by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Nu är det en helt annan plats jag befinner mig på och en helt annan tid, än då jag sist skrev i min dagbok. Klockan slog nyss 11 på eftermiddagen och jag sitter i vårt rum och skriver vid samma bord, där Elsa som bäst vispar såpvatten att tvätta vantar i.
Oh, ett sådant festande det har varit på sista tiden! Pappa kom nämligen helt oförhappandes hit upp igen på fredag i förra veckan. På lördag hade jag stämt möte med Karin Berg utanför Skandia klockan 1 och så träffade vi Naemi och pappa, varefter vi styrde kosan till Kompaniets terass. Där är verkligen förtjusande trevligt. Vi åto glace och bakelser och mojade oss värre.
På kvällen voro vi i sällskap med kamrer Hansson från Sundbyberg och hans dotter (ganska söt backfish) på Djurgårdsteatern och sågo två stycken av August Blanche, “En födelsedag på gäldstugan” och “Ett resande teatersällskap”. Det var utmärkt trevligt.
I den förra pjäsen glänste Rune Carlsten som “herr Dardanell” med en rent förbluffande skönhet och gott humör. T.o.m. pappa fann honom häpnadsväckande vacker och sympatisk. Och du milde, vad “teatersällskapet” var roligt. Lars Hansson spelade en utmagrad, tragisk skådespelare på ett synnerligen realistiskt sätt. Vi skrattade väldeligen åt teatersällskapets stora pjäs “Vestas flamma” eller vad det hette, där bl.a. teaterdirektören gjorde blixt och åska med att fläkta med ett stearinljus och sparka på en bleckplåt, och där boven, Lars Hansson, supit sig full och låg och sov, då han skulle göra sin verkningsfulla entré, men slutligen uppträdde i de hemskaste byxor och en trasig skjorta, yrvaken och dråplig att skåda. Och tyrannens mantel hade råttorna ätit upp i Falköping.
Och månen, som hängde och dinglade i en tråd mitt över scenen hade ett hål mitt i. För att inte tala om de övriga agerande och deras dräkter!! Ja, det hela var som sagt, synnerligen roligt.
Kamrer Hansson och hans tös måste fara hem med sista spårvagnen, men pappa, Naemi och jag gingo till Viktoria i Kungsträdgården där vi intogo en läcker supé.
På söndag förmiddag gick jag som förut nämnt, ut till Fiskartorpet på morgonen, och åh, hur härligt det var!
Klockan 3 skulle Naemi och jag och pappa fara ut till Nacka, och eftersom vi kommo tidigt till stationen gingo vi upp till Feiths på Söder, där vi läskade oss med saft och bakelser. Naemi och jag hade gjort oss fina värre,
vitklädda, jag med parasoll, lätt pudrade och en smula skugga över ögonhåren, för ovanlighetens skull. Det är väldigt livat att “kluta ut” sig så där ibland.
Ute vid Nacka var det ljuvligt vackert. Vi slogo oss ned i en skogsbacke och lågo där och läste tidningar ända till klockan halv 6 då vi gingo ner till Nackanäs värdshus “Pavillon d’eté”, som ligger alldeles bedårande ute i sjön. Där åto vi middag, vilken tyvärr inte var något vidare god. För övrigt tycktes regimen där vara slö. Synd på ett så vackert ställe! Klockan 7 reste vi hem igen och tillbringade sen aftonen i lugn och ro.
På måndag kväll, då Naemi var upptagen av sina lektioner, skulle jag träffa pappa, Edvard och en herre till utanför “Berns” för att följa med och se revyn där. Väl ditkommen presenterades jag för en “Mr. Reely”, som enligt utsago ej kunde tala annat än engelska, varför jag genast satte i gång och “spikade inglisch” av alla krafter.
“Mr. Reely” såg också verkligen ut, som en engelsman, lång, mager, trevlig och slätrakad, men nu råkade jag förut veta, att det var en herr Carlberg, förresten son till Frigge Carlberg i Göteborg. Vi låtsades emellertid som ingenting och pratade engelska hela tiden.
Revyn var, vad innehållet beträffar, under all kritik. Men det var en del vackra flickor, danser och dräkter. Och så flera populära melodier såsom t.ex.”Mr Rubinstein” som nu grasserar vilt.
På tisdag eftermiddag begåvo vi oss, efter att ha druckit kaffe hos “Sjöstrands” till Skansens vårfest, som avhållits alltsedan fredagen. Nu var också Elsa med, och först gingo vi för att se “Gustav Vasas intåg i Stockholm”. Det var ganska illusoriskt med stiltrogna dräkter och danser, sång, musik och tal.
