by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Förmiddag, klockan är halv 12. ”Ack tid, vad du flyger fort”!
Nu ha vi kommit in i min “födelsedagsmånad”, som ju tillika bör vara vårbrytningens månad. Men, ännu ligger snön djup på gator och i parker, ena dagen kan det visserligen slaska och töa värre, men andra dagen har det frusit på igen. Ack, att den ljuvliga våren nu ville skynda sig att komma med sol, glädje och levnadslust!
På tisdag förra veckan var Ade och Håkan hos oss och hälsade på. De hade med sig både kaffe och kakor. Sådana gäster skulle man alltid ha. På onsdag hade vi symöte här. Det var endast vi och “dom”. Och vi pratade, sydde och drucko kaffe förstås. Rakel skulle sedan på kvällen gå och hämta sin fästman hos kamrer Guldas och jag följde henne ända till porten där på Frejgatan.
Rakel skall nu till påsk sluta i banken och resa hem för att förbereda sig till sitt blivande kall som husmoder. Hon vill egentligen inte alls resa, påstår att hon kommer att längta gräsligt hit igen och skall komma upp och hälsa på minst en gång i månaden.
På fredag eftermiddag var jag först uppe hos fru Carlsson för att höra, om hon hört något närmare in från Blombergs. Hon hade visserligen fått bjudningskort till begravningen och ett kort meddelande från farbror, men det var också allt. Anna-Lisa hade inte låtit höra av sig med en rad. Därifrån gick jag till “dom” och mottogs av en härlig syn. Alla möbler i rummet i mer eller mindre oordnat tillstånd och mitt på golvet Rakel i underkjol och kamkofta, skurande av alla krafter. På soffan låg Naemi överhöljd med en filt och så pojkarna Lundberg här och var utplanterade i kaoset. Jag mottogs av allmän munterhet, förstås.
Emellertid fick Rakel så småningom i ordning. Ade och jag voro ute och köpte bakelser och sen kokte vi kaffe och mojade oss värre. Och nu ha Elsa och jag skaffat oss en matta. Vi voro ute och gjorde det stora inköpet, som kostade oss 48.75 igår eftermiddag och vi äro stornöjda med vårt köp. Hela rummet ser bra mycket trevligare ut.
Klockan är nu, som sagt, omkring 12. Elsa har gett sig iväg till “lokuset” för att äta frukost, där jag sedan skall hämta henne till en promenad. Själv köpte jag bröd igår och har ätit härhemma. Det är verkligen ovanligt, att vara hemma så här en förmiddag. Solen lyser på husväggen mittemot och reflexen kastar ett så behagligt sken över föremålen härinne. Mitt emot mig på väggen har jag den bedårande “Im Paradies”, som troget följt mig hemifrån. Och så “Min lilla gosse” som jag kallar den för, en liten teckning av John Bauer, som jag tagit ur “Julstämning” och som är så rysligt näpen.
Och på kortväggen bredvid fönstret hänger “Den gamla schalen”, en förtjusande söt tavla i brunt och i brun ram, som gör sig utmärkt mot den ljusa väggen. Kristallsakerna på toilettbyrån glittra i ljuset, och på bordet framför mig, sprida två röda hyacinter i kruka en ljuvlig doft. Och över det hela vilar en sådan rogivande, fridfull söndagsstämning.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Ack, vad lördag är för en härlig dag! Först och främst det ljuva medvetandet på morgonen, då man infinner sig, att man får sluta Klockan 2. Och så det icke mindre ljuva, att det är söndag dagen därpå. Det allra värsta med lördag är, att det så lätt blir måndag.
Idag har det också varit ett sådant bedårande väder, att jag i dubbelt måtto njutit av dagen. Efter att en längre tid ha varit en envis, bitande kyla, har det nu slagit om, solen har strålar från molnfri himmel, och vad gör det att vattnet droppar från taken och strömmar på gatorna, då det är flera värmegrader och man rent av inbillar sig att våren snart kommer.
Då jag imorse passerade Fredsgatan på väg till Skandia, stod en annan “Skandist”, herr Warelius, där och hälsade förstås samt påstod, att jag skulle följa med honom en liten krokväg över Gustav Adolfstorg och Norrbro. Vilket jag, lindrigt rodnande, gjorde. Denna rodnad kom sig av en särskild liten historia.
