Verkligen! Ja, verkligen har jag nått mina längtansfulla drömmars mål och sitter nu i den gamla kära “kammaren” i Sulvik och skriver.
Bredvid bordet sitter mamma och småpratar (det känns så lugnt och tryggt). Från kammaren därnere hörs Axel knäppa på fiolen och vid grinden står Janne och pratar med Oskar på Berget. I diket mittemot sitta Rut, Lillie Öberg och Lillie Bengtsson och skoja visst värre, för de skratta så, så det hörs vida omkring.

Och då jag lyfter blicken har jag framför mig den gamla, bedårande utsikten över Glafsfjorden med Vagnsberget på ena sidan och “Vangen” högre upp med skogklädda berg i bakgrunden. Men före detta Anders, nu “KalasNils” stuga mittemot är nu vit i stället för röd, och har blivit schantilt utvidgad. Från “lillestugans” skorstensrör stiger en tunn blågrå rökpelare och på backen spatserar ett par vita höns.

Över det hela vilar en lugn och kanske lite dåsig söndagsstämning. Jag lämnade “Centralen” igår 9.07 och fick sällskap i damkupén med en hel del gemytliga och pratsamma äldre och yngre damer.

En av de äldre var nog vänlig att bjuda mig, som var sablit hungri, på tre ordentliga smörgåsar, två kakor och, kaffe. Resan gick för övrigt någorlunda drägligt och vid halv 7-tiden klev jag av tåget och skådade med förtjusta ögon det gamla Ottebol, som var sig precis likt. Som jag ville komma som en riktig överraskning, hade jag ej med ett ord tillkännagivit min avsikt att hemsöka “släkta”, och hade följaktligen ej rekvirerat skjuts hemifrån. Jag beredde mig sålunda att knoga iväg den 7 km långa vägen till fots.

Slumpen fogade det dock så, att en gubbe kom farande i en trilla, och förklarade sig på förfrågan villig att för en krona skjutsa mig till Sulvik. Och sen körde jag själv och pratade värre med gubben, som syntes mycket förtjust och befanns vara en Fahlander från Gränssjön. Det var förresten en härlig åktur i den ljuvliga, klara morgonluften och den härliga naturen. Och då vi svängde ner mot “Hoxterängen” och jag såg Sulviken ligga där så spegelblank med sina leende stränder, belyst av morgonsolens strålar, kände jag en känsla, som om hjärtat rent av svällde i bröstet på mig.

Vid “Sjögata” tog jag farväl från Fahlander och knogade upp till vår kära gamla stuga. Klev genom köket, hälsade som hastigast på jungfrun och fortsatte upp för trappan. Tog dem på sängen med enastående förvåning. Utrop, förklaringar, välkomsthälsningar i massa. Och sen en ljuvlig dag med promenader på de gamla kända vägarna, härlig mat, sköna bad vid Mörtesten, småprat och musik. På vägen till Mörtesten hälsade jag på – Kalle! Vi kom överens om att senare på kvällen träffas på den nya dansbanan uppe vid logen.

Oh, vad det är ljuvligt, ljuvligt att vara här igen! Oh, att denna veckan ville gå riktigt, riktigt långsamt!!