Jag kom att tänka på hur länge sedan det nu var jag hörde något från min älskade Gretel. Och längesedan var det också, jag skrev till henne. Men när man tänker på, hur ovisst det är, om breven komma fram eller ej, och att de skola genomsnokas av censorn, så mister man nästan lusten att skriva. Dock får jag väl inom de närmaste dagarna skicka henne ett, om ock litet, så dock livstecken.

Som bestämt var reste jag på söndag till Lidingön och tillbragte där en lugn och stilla dag. Efter den goda middagen begåvo oss Anna, Olle och jag till ett badhus vid Askrikefjärden, där Olle och jag plaskade av hjärtans lust. Men det är då inte alls så härligt att bada i badhus som att ta friluftsbad och ligga på stranden och gassa sig i solen.

Innan jag gick till släktingarna var jag i Lidingö lilla rara kyrka. Där var nästan fullt med folk, trots det härliga sommarvädret. Och enligt min åsikt var det ingen vidare bra predikan.

På måndagsmorgon blev jag något förvånad att finna Elsas säng som jag på söndagkvällen bäddat, alldeles orörd. Fram på förmiddagen ringde jag henne på kontoret, men fick då det beskedet, att fröken Lindquist på grund av illamående stannat hemma. Jag pinglade då på hem förstås och fick höra en ynklig röst, som berättade bl.a., att segelbåten på grund av så gott som fullständig vindstilla, ej kommit in till Vaxholm förrän klockan 1 på natten och det sålunda ej fanns möjlighet att ta sig in till stan förrän på måndag morgon. Och så hade hon förkylt sig så grundligt, att hon blev liggande hes och med ont i huvudet både på måndag och tisdag. Idag har hon visserligen varit uppe, men ej på kontoret. Jag har förstås lagat mat åt henne o.s.v. och pysslat om henne på bästa sätt.

På måndag eftermiddag övade vi gymnastik på Stadion, där det på grund av det så efterlängtade regnet, som fallit ganska mycket under natten och dagens lopp, var tämligen blött. Jag roade mig med att löpa banan runt två gånger, och det gick galant. Det var härligt att gymnastisera därinne i det vackra Stadion under bar himmel.

För övrigt önskar jag nu den där uppvisningen så långt pepparn växer. Är nämligen på söndag, då den skall gå av stapeln, både bjuden till Maja och Edvard samt Ragnhild. Den senare ringde mig igår och frågade, om jag inte ville följa med henne och hennes bröder till Skansen.

Som Elsa visade mest lust för att sova, accepterade jag, var först uppe hos Ragnhild och spelade ett slag, och sedan begåvo vi oss upp till Skansen. Där slogo vi oss ned och beställde kaffe och bakelser.

Men, du milde himmel, ett sånt kaffe och vilka bakelser sen. Nästan oätbara hårda rågbitar. Det är då stor skandal vilka genomusla varor de ha på Skansen. Och musiken var synnerligen tråkig, så vi gingo därifrån till Parkcaféet, där vi drucko té, åto smörgåsar och bakelser. Det var annat det. Alldeles utmärkt gott. Och den härliga stråkorkestern spelade pigga bitar, Czardasfurstinnan, Mr. Rubinstein, Im Zigeunerleger etc. Vi gingo inte därifrån förrän över 11.

Ragnhild bjöd mig, som sagt, ut till deras lantställe på Runö till söndag. Hennes mamma och pappa ha rest bort och de tänkte bjuda ut en del ungdom att ligga kvar över natten och skulle ha livat värre. Och nu kan jag inte fara för den där välsignade uppvisningens skull.

Ack, om jag kunde krångla mig ifrån den på något sätt ändå!!