på kaffe av fyra stycken för att dom skulle få titta på´t. Jag skulle ha tagit det med mig idag, om jag inte varit så rädd att slita ut det”, o.s.v o.s.v.

Och idag kom han och frågade, om han inte någon gång skulle kunna få det stora nöjet att fotografera “Exelensan” för egen privat del, ett fotografi “som ej skulle profaneras av mängdens blickar”. Han skulle bara vänta, tills han skaffat sig en ny fin kamera, den han har är alldeles för tarvlig att fotografera mig med”. Oj, vad jag skrattade!

På förmiddagen ringde även Granfelt och frågade om jag inte var stolt över fotografiet. På eftermiddagen var jag bjuden ut till Greta Anneld. Vi reste 3.10 med båten till Lilla Essingen, där hon bor. Vid framkomsten mottogs jag mycket vänligt av hennes mamma, och senare fick vi en härlig middag. Så spelade vi och promenerade ett slag och hade riktigt gemytligt. Greta följde mig ända till “Tullen”, då jag begav mig hem.

Granfelt hade ringt på eftermiddagen också och velat träffa mig. Attan också, alltid, när han ringer nån gång, är jag borta.

På måndag eftermiddag voro Elsa och jag på Biorama och såg den gudomliga Gunnar Tolnaes i “Hans älsklingshustru”. han är verkligen bedårande stilig. Dessutom var det ett skämtstycke, som var riktigt roligt. På hemvägen fick Elsa plötsligt den lysande iden att bjuda mig på kondis, så vi dinglade iväg neråt Feiths, men fingo först sällskap med Eric och sen med Bertil och Volrat, så det blev inget av. Vi va riktigt arga för att vi ej fingo vara i fred.

Men idag har hon bjudit mig på Wienerkonditoriet på lunchen i stället. Där har dom utmärkta varor och jämförelsevis billiga priser.