Lördag den 10 juni klockan 8 förmiddagen ute vid Fiskartorpet. Oh, alla högre makter! Jag tackar Eder för det skönaste av allt Ni givit oss svenskar! Vår underbara, ljuvliga natur. Hur gudomligt är här inte.

Solstrålarna dallra mellan björkarnas lövverk, sjön ligger så tyst, lugn och stilla och drömmer i morgonljuset, men fåglarna drilla lidelsefullt vackert. Fastän jag inte kom i säng förrän klockan 2 inatt, steg jag upp klockan 7 imorse och befinner mig nu härute, ensam med fåglarna och moder Natur.

Nedanför skymtar en liten röd stuga fram mellan björkarnas vita stammar och en svag, svag bris leker bland löven och gungar grässtråna på en liten öppen plats framför mig. Oh, Gud, hur underbar är inte Din natur! Hur rogivande, på samma gång som den upprör mina sinnen, hur härlig, härlig!!

När jag nu sitter här och ser på allt detta vackra och ljuvliga, komma så många tankar och känslor, komma och gå, komma och gå. Oh, om jag kunde göra något till gengäld för detta vackra och ljuvliga, tänker jag. Om jag kunde bli riktigt god och snäll, lika mot alla, omtyckt av alla, ett solskensbarn, som alla hålla av.

Om jag kunde glömma mig själv, och låta all min strävan gå ut på att göra andra glada och lyckliga i den lilla mån, jag förmår! Men ack! Hur svårt är inte det! Att glömma sig själv – det är allt bland det svåraste som finns här på jorden!

Eller— om jag kunde göra en riktigt, riktigt lycklig. Kunde få älska utan gräns, ge mig hän utan förbehåll, hålla av så där intensivt innerligt, som jag vet, att jag är i stånd till.

Nu tänker jag som så: “Skulle jag vara lyckligare nu, om här vid min sida satt en man, som jag givit allt vackert och fint av mig själv, allt jag kunnat ge? En man, i vars ögon jag funnit en sällhet att blicka in, som kunde skänka mig livets högsta lycka i en kyss och ett famntag? Skulle naturen då te sig än mera underbar, skulle solen lysa klarare, sjön ligga mer drömmande vacker, fåglarna drilla vackrare för mig?

Ack, tankar, som komma och gå, komma och gå! Hur skall jag kunna reda upp er alla? Hur många av Eder skola få bli verklighet. Och när? Oh, Gud, jag önskar att det måtte bli snart, snart!

Drömmar och tankar, som komma och gå, komma och gå
skall väl till verklighet bliva de få?
Kommer väl lyckan att följa därav,
skönaste lycka, som livet gav?!

Månne jag lyckan skall finna en gång,
månne min väntan blir kort eller lång?
När skall väl svaret på frågan jag få?
– drömmar och tankar, som komma och gå?