by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Klockan halv 8 på morgonen. Igår hade allt Elsa och jag den “slöaste” söndag man gärna kan tänka sig. Ut på landet någonstans skulle vi förstås. Jag föreslog att fara till Bosön, där det skall vara mycket vackert. Men Elsa ville längre bort och satt och bläddrade i ABC-tabellen, tills hon slutligen fastnade för Gustafsberg. Nå jag samtyckte.
På lördag eftermiddag stekte jag makrill och kokte potatis, som vi skulle ha till matsäck och strök sedan 4 blusar och 3 kjolar, som jag en eftermiddag tvättat hos tant.
Klockan 9 gick båten, och vi voro nere i god tid, så vi fingo bra plats, fast båten sedan blev fullsatt förstås. Efter två timmar voro vi framme. Men, du milde, vad Gustafsberg såg tråkigt ut redan vid första anblicken! En smutsig, båtbelamrad kaj och en massa fabriksskorstenar och stora, fula komplex. Porslinsfabriken förstås!
Vi vandrade på måfå en väg bortigenom och sågo då, att nästan i varenda trädgård tronade en “porslinsgubbe” eller en kruka på en piedestal och på vartenda hus fanns det årtal, vilket särskilt retade Elsa. Vi hade tänkt att kunna bada, men vädret var kallt och molnigt, så det var inte alls inbjudande.
Så slogo vi oss ner på en liten kulle vid vägen och åt och låg där sedan och läste en god stund. Därefter begav vi oss till “hotellet” en tröstlöst ful, stor, vit byggnad med uppgång på baksidan. För att någorlunda trösta oss, beställde vi här choklad och fick ett intetsägande blask, men tårta, som var bra.
Vi läto våra saker vara kvar och promenerade sedan ett stycke först till kyrkogården, där vi lade märke till, en i berget ínsprängd grav, och sedan utåt landet en bit, varefter vi hämtade sakerna och i en backe ovanför hotellet åt upp resten av maten och låg och illslöade till halv 7, då en båt, som väl var, gick till staden.
Framkomna slunko vi in på Norrlandsautomaten och tärde kvällsmat, jag med två efterrätter. Något roligt skall man väl ha. Och när vi kommo hem, gingo vi genast och lade oss.
Och nu känner jag mig så i högsta grad “uneasy” och led på allting. Förfärligt mycket har jag att göra i Skandia och ingen arbetslust. Oh, Gud, den som ändå vore uppe hos dem i Värmland och slippa från alltihop!
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
I söndags voro Elsa och jag bjudna ut till Forsvik på Ingarö till Bertil och Volrat. Träffade helt plötsligt Bertil på gatan för en tid sedan, och han frågade, om jag inte ville komma ut och hälsa på dem på landet och ta Elsa med. Vi accepterade och foro klockan 9 på söndagsmorgon från Stadsgården till Saltsjöbaden, varifrån vi sedan fortsatte med “Sella” till Forsvik.
Bertil var och mötte oss, vitklädd, solbränd och tjusig, som aldrig det. Högt uppe på ett berg med en bedårande utsikt över sjön långt bortigenom låg pojkarnas lilla stuga, där Volrat hälsade oss med flaggan. Dessutom bo därute även en herr Ahlstrand och Lindgren, av vilken åtminstone den förstnämnde föreföll synnerligen sympatisk. Och sen tillbragte vi en ljuvlig dag med att äta, bada och sola oss.
Jag hjälpte Bertil, vars tur det var att laga maten, att steka biff, koka potatis och kaffe, och så bjöd pojkarna på de härligaste jordgubbar med grädde. Oh, vad det var ljuvligt, att i det sköna, svala vattnet få sträcka ut och simma riktigt ordentligt! Och sen försökte vi oss på att paddla i kanot och det var riktigt livat.
Klockan vid 10-tiden reste vi in i sällskap med Ahlstrand och Lindgren. Bertil stannade kvar till måndag morgon och Volrat hade rest med en tidigare båt.