Sen sågo vi gamla hederliga, skickliga jonglörer, köpte oss stora polkagrisklubbor och åkte karusell. Gräsligt skoj. Så gingo vi till “Laxbrostugan”, där vi slunko in och hörde fiolspel, landsmålsberättelser och sång i den gamla, genomtrevliga stugan, med sin öppna spisel, sina stora tunga skåp, gamla lustiga bonader, blanka kopparurnor och smårutiga fönster, genom vilka trädgrenarna nästan växte in. Det var verkligen riktigt stämningsfullt. Sedan pratade vi “värmlänske” med bondgubbarna och sågo folkdanser vid Bollnässtugan.
Nu tyckte emellertid Naemi och pappa, att de fått nog, så de gingo hem, men Elsa och jag drog oss ner till dansbanorna för att möjligen få oss en “svängom”. Där träffade vi på Ragnhild Israelssons bröder, Ture och Pelle, och den senare bjöd genast upp mig och snart steppade och knuffades vi väldeligen på den ena banan. Det var alldeles för mycket folk, för att vara roligt.
Ynglingarna bjödo på läskedrycker vid Idunhallen och följde oss sedan hem vid halv 1-tiden. Ack ja, ett sådant festande!
Men ikväll, då pappa är i Upsala, hade jag tänkt att gå hem och lägga mig riktigt ordentligt. Jo, pytt heller!! Elsa, Naemi och jag hade först varit och sett “Balettprimadonnan“, en mycket berömd film med Jenny Hasselquist, Rickard Lund och först och främst Lars Hansson, på en liten trevlig bio på Birger Jarlsgatan. Det var slut halv 10 och sen ha vi gått här hemma och plockat och ordnat, så nu är klockan över 12. Katten också, att man aldrig kan komma i säng ordentligt! Nu skall jag emellertid så småningom gå och lägga mig.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Lördag den 10 juni klockan 8 förmiddagen ute vid Fiskartorpet. Oh, alla högre makter! Jag tackar Eder för det skönaste av allt Ni givit oss svenskar! Vår underbara, ljuvliga natur. Hur gudomligt är här inte.
Solstrålarna dallra mellan björkarnas lövverk, sjön ligger så tyst, lugn och stilla och drömmer i morgonljuset, men fåglarna drilla lidelsefullt vackert. Fastän jag inte kom i säng förrän klockan 2 inatt, steg jag upp klockan 7 imorse och befinner mig nu härute, ensam med fåglarna och moder Natur.
Nedanför skymtar en liten röd stuga fram mellan björkarnas vita stammar och en svag, svag bris leker bland löven och gungar grässtråna på en liten öppen plats framför mig. Oh, Gud, hur underbar är inte Din natur! Hur rogivande, på samma gång som den upprör mina sinnen, hur härlig, härlig!!
När jag nu sitter här och ser på allt detta vackra och ljuvliga, komma så många tankar och känslor, komma och gå, komma och gå. Oh, om jag kunde göra något till gengäld för detta vackra och ljuvliga, tänker jag. Om jag kunde bli riktigt god och snäll, lika mot alla, omtyckt av alla, ett solskensbarn, som alla hålla av.
Om jag kunde glömma mig själv, och låta all min strävan gå ut på att göra andra glada och lyckliga i den lilla mån, jag förmår! Men ack! Hur svårt är inte det! Att glömma sig själv – det är allt bland det svåraste som finns här på jorden!
Eller— om jag kunde göra en riktigt, riktigt lycklig. Kunde få älska utan gräns, ge mig hän utan förbehåll, hålla av så där intensivt innerligt, som jag vet, att jag är i stånd till.
Nu tänker jag som så: “Skulle jag vara lyckligare nu, om här vid min sida satt en man, som jag givit allt vackert och fint av mig själv, allt jag kunnat ge? En man, i vars ögon jag funnit en sällhet att blicka in, som kunde skänka mig livets högsta lycka i en kyss och ett famntag? Skulle naturen då te sig än mera underbar, skulle solen lysa klarare, sjön ligga mer drömmande vacker, fåglarna drilla vackrare för mig?
Ack, tankar, som komma och gå, komma och gå! Hur skall jag kunna reda upp er alla? Hur många av Eder skola få bli verklighet. Och när? Oh, Gud, jag önskar att det måtte bli snart, snart!
Drömmar och tankar, som komma och gå, komma och gå
skall väl till verklighet bliva de få?
Kommer väl lyckan att följa därav,
skönaste lycka, som livet gav?!
Månne jag lyckan skall finna en gång,
månne min väntan blir kort eller lång?
När skall väl svaret på frågan jag få?
– drömmar och tankar, som komma och gå?