För ett par dagar, då jag som vanligt satt och bläddrade i den välsignade inspektörsliggaren (som jag sannerligen snart kan utantill) bad herr Jansson mig att gå in till herr Rosén, anskaffningschefen, med ett kontrakt. Jag gick förstås, och inne hos herr Rosén satt herr Warelius som är lång, rak som en pinne, mörk, slätrakad, har bruna ögon och pincenez samt är väl omkring 30 à 35 år.
Han reste sig hälsande då jag kom in och räckte t.o.m. fram sin högra hand. “Konstigt att han tar mig i hand,” tänkte jag, men fattade naturligtvis den framsträckta handen. Och gick sedan vidare för att lämna herr Rosén kontraktet. Stannade emellertid då herr Warelius öppnade sin mun, talade och sade: “Ja, det där var ju också bra, men jag skall be att även få kontraktet”.
Det var kontraktet han räckt ut handen efter!!! Tablå! – varpå jag, dödligt förlägen, slängde till honom pappret och rusade ut. Dagen därpå stannade han vid mitt bord, då han passerade, räckte fram handen och frågade hur det stod till. “Jo, tack bra” “knixade” jag. Och idag haffade han mig som sagt och pratade om hur förvånad han blivit, då han fick se mig i Skandia. Han hade sett mig flera gånger ute i stan förut, sa han. “Komiskt!!
Hans åsikter om inrättningen Skandia voro inte vidare smickrande för sagda bolag, själv skall han lämna ”anstalten” om fjorton dagar. Jag drog nästan en lättnadens suck, då jag hörde det, jag blir alltid så dödligt förlägen, då jag får se honom.
På tisdagen hade vi symöte hos “Dom”. Förutom “vi” “närvar” fröken Jonsson, en syster till fru Dahl, en av Rakels bästa bekanta i staden. Vi sydde verkligen riktigt flitigt, drucko té och pratade förstås. Först och sist om Rakels hemliga förlovning. Hon har ju rent av gått och svarat ja på ett frieri framställt av kamrer Brundell i banken. Jag är presenterad för honom, och han förefaller att vara särdeles sympatisk. Och så lär han vara utomordentligt duktig i sitt arbete. De skola gifta sig redan till hösten och komma nog att ordna ett förtjusande hem åt sig. Tänk, att Rakel nu har bundit sig för alltid. Kommer jag själv någonsin därhän månne??
Häromdagen fick jag brev från Rut, och där omtalade hon bl.a., att fru Blomberg nu är död. Den stackars fru Blomberg, som i så många år vistats på ett hem för sinnessjuka, för henne kom väl om någonsin Döden som den barmhärtige befriaren. Naturligtvis sörjer familjen, men de veta säkert att för henne var det det bästa, som kunde ske.
Jag skrev till stackars Anna-Lisa, men ack, vad det är svårt att på pappret skriva ned, vad man vill ha sagt vid ett sådant tillfälle!! Rut skrev också om att hon ämnar sig upp, för att hälsa på oss snart, kanske reda nu till påsk. Vad det skulle vara roligt!
Fredag eftermiddag tillbragte jag med ett spela och äta halvt ihjäl mig på nybakat kaffebröd hos Petterssons. Och idag har det varit en sådan särskilt trevlig lördag. Först och främst vädret med sina ljuvliga våraningar. Klockan 2 ilade jag ut till Kungsholmen för att hämta en blus, som jag lämnat kvar hos doktorn. Hanna och Elise togo emot mig särdeles hjärtligt och bjödo t.o.m. på härligt kaffe och de skönaste nytorkade skorpor och nybakat vetebröd. Något till gott, skall jag säga. Tänk, en sådan materialist man ändå är!
Just som jag skulle gå, träffade jag i tamburen på fröken Hasselund, min efterträderska, en lång, mörk flicka med fin hy och vackra blå ögon. Såg riktigt trevlig ut. Vi växlade några fraser, medan Hanna, som upptäckt, att även doktorn var hemkommen, gick in för att fråga, om fröken Boudin kunde få företräde. Jo då, det fick hon visst, och sen satt jag därinne och pratade i minst en halvtimme. Det var riktigt gemytligt och trevligt.