Igår, tisdag, blev jag helt förvånad över att på förmiddagen i Skandia i telefon få höra först Ebers röst, och sedan en fullkomligt obekant, som befanns vara en herr Ejnar Eriksson från Norrköping, vilken min kusin Eva givit i uppdrag att överlämna ett brev till mig för att vi skulle bliva presenterade.
Hon har i många år svärmat för honom och blev verkligen mycket ledsen, då han för något år sedan först förlovade sig och sedan reste till Ryssland. Nu har han emellertid varit och hälsat på och t.o.m. brutit förlovningen, så nu kanske inte världen ter sig så mörk för henne längre. Eber hade han träffat på på Continental.
De äro gamla bekanta från Ryssland och upptäckte genom en slump att bägge kände till mig. Vi stämde möte klockan 7 utanför Dramaten, Eber, herr Eriksson, Elsa och jag och slogo oss efter en promenad utåt Djurgårdens villastad ned på Hasselbacken och fingo gott kaffe och hörde härlig musik.
Därifrån begåvo vi oss till Dansut, där vi tillbringade resten av kvällen. Vi dansade nästan varenda dans, och som bägge herrarna voro trevliga, särdeles trevliga, och dansade bra, var det hela synnerligen lyckat. Vid 12-tiden kravlade vi oss hem igen. Herr Eriksson var verkligen, som Eva skrev i sitt brev, synnerligen sympatisk.
Och nu sitta Elsa och jag och vänta på Naemi, Eber och herr Eriksson som vi bjudit hit på kaffe. Jag har lyckats komma över 2 hg kaffe, varöver jag är synnerligen stolt. då det för närvarande knappast står att få kaffe i hela staden. Så ha vi köpt kransar och kakor, så det ser riktigt aptitretande ut. Sannerligen, om dom inte kommer sn…..
……art skulle det väl ha varit. Jag blev helt plötsligt avbruten av gästernas ankomst. De kanske anade våra anslag mot kaffet, om de inte snart infunnit sig.
Stackars herr Eriksson hade legat med omslag om halsen hela dagen, så han kunde inte komma med, men Naemi hade Arvid Ahnfelt, som nu ligger och praktiserar vid järnvägen häruppe, med sig i stället. Genast från början voro vi synnerligen glada och uppspelta och längre fram på kvällen, röjde vi undan diverse möbler och mattor och dansade till musik av luta och sång. Det gick utmärkt.
Gästerna begåvo sig inte av förrän vid halv 12-tiden och då följde vi dem genom Humlegården. Där gingo som vanligt en massa gubbar med lyktor och letade mask, så det såg riktigt pittoreskt ut med alla de irrande ljusen. Arvid försökte sin lycka med en tändsticka, och Naemi låtsade, som om hon funnit en lång mask, med vilken hon skrämde Elsa, så att hon under höga rop tog till flykten. Vid närmare påseende befanns dock masken vara ett grässtrå.
Och idag må tro Elsa och jag har fått höra, att vi hade litet trevligt i går. Några invånare i huset intill hade sagt till portvaktsfrun, och denna i sin tur till fru Evers, som var inne idag på morgonen, att vi fört ett väsen, så att innevånarna icke kunnat sova.
Och senare på eftermiddagen ringde vicevärden och talade om, att även han hört talas om de vildaste orgier med en massa gardister och ett leverne, som hördes ända till Karlavägen!! Har man nånsin hört på maken? Jag talade emellertid både med honom och med portvaktsfrun och förklarade precis hur det var och de voro båda två riktigt gemytliga och sade, att de så väl förstodo, att det inget var att tala om, fast folk kan vara så illvilliga.
Vicevärden uppmanade oss t.o.m. att sjunga och spela hur mycket som helst efter klockan 10, men vi kunde ju stänga fönstret, så att de griniga grannarna inte kunde bråka mer.