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
I söndags förmiddag må tro Elsa, Naemi och jag skrudade oss särdeles enkelt i sämsta kjolar och på grund av hotande regn, regnrockar och begåvo oss så barhuvade och försedda med böcker, paraplyer och smörgåspåsar ut till Norra djurgården för att supa frisk luft. Där slogo vi oss ned borta vid “Riksmarskalkens väg” på en bekväm och idyllisk plats och under det att det så innerligt efterlängtade regnet började falla, lågo vi där ihopkrupna under våra paraplyer och åto smörgås, läste, rökte cigaretter och mådde ljuvligt.
Men till slut började det bli alltför vått, så vi begåvo oss sjungande och uppspelta på hemväg. Då vi passerade Stadion var där fullt med folk, ty en fotbollsmatch (Sverige mot Norge) skulle just börja, och jag undrar inte på, att de betraktade oss med ogillande blickar, ty vi togo oss just inget vidare söndagsklädda ut, rufsiga, våta och tilltufsade som vi voro med de raknande naturlockarna lekfullt dinglande om öronen.
På eftermiddagen reste Naemi och jag ut till Lidingön för att hälsa på Ahlbergs, där jag inte varit sen sommaren 1915. Där tillbragte vi en riktigt gemytlig afton, spelade och sjöng och blevo bjudna på kaffe, saft och tésupé, allt enkelt, som de nuvarande förhållandena tvinga till, men gott och smakligt. Och nästan hela kvällen regnade det ute, ett ljuvligt, uppfriskande regn.
Inte förrän vid halv 11-tiden begåvo vi oss, belastade med massor av lånade böcker, på hemväg.
På tisdag eftermiddag fingo vi helt plötsligt sent på kvällen visit av Elsas kusin, Eber Wanderydz, som brukar ringa upp henne ibland, då han är på genomresa, antingen till Ryssland eller Norge, för sin firma. Han medförde (på Elsas begäran) härliga bakelser och utsökt choklad och så kokte vi kaffe, varvid vårt utmärkta av Elsa hemifrån i pingstas medförda primuskök, dock sorgligt nog läckte, så att en föga ljuvlig fotogendoft spriddes i rummet.
Trots detta höllo vi dock ångan uppe, pratade, skojade och spelade på luta värre. Stämningsbitar, beväringsvisor och frälsningearmekörer om vartannat. Kusinen trivdes så bra, så han gick inte förrän halv 1 och knappast då heller. Kvällen därpå skulle han resa till Moskva.
Och igår, den 6 juni, konungens namnsdag, Svenska flaggans dag, voro Naemi och jag först på Stadion klockan 4 på middagen. Där var en ovanligt stämningsfull fest för att fira den svenska flaggan, med defilering av flera regementen, både infanteri och kavalleri, skolbarn, scouter, studenter och andra korporationer. En vacker manskör sjöng och så John Forsell, som ju är något enastående.
Och så kom festens glanspunkt, då en jättestor, härlig sidenflagga, skänkt av Stockholms kvinnor hissades för första gången på en hög flaggstång framför kungliga logen. Sakta höjde sig den blågula duken, och då den nådde över Stadions murar, fattades den av en vindil och fladdrade ut i hela sin storlek. Ett stämningsfullt ögonblick var det i sanning. Och så utbragte kungen ett leve för fosterlandet, och den fulltaliga publiken hurrade jämt och taktfast. Vädret var idealiskt, solsken och friska vindar, som kom de många flaggorna
att fladdra och smälla.
Naemi och jag hade råkat att få plats bredvid herrarna Lindén och Vedberg från Skandia och de följde oss sedan hem, och vi skojade värre. På kvällen firade Naemi och jag svenska flaggans dag ytterligare uppe på Skansen. Där var tal, musik och sång.
Vid Idunhallen träffade vi på Volrat och Rolf, som sedan gjorde oss sällskap på en rundtur på Skansen, varefter vi gingo hemåt. Trots den sena timman, klockan halv 11, bjödo de på utmärkt choklad och bakelser på Parkcaféet. Och sen följde jag Naemi hem och låg hos henne.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Tänk, så här länge hur jag väl sällan underlåtit att skriva i min dagbok. Och ändå har det hänt en hel del roligheter. Lille pappa kom nämligen hit den 20, söndag, och Naemi och jag voro förstås och mötte honom, trots den ganska tidiga ankomsttimman. Och sen ha vi förstås tillbragt nästan all vår lediga tid i hans sällskap. Och tänk, han hade lutan med sig, så den har jag nu fått låna att ha hela sommaren.
Den dagen han kom var det, fastän nära slutet av maj, så kallt, att Naemi och jag höll på att förfrysa oss, då vi på kvällen gick hit hem. Pappa bodde i hennes rum, så att hon låg här hos oss.
