I söndags voro Elsa och jag bjudna ut till Forsvik på Ingarö till Bertil och Volrat. Träffade helt plötsligt Bertil på gatan för en tid sedan, och han frågade, om jag inte ville komma ut och hälsa på dem på landet och ta Elsa med. Vi accepterade och foro klockan 9 på söndagsmorgon från Stadsgården till Saltsjöbaden, varifrån vi sedan fortsatte med “Sella” till Forsvik.
Bertil var och mötte oss, vitklädd, solbränd och tjusig, som aldrig det. Högt uppe på ett berg med en bedårande utsikt över sjön långt bortigenom låg pojkarnas lilla stuga, där Volrat hälsade oss med flaggan. Dessutom bo därute även en herr Ahlstrand och Lindgren, av vilken åtminstone den förstnämnde föreföll synnerligen sympatisk. Och sen tillbragte vi en ljuvlig dag med att äta, bada och sola oss.
Jag hjälpte Bertil, vars tur det var att laga maten, att steka biff, koka potatis och kaffe, och så bjöd pojkarna på de härligaste jordgubbar med grädde. Oh, vad det var ljuvligt, att i det sköna, svala vattnet få sträcka ut och simma riktigt ordentligt! Och sen försökte vi oss på att paddla i kanot och det var riktigt livat.
Klockan vid 10-tiden reste vi in i sällskap med Ahlstrand och Lindgren. Bertil stannade kvar till måndag morgon och Volrat hade rest med en tidigare båt.
Igår, tisdag, blev jag helt förvånad över att på förmiddagen i Skandia i telefon få höra först Ebers röst, och sedan en fullkomligt obekant, som befanns vara en herr Ejnar Eriksson från Norrköping, vilken min kusin Eva givit i uppdrag att överlämna ett brev till mig för att vi skulle bliva presenterade.
Hon har i många år svärmat för honom och blev verkligen mycket ledsen, då han för något år sedan först förlovade sig och sedan reste till Ryssland. Nu har han emellertid varit och hälsat på och t.o.m. brutit förlovningen, så nu kanske inte världen ter sig så mörk för henne längre. Eber hade han träffat på på Continental.
De äro gamla bekanta från Ryssland och upptäckte genom en slump att bägge kände till mig. Vi stämde möte klockan 7 utanför Dramaten, Eber, herr Eriksson, Elsa och jag och slogo oss efter en promenad utåt Djurgårdens villastad ned på Hasselbacken och fingo gott kaffe och hörde härlig musik.
Därifrån begåvo vi oss till Dansut, där vi tillbringade resten av kvällen. Vi dansade nästan varenda dans, och som bägge herrarna voro trevliga, särdeles trevliga, och dansade bra, var det hela synnerligen lyckat. Vid 12-tiden kravlade vi oss hem igen. Herr Eriksson var verkligen, som Eva skrev i sitt brev, synnerligen sympatisk.
Och nu sitta Elsa och jag och vänta på Naemi, Eber och herr Eriksson som vi bjudit hit på kaffe. Jag har lyckats komma över 2 hg kaffe, varöver jag är synnerligen stolt. då det för närvarande knappast står att få kaffe i hela staden. Så ha vi köpt kransar och kakor, så det ser riktigt aptitretande ut. Sannerligen, om dom inte kommer sn…..
……art skulle det väl ha varit. Jag blev helt plötsligt avbruten av gästernas ankomst. De kanske anade våra anslag mot kaffet, om de inte snart infunnit sig.
Stackars herr Eriksson hade legat med omslag om halsen hela dagen, så han kunde inte komma med, men Naemi hade Arvid Ahnfelt, som nu ligger och praktiserar vid järnvägen häruppe, med sig i stället. Genast från början voro vi synnerligen glada och uppspelta och längre fram på kvällen, röjde vi undan diverse möbler och mattor och dansade till musik av luta och sång. Det gick utmärkt.
Gästerna begåvo sig inte av förrän vid halv 12-tiden och då följde vi dem genom Humlegården. Där gingo som vanligt en massa gubbar med lyktor och letade mask, så det såg riktigt pittoreskt ut med alla de irrande ljusen. Arvid försökte sin lycka med en tändsticka, och Naemi låtsade, som om hon funnit en lång mask, med vilken hon skrämde Elsa, så att hon under höga rop tog till flykten. Vid närmare påseende befanns dock masken vara ett grässtrå.
Och idag må tro Elsa och jag har fått höra, att vi hade litet trevligt i går. Några invånare i huset intill hade sagt till portvaktsfrun, och denna i sin tur till fru Evers, som var inne idag på morgonen, att vi fört ett väsen, så att innevånarna icke kunnat sova.
Och senare på eftermiddagen ringde vicevärden och talade om, att även han hört talas om de vildaste orgier med en massa gardister och ett leverne, som hördes ända till Karlavägen!! Har man nånsin hört på maken? Jag talade emellertid både med honom och med portvaktsfrun och förklarade precis hur det var och de voro båda två riktigt gemytliga och sade, att de så väl förstodo, att det inget var att tala om, fast folk kan vara så illvilliga.
Vicevärden uppmanade oss t.o.m. att sjunga och spela hur mycket som helst efter klockan 10, men vi kunde ju stänga fönstret, så att de griniga grannarna inte kunde bråka mer.
Ända sen den 1 juli, då tant “slog igen schappet” för en månad ha Naemi och jag lagat våra middagar själva. Hon hade fullt med potatis och diverse annat med sig från Värmland, och så köper vi något sovel i hallen och “joxar” ihop. Det är riktigt roligt. Första dagarna åto vi tillsamman hos Naemi, men idag slutade hon inte förrän halv 5 så jag gick hem till mig. Hade kalvlever á la biff med brynt potatis och efteråt kaffe á la cacao med smörgås. Riktigt gott.
Idag har “Gymnos“ börjat träna för en uppvisning, med vilken vi lovat medverka på en stor arbetarfest på Stadion den 22 dennes. Det var riktigt skönt, att få sträcka på sig igen.
Ett sådant förtjusande litet brev jag fick från Lillan idag. Oh, den ungen, vad jag längtar efter henne ibland!! Ack, om jag hade henne här nu ändå!! Och allesamman, hela familjen förresten!
Jag har nyss kommit från gymnastiken och sitter här mol allena och skriver. Elsa är borta, var bjuden på middag på Rosenbad av en av herrarna på kontoret. Jo, jag tackar jag!