Ända sen den 1 juli, då tant “slog igen schappet” för en månad ha Naemi och jag lagat våra middagar själva. Hon hade fullt med potatis och diverse annat med sig från Värmland, och så köper vi något sovel i hallen och “joxar” ihop. Det är riktigt roligt. Första dagarna åto vi tillsamman hos Naemi, men idag slutade hon inte förrän halv 5 så jag gick hem till mig. Hade kalvlever á la biff med brynt potatis och efteråt kaffe á la cacao med smörgås. Riktigt gott.
Idag har “Gymnos“ börjat träna för en uppvisning, med vilken vi lovat medverka på en stor arbetarfest på Stadion den 22 dennes. Det var riktigt skönt, att få sträcka på sig igen.
Ett sådant förtjusande litet brev jag fick från Lillan idag. Oh, den ungen, vad jag längtar efter henne ibland!! Ack, om jag hade henne här nu ändå!! Och allesamman, hela familjen förresten!
Jag har nyss kommit från gymnastiken och sitter här mol allena och skriver. Elsa är borta, var bjuden på middag på Rosenbad av en av herrarna på kontoret. Jo, jag tackar jag!
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Nyss har jag städat, dammat och piskat mattor, så nu ha vi så fint i vårt trevliga rum. Så fort jag ätit middag, vände jag åter till Skandia för att kollationera poäng och anskaffningstablåer med Anna Gyllencreutz. Det är ganska komiskt, förut har jag gått hela dagarna och haft så litet att göra, att det är rent ynkligt, men nu efter sista föredragningen för halvåret idag, då det preliminära resultatet av första anskaffningstävlingen måste iväg så fort som möjligt, fick jag t.o.m. ta eftermiddagen till hjälp. Och så fort jag kom hem, satte jag igång med städningen.
På tisdag eftermiddag voro vi uppe på Skansen ett slag på kvällen. Det är så trevligt att sitta däruppe med en bok eller se på folket och höra Flottans musikkår, som spelar mycket bra.
På onsdag eftermiddag skulle jag träffa tant och farbror Långström, som var i stan på skolresa med en massa ungar från Grillby. Jag knogade iväg upp till Vasaskolan vid Karlbergsvägen, det s.k. skolresehotellet, och kom just som sällskapet återvände från en utflykt till stadens sevärdheter. I skolan var det förträffligt ordnat med bäddar, matsalar, servis o.d. Jag blev bjuden på utmärkt kaffe och de ljuvligaste smörgåsar av tants eget bak. Och så satt jag där och pratade en god stund.
Grace hade varit nog snäll att plocka en stor bukett prästkragar och blåklint åt mig, så nu har jag de förtjusande blommorna ordnade i inte mindre än sju vaser härinne. Oh, vad det är härligt med blommor!
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Förra söndagen var jag bjuden ut till Ekebergs vid Nockeby. Jag reste på lördag middag direkt från Skandia och möttes vid framkomsten av Heddy och Dagmar. Det är ganska långt att gå från spårvagnen, och hett var det ju som vanligt, så jag höll på att flyta bort, innan vi kommo fram. Oh, hur skönt det var, att få sig ett bad. Första gången i år.
Därute var det fullt med folk. Herr och fru Ekeberg, Dagmar, Heddy och Einar, Sigrid med sin man, Greta och hennes Gösta samt jag. På kvällen var det dans på bron, så vi voro därnere och svängde oss i dansens virvlar.
Jag låg uppe i hallen och Dagmar på golvet bredvid. På morgonen fingo vi kaffe på sängen och på förmiddagen cyklade Dagmar och jag till Lofö kyrka. På återvägen läskade vi oss med saft och spelade piano hos Landelius som har filial vid Drottningholm. Sen var det något till skönt, att vid hemkomsten få svalka sig med ett bad. Och efter den goda middagen slöade vi allesamman i lugn och ro. Och vid 8-tiden tackade jag så mycket och begav mig, trots livliga protester, hem.
På torsdag reste jag till släktingarna på Lidingö på eftermiddagen och blev bjuden på både middag och kväll därute. Det är så skönt att komma bort från stan och ut till landet nån gång emellanåt. Sen gick jag hela vägen till stan.