Ja, pappa bjöd förstås på något “kolifej” mest varenda kväll. Sålunda voro vi på Folkteatern och såg Engdahls revy. Den var då inget vidare. Sen superade vi på Riche hela sällskapet, 8 personer. Vi voro även mycket uppe hos Maja och Edvard, dels därför att Naemi och jag skulle öva till en fest i Grillby till pingst, och så var pappa så mycket ditbjuden.
Så voro vi på konditorier, biografer etc. En kväll voro vi på Brunkebergsbiografen, och jag stod inne i hallen och väntade, tills 9-föreställningen skulle börja, under det att Edvard och pappa gingo och spankulerade utanför. När pappa kom in, sa han, att han sett Elsa i sällskap med en herre, fick jag höra, att hon också varit på Brunkebergsbiografen, med – Granfeldt. Han hade ringt och ville ha tag i mig, men som jag inte stod att få tag i, hade han bjudit Elsa med sig. Så komiskt, att jag inte sett dem!
En kväll var Naemi och jag och såg Calle Barklinds “Rubber” på Oscarsteatern. Den var riktigt trevlig. Otti Pegel sjöng utmärkt och Calle i huvudrollen var tjusig som aldrig det.
På fredag kväll reste Elsa, den osten, till Göteborg. Och på söndag reste pappa med Edvard till landet, och Naemi och jag till Grillby, där vi förstås mottogs med öppna armar och mycken mat. Vi åt förfärligt och mojade oss värre.
Vädret var under hela pingst det ljuvligaste sommarväder med ända upp till 30 grader i skuggan. Vi lågo splitternakna uppe i en skogsbacke och tog solbad en förmiddag och tog sedan fotbad i ett kärr.
Naemi brände sig i ansiktet, så hon såg obeskrivligt hemsk ut på kvällen, då festen skulle gå av stapeln. Det gick förresten bra. Naemi spelade, jag sjöng och deklamerade och farbror L. höll ett kort tal.
På annandagen voro vi på förmiddagen bjudna till en fröken Lisa Pettersson på saft och på eftermiddagen till herrskapet Lindgrens på kaffe. Alla voro de särdeles vänliga och gemytliga.
Och på kvällen reste vi hem. Tåget var en och en halv timma försenat, så klockan blev över ett, innan vi kommo_i säng.
På tisdag kväll voro Naemi, pappa, Eric och jag på Skansen och drack en kopp choklad i Idunhallen. Där träffade vi bl.a. Bertil. Tänk, så totalt vi kommit från varandra nu!
På onsdag voro vi först på Feiths och sen på Röda kvarn. Pappa tyckte förstås att det var en utsökt stilig biograf. De kvinnliga huvudrollernas innehavare voro förresten förtjusande vackra.
Och på torsdag reste lille pappsen igen. Till stor saknad. Inte nog med att han är så glad och trevlig och rar och bjuder på allt möjligt, utan han ger oss också åtskilliga presenter, när han kommer hit. Sålunda fick jag 2 par silkestrumpor och en mycket trevlig vit sidenblus.
Hurraah!! Nu ha vi börjat med “sommarslutning” i Skandia, så att jag tjänstgör 9 till 3. Tänk, så skönt! och nu har det varit det skönaste väder den sista tiden, så jag har varit ute på Norra djurgården och promenerat nästan varenda morgon. Det är något till skönt!
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Nu för tiden blir det alltid, när jag skriver i min dagbok, endast ett relaterande av dagshändelserna. Aldrig några reflexioner eller funderingar över det ena eller andra. Men saken är helt enkelt den, att jag hinner aldrig samla mina tankar så pass, att det blir några dylika, utan jag kastar endast ner på papperet, vad vi ta oss för. Det kan ju vara roligt att ha, och så är det så bra att gå efter, när man skall skriva brev.
Apropos brev så är jag nu skyldig Greta, Eva, Elsa Ljungström, som var nog vänlig att gratulera mig på födelsedagen, Anna-Lisa, som äntligen skrivit, Eric W. och Hilding, vilken helt oväntat låtit höra av sig. Så nu måste jag snart sätta igång med brevskrivning.
Nu har vår sedvanliga gymnastikuppvisning gått av stapeln. Igår afton på Kungsholms Real. Det hela gick skapligt nog. Fast jag var fruktansvärt “skakis” i balansgången och har sällan hoppat sämre sidohopp. Fick ändå applåder.
I eftermiddags har Elsa och jag kostat på oss 35-öresplatser på “Biorama” och sett “Den mystiske främlingen”. Det var faktiskt en hemsk uppenbarelse Mefistofeles. Och så var det Olaf Fønss i huvudrollen, och han är ju skön, som aldrig det.