Från doktorns gick jag i det ljuvliga solskenet direkt till Ragnhild. Hon har på sista tiden inta varit med i gymnastiken, och då jag har ringt, för att höra orsaken, har hon sagt, att hon inte varit kry. Nu klev jag emellertid upp, för att få henne med mig på en eventuell promenad. Hon hade inte varit ute på hela veckan, men följde nu med en liten stund. Har haft en nervös åkomma förut, som nu börjat göra sig påmind igen. Får väl hoppas att det ger med sig.
Nu hade klockan emellertid randat iväg framemot 6, så jag begav mig till lokuset för att meddela, att jag ingen middag skulle ha. Var nämligen så mätt efter allt kaffe med dopp. Naemi väntade besök av pojkarna Lundberg, som nu båda för en tid hamnat häruppe och inbjöd även oss att dricka kaffe. Rakel skulle bort på kvällen, så hon höll på att klä om sig, och som hon verkade nervös, avdunstade Elsa och jag på en liten stund och tog oss en titt upp på alla varorna på “Partilagret” i Auditorium.
När vi kommo tillbaka, voro Ade och Håkan anlända och hade haft med sig härliga kakor, som snart, tillika med kaffet voro expedierade förstås. Sen spådde dom oss flickor intressant i kort och följde oss sedan till “potten”. Och nu ha vi eldat och ordnat och ämna njuta av lördagskvällen så länge som möjligt.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
”Fatande penan” i min hand o.s.v. Det är då förfärligt, vad tiden går fort. Ja, det kan inte hjälpas, att denna fras återkommer på vartannat blad i min dagbok. Tiden går verkligen så svindlande, att det är alldeles ofattbart, vart den tar vägen.
“Aldrig är det då annat, än att gå och lägga sig”, säger Elsa och jag om kvällen, och “aldrig är det då annat än att gå upp”, på morgonen, “aldrig är det då annat än middag” o.s.v.
Elsa och jag ha det riktigt gemytligt ihop här, och komma bättre och bättre underfund med varandra för var dag som går. Igår sade Elsa helt plötsligt, att hon tyckte “att Du är inte alls dum att bo tillsamman med, Du”, vilket förstås gladde mig. I onsdags gick “Gymnos” årsmöte av stapeln som vanligt på Rådhusrestaurangen. Naemi och jag hade rysligt roligt på årsmötet förra året, och spetsade oss förstås på, att få livat i år också.
Men den stackars Naemi fick se på annat, än att gå på “kolifej”. Hennes ena ögonlock, som brukar vara ont ibland, tog sig nämligen för, att just till onsdag svullna upp och bli rött på det allra hemskaste, så hon kunde absolut inte gå med. Särdeles ljusblått. Utan Eric, som vi anmodat att följa med, och jag begåvo oss ensamma iväg, fina som aldrig det i respektive välsittande smoking och tjusig, ljusblå sidenklänning. Vi ämnade inte vara med på årsmötet med dess tråkiga diskussioner, men detta var ännu inte slut, när vi kommo fram, så vi slog oss till ro i en trevlig hörna i Rådhuskaféet, tills dom började dansa däruppe.
Då stego vi dit upp och blandade oss i vimlet. Löjtnanten var verkligen där, visserligen med en snowboot på ena foten, och han kom genast han fick syn på mig fram och tackade så rysligt mycket för mitt besök på sjukhuset och de förtjusande blommorna, och så frågade han, om jag inte ville sitta vid hans bord under supén. Jag frågade Eric förstås, och han samtyckte.
Så presenterade Granfeldt oss för doktor (tandläkare) och fru Sune och sen superade vi tillsamman under en rätt så glad stämning. Det dansades hela tiden under supén, och en stund efteråt också, men du milde, – så mycket folk. Var i all världen kommo alla ifrån? “Gymnoser” voro i övervägande minoritet.
Granfeldt kunde förstås alls inte dansa, utan fick nöja sig med att sitta och se på. Själv svängde jag mig med flera stycken. Och Klockan strax före 1, var det slut på det roliga.
På fredag eftermiddag var Heddy här uppe och blev bjuden på kaffe. Hon tyckte att vi ha det mycket trevligt, hade förresten handarbete med sig, så att både hon och jag sydde flitigt medan vi pratade och skojade. Elsa var lat som vanligt förstås. Heddy skulle gå och möta Einar i gymnastiken och föreslog att vi skulle följa med. Ja, varför inte?