Ja, fortfarande hade vi inte lyckats uppbringa något pensionat med plats för oss till midsommar. Men vi hade gett oss “blanka attan” på, att ut skulle vi, om vi också skulle gå uppe hela natten. Så vi beslöto oss för att, trots allt, resa till Dalarö.
På fredag ringde Eber Wanderydz, Elsas kusin, och bad oss komma ner till Continental, där han bodde. Där satt vi i musikkaféet och hade det särdeles gemytligt med kaffe och musik. Jag tillagade mitt kaffe som café au lait, vilket är utmärkt gott. Och så rökte vi cigaretter och skålade värre. Drack ej mindre än tre glas “munk” var.
Eber frågade om han inte kunde få följa med till Dalarö, och det fick han ju gärna. Vi bestämde oss för att resa med båten 3.30 på lördag eftermiddag. Belastade med påsar och väskor, innehållande “termoskaffe”, bröd, smör, ägg och köttbullar (från tant), baddräkter, tandborstar etc. begåvo Elsa och jag oss vid halv3-tiden ner till “Södertörn” för att få bra plats. Va vi fick sen!! Båten var fullkomligt “belagd” eller besatt.
Slutligen lyckades vi klämma in tre fällstolar uppe på däck, och sutto där hela resan, frotterande våra knän mot dem mittemot. Eber hade härlig choklad och cigaretter med sig, så vi njöto i fulla drag, trots kylan. Ja, nu till midsommar, då man ville ha varmt och skönt, hade det helt plötsligt blivit ganska kyligt och blåsigt.
Klockan halv 7 voro vi framme och gåvo oss genast ut på jakt efter rum. Hotellet och en fyra, fem pensionat voro förstås fulla. Men vi gav oss inte, utan knogade iväg uppåt land för att få tag i en bondgård, där vi kunde få ligga.
Dalarö är alldeles förtjusande vackert. Visserligen massor av villor, men alla inbäddade i lummig grönska med små pittoreska slingrande vägar och fina utsiktsplatser.
I den första bondstugan möttes vi av ett bleklagt nej. Vi fortsatte emellertid och kommo långt om länge till en liten stuga. Eber skickades dit och lyckades verkligen få lov att ligga där.
Först bullade vi av de medförda förråden upp en härlig måltid ute i det gröna. Det smekte “moj”, må tro. Sedan vi satt in våra saker i stugan, där en barsk och säker käring tydligen förde ordet, gingo vi den långa vägen ner till hotellet, där midsommardansen var i full gång.
Vi slogo oss ned vid barriären med härlig utsikt över sjön och en förtjusande holme mittemot, och kanstaterade att allt såg synnerligen trevligt ut. Bland publiken flera sjöofficerare etc.
Så dansade vi förstås med Eber, vilken glädjande nog snart upptäckte en bekant, kapten Ljungstedt, och sen blev det “luft i luckan”. Trots den starka trängseln dansade och gnodde vi hela kvällen. Men redan klockan halv 1 var dansen slut, och då bjöd kapten Ljungstedt på supé med champagne uppe i hotellets trevliga matsal. Och sedan följde han oss ända hem till “torpet”, som han kallade vårt logi. Han tyckte det var väldigt bussigt gjort, att fara ut så där på vinst och förlust, men skojade något, med vår enkla bostad.
Förresten var han synnerligen trevlig, lång och smärt, fast ej något vacker i ansiktet. Och hade tyvärr de nättaste, blonda mustascher. Han är son till general Ljungstedt, och gift med en ryska, som vistas i Ryssland. Vilket dock inte hindrade, att vi skojade väldeligen.