Elsa fick i en hast på sig sina kängor, och så knogade vi iväg till Johannes brandstation. Där kunde vi först inte komma in vägen direkt till gymnastiksalen, utan måste knoga runt, och bli insläppta stora vägen av en hygglig brandkarl. Till vår förvåning ledde Granfeldt själv gymnastiken och såg förstås något förvånad ut, när vi kom uppramlande på läktaren. Och efter gymnastiken följde han Elsa, för vilken han förstås blev presenterad, och mig hem.
På lördag hade jag storstädning här. Sopade och dammade, polerade luckor och skurade, så svetten dröp av mig till slut. Hade alldeles fixt och färdigt, när Elsa kom hem. Hon tvättade håret, och just, som jag, fantastiskt utstyrd i blått och vitt och hon med dinglande hårtestar, satt här framför brasan uppenbarade sig Eric på scenen. Tablå! Vi ordnade förstås till oss i största hast.
Senare på kvällen uppenbarade sig också Naemi, och sen blev det ett livligt leverne här, ända till gästerna vid halv 11-tiden avdunstade. Söndag hade Naemi och jag anslagit till ett besök på Lidingön. Trots ett ihärdigt snöande begåvo vi oss klockan halv 10 iväg.
Först åkte vi till Ropsten och gingo sedan till kyrkan. Där var smäckfullt med folk och riktigt högtidligt. Därifrån pulsade vi genom snön till “släktingarna”. Det var alldeles bedårande vackert därute med snöiga fält och dungar, varur trevliga röda stugor och villor tittade fram. Hos släktingarna blevo vi bjudna både på kaffe och middag, och efter middagen spelade sällskapet mas till vid 7- tiden, då vi begåvo oss hem. Och sen var det måndag igen.
“Aldrig är det då annat än Måndag!!!”
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Ja, nog tänkte jag sist jag “fatade penan”, att jag skulle få sitta vid, men det lax inte alls det. Eftermiddagen går ju så vansinnigt fort, och man har så mycket att gå och plocka med, när man kommer hem, så man hinner aldrig att skriva något. Sen vi flyttade hit, har jag blott skrivit ett brev hem och ett brev till Eric Wessman, men då måste jag också sitta uppe till klockan 12.
Nu ha vi fått riktigt bra iordning här. Och trivas göra vi alldeles utmärkt. Hade vi nu bara en matta, så vore det komplett. Men ack, mattor äro dyra saker, och eftersom vi nu gett ut alla våra pengar till tvättservis, husgeråd, tyg till ottomanen etc, få vi nog ge oss till tåls med matta. Eldar gör vi här om eftermiddagen, så det står härliga till. Och ljuvligt varmt och skönt ha vi det jämt. Nästan för varmt ibland.
Vi ha ordnat möblerna så trevligt och satt upp tavlor, och tältsängsottomanen ha vi, som sagt, klätt med förtjusande blommig cretonne. Jag har faktiskt inte mer än i söndags varit med näsan utom dörren mer än till Skandia och gymnastiken. I söndags voro vi plus “dom” först på Skansen och utåt Djurgården en promenad på förmiddagen, fast det var hiskeligt kallt, och när Elsa och jag på eftermiddagen satt här i lugn och ro och just plockat fram “mojänger” till en enklare festmåltid för omväxlings skull bestående av skorpor och vattencacao istället för från middagen medsmusslade brödbitar och dito enkla men dock dryck, kom Naemi inlodande, iförd sportdräkt och frågade om vi skulle följa med och åka “bob” ute vid Råsunda. Det var Ericsson från “lokuset”, som (E, ej “lokuset”) hade frågat, om vi + Eric ville följa med honom och ett par likasinnade och åka.
Vi “rös” litet, när vi tänkte på kölden därute, men fattade snart ett raskt beslut, skrudade oss i sportdräkt och följde med. “De likasinnade” voro så där mycket moderat trevliga, påminde i min smak mest om ljum svagdricka. Följaktligen var det inget vidare roligt. Själva “bobåkningen” tröttnar man ju snart på, och sen beror det på sällskapet, om man får trevligt.
Från åkningen reste vi direkt hem, försökte visserligen storma ett kondis i Råsunda, men det var sorgligt nog stängt. Och sen käkade vi skorpor, vattencacao utan grädde och smörgås utan smör, så mycket vi orkade, när vi kom hem. Oh, vad dagarna gå gränslöst fort!!! Jag förstår inte, vart dom tar vägen. Innan man hinner tänka, ligger man i sin säng om kvällen. Och strax är det morgon och vi gå upp vid 8-tiden, knoga iväg till “dom” och “lokuset” och äta en enkel grötfrukost, och sen bär det iväg till respektive kontor. Och så är det genast middag, och man slänger i sig maten och skyndar hem. Då är klockan 7 á 8 och sen vet jag absolut inte, vart timmarna tar vägen. Men tar vägen gör de emellertid.
Nu ligger jag i sängen och skriver och klockan närmar sig med stora steg 11. Vi ha i eftermiddag haft en riktigt trevlig bjudning för “dom”. Det är nämligen Elsas födelsedag, vilken förstås skulle, om ock i all enkelhet, firas. Hon bjöd på bakelser och jag kokte gott kaffe och hade köpt bullar, och så fick Elsa kakor från Rakel i Göteborg. Så det var riktig fest. “Dom” kom vid 7-tiden och presenterade Elsa med en förtjusande tekanna och bedårande crocus. Och så njöt vi av kaffet med dopp och roade oss sedan med att sjunga i stämmor, sy, och berätta historier, delvis ganska vågade. Men urkomiska. Och eftermiddagen gick förstås i ett nafs, så vid 11-tiden tog dom adjö, och vi städade och bäddade. När jag skulle lyfta ut tvättstället, slog jag helt lekfullt ut halva handfatet över golvet, så det fick sig en extra tvättning. Och nu sitter Elsa på min sängkant och skall nödvändigtvis läsa ut en berättelse i “Allt för Alla”, som hon började på förut på eftermiddagen, och jag tar väl tillfället i akt och fortsätter fastän det är något obekvämt.
Igår kom jag lika plötsligt som oväntat ut på en expedition, till Sabbatsbergs sjukhus. På torsdag kväll var nämligen Lindefors i “manliga Gymnos” och såg på i gymnastiken, och efteråt bad han att få tala vid mig. “Vad i all världen kan karlsloken vilja,” tänkte jag, “jag känner ju honom knappast”. Jo, han skulle hälsa så mycket från löjtnant Granfelt, som under sin Norrlandsmanöver, till vilken han reste för en tid sedan, fått så ont i en fot, att han måste ner och opereras. Och nu låg han på Sabbatsberg, och hade bett Lindefors att fråga mig, om jag inte ville komma och hälsa på honom i hans ensamhet. Om jag ville!?!?
Ragnhild stod nedanför trappan hela tiden Lindefors pratade med mig, men jag sade henne inte, vad han ville. På fredag eftermiddag gick jag genast efter middagen till sjukhuset och spenderade t.o.m. “money” på en ljuvlig bukett björklöv och pingstliljor. Väl inkommen i sjukhuset, fick jag tag i en sjuksköterska, som var vänlig nog att genom många krumelurkorridorer visa mig vägen till det privata rum, där Granfelt låg. Och jag klev in med mina, i åtskilliga papper inlindade, blommor och fick “skårrda” G:s manliga drag graciöst lutade mot kudden.
Han blev förstås mycket förtjust över både mig och de andra blommorna. Jag slog mig ner på en stol bredvid sängen, och så pratade vi en hel timme nästan. Han omtalade en del öden och äventyr från Norrland, och jag talade om, hur vi ha det i gymnastiken. På onsdag skall klubben ha årsmöte med bal på Rådhusrestaurangen, och han skulle försöka komma dit, sade han. Undrar just, om han blir bra till dess. I alla fall kan han förstås inte dansa något. Det gör förresten inte så mycket, för han dansar tyvärr inget vidare bra.
by Anders Arhammar | Mar 7, 2020
Klockan halv 11 på kvällen “fatar jag nu penan” i min för tillfället ganska lortiga hand. Och sitter i Elsas och mitt rum, Engelbrektsgatan 29, familjen Evers, och skriver. Tänk, att vi nu kommit därhän!