Klockan 3 kravlade vi oss in i rummet, där vi skulle vila en stund, och under åtskilligt skoj ordnade vi med en utdragssäng och en inventionssoffa. Efter en kortare kompromiss fick Eber tillåtelse att ta av sig krage, rock och skor, och vi skulle ligga i underkjolarna. Så gick Eber till vila i inventionssoffan med en amerikansk gungstol blygsamt hindrande utsikten till utdragsängen, där Elsa och jag skulle regera, jag på en fårskinnsfäll med ett hopknölat täcke under huvudet.
Innan vi kröp till kojs måste emellertid Elsa och jag, till Ebers hörbara förnöjelse, hoppa ut genom fönstret ett tag. Därute var det ljuvligt, solen höll just på att gå upp.
Redan klockan 6 vaknade jag och gick upp och ut. Var i lagårn och såg på när käringen mjölkade, och kliade en liten söting till kalv mellan hornen. Och jag lirkade och ställde mig in hos gumman, så hon blev mjuk som vax och gav oss mjölk och kokte kaffe åt oss.
När jag kom in möttes jag av Ebers häftiga förebråelser för att jag väckt honom så tidigt. Jag försökte lugna hans upprörda känslor genom att utmåla den trevliga frukost jag skulle göra iordning på berget bakom stugan, och lyckades också fullkomligt.
Så småningom kvicknade också Elsa till och snart befunno vi oss mumsande och uppspelta uppe på berget. Stackars Elsa hade dock vid bergsbestigandet ramlat och skrapat upp hakan på ena sidan riktigt otäckt.
Sen uppsökte vi den härligaste badplats med berghällar och sandstrand och skogen bakom och där lågo vi och mådde ljuvligt ända till klockan 1. Elsa och Eber doppade sig verkligen trots kylan, som inte ville ge sig av, men jag tog bara sol och luftbad. Och sen dansade Elsa och jag i bara linnena, fast Eber beundrade oss på icke allför avlägset avstånd.
Klockan 1 begåvo vi oss ner till hotellet, där vi skulle träffa kapten Ljungstedt klockan 2. Vi kommo emellertid en halv timma försent, och ingen kapten syntes till.
Vi slogo oss ner vid vårt bord vid barriären igen och sutto där ljuvligt slöande vid en “lemon squash”. Så promenerade vi omkring ett slag och återvände sedan till hotellet, där vi nu träffade på kaptenen. Han hade förstås väntat på oss klockan 2, men efter 20 minuter gått ut på jakt (dock fruktlös) efter oss och förde oss nu till den härligaste plats uppe på ett berg med den solglittrande sjön långt nedanför. Här sutto vi och pratade och rökte, ända tills båten skulle gå klockan 8.
Då vi med utsökt hänsynslöshet bökat oss ombord, gingo vi direkt upp i matsalen, där vi tillbragte hela återresan vid en härlig middag. Fyra rätter mat, Johannisberger och kaffe. Det var inte odelat obehagligt att sitta där med den mest charmanta utsikt över de bedårande stränderna och äta sin ljuvliga middag. Oh, vad vi njöto! De tre timmarna färden tog, försvunno som en dröm. Ja, sen voro vi i stan igen, och det vill jag helst inte tänka på.
På Nybroplan togo vi adjö av Eber, som förgäves såg sig om efter en plats, där “avskedspussandet” kunde äga rum, och dinglade så iväg hem, där vi snart vilade i “snarkofagerna”.
Tänk att ha haft ett par så utmärkt trevliga dagar utan att ha lagt ut mer än för några ören bröd och grädde! Eber bjöd på alltsamman med en enastående frikostighet.
Usch, imorgon måste jag som vanligt bege mig till det just då särdeles avskydda “Skandia”, sömnig, olustig och längtansfull. Och nu sitter jag här, slött skrivande av allt detta ur ett brev till Naemi, som jag skrivit i Skandia idag.
Och så är jag tvungen att skriva till Anna-Lisa också. Fick nämligen kort “Anna-Lisa Blomberg – Sven Lehman” Idag. Tänk, att hon vågat nu!
Usch, det värsta med sådana här trevligheter är, att man blir så fruktansvärt slö, slapp och likgiltig och bakom efteråt!
