Ja, nog tänkte jag sist jag “fatade penan”, att jag skulle få sitta vid, men det lax inte alls det. Eftermiddagen går ju så vansinnigt fort, och man har så mycket att gå och plocka med, när man kommer hem, så man hinner aldrig att skriva något. Sen vi flyttade hit, har jag blott skrivit ett brev hem och ett brev till Eric Wessman, men då måste jag också sitta uppe till klockan 12.
Nu ha vi fått riktigt bra iordning här. Och trivas göra vi alldeles utmärkt. Hade vi nu bara en matta, så vore det komplett. Men ack, mattor äro dyra saker, och eftersom vi nu gett ut alla våra pengar till tvättservis, husgeråd, tyg till ottomanen etc, få vi nog ge oss till tåls med matta. Eldar gör vi här om eftermiddagen, så det står härliga till. Och ljuvligt varmt och skönt ha vi det jämt. Nästan för varmt ibland.
Vi ha ordnat möblerna så trevligt och satt upp tavlor, och tältsängsottomanen ha vi, som sagt, klätt med förtjusande blommig cretonne. Jag har faktiskt inte mer än i söndags varit med näsan utom dörren mer än till Skandia och gymnastiken. I söndags voro vi plus “dom” först på Skansen och utåt Djurgården en promenad på förmiddagen, fast det var hiskeligt kallt, och när Elsa och jag på eftermiddagen satt här i lugn och ro och just plockat fram “mojänger” till en enklare festmåltid för omväxlings skull bestående av skorpor och vattencacao istället för från middagen medsmusslade brödbitar och dito enkla men dock dryck, kom Naemi inlodande, iförd sportdräkt och frågade om vi skulle följa med och åka “bob” ute vid Råsunda. Det var Ericsson från “lokuset”, som (E, ej “lokuset”) hade frågat, om vi + Eric ville följa med honom och ett par likasinnade och åka.
Vi “rös” litet, när vi tänkte på kölden därute, men fattade snart ett raskt beslut, skrudade oss i sportdräkt och följde med. “De likasinnade” voro så där mycket moderat trevliga, påminde i min smak mest om ljum svagdricka. Följaktligen var det inget vidare roligt. Själva “bobåkningen” tröttnar man ju snart på, och sen beror det på sällskapet, om man får trevligt.
Från åkningen reste vi direkt hem, försökte visserligen storma ett kondis i Råsunda, men det var sorgligt nog stängt. Och sen käkade vi skorpor, vattencacao utan grädde och smörgås utan smör, så mycket vi orkade, när vi kom hem. Oh, vad dagarna gå gränslöst fort!!! Jag förstår inte, vart dom tar vägen. Innan man hinner tänka, ligger man i sin säng om kvällen. Och strax är det morgon och vi gå upp vid 8-tiden, knoga iväg till “dom” och “lokuset” och äta en enkel grötfrukost, och sen bär det iväg till respektive kontor. Och så är det genast middag, och man slänger i sig maten och skyndar hem. Då är klockan 7 á 8 och sen vet jag absolut inte, vart timmarna tar vägen. Men tar vägen gör de emellertid.
Nu ligger jag i sängen och skriver och klockan närmar sig med stora steg 11. Vi ha i eftermiddag haft en riktigt trevlig bjudning för “dom”. Det är nämligen Elsas födelsedag, vilken förstås skulle, om ock i all enkelhet, firas. Hon bjöd på bakelser och jag kokte gott kaffe och hade köpt bullar, och så fick Elsa kakor från Rakel i Göteborg. Så det var riktig fest. “Dom” kom vid 7-tiden och presenterade Elsa med en förtjusande tekanna och bedårande crocus. Och så njöt vi av kaffet med dopp och roade oss sedan med att sjunga i stämmor, sy, och berätta historier, delvis ganska vågade. Men urkomiska. Och eftermiddagen gick förstås i ett nafs, så vid 11-tiden tog dom adjö, och vi städade och bäddade. När jag skulle lyfta ut tvättstället, slog jag helt lekfullt ut halva handfatet över golvet, så det fick sig en extra tvättning. Och nu sitter Elsa på min sängkant och skall nödvändigtvis läsa ut en berättelse i “Allt för Alla”, som hon började på förut på eftermiddagen, och jag tar väl tillfället i akt och fortsätter fastän det är något obekvämt.
Igår kom jag lika plötsligt som oväntat ut på en expedition, till Sabbatsbergs sjukhus. På torsdag kväll var nämligen Lindefors i “manliga Gymnos” och såg på i gymnastiken, och efteråt bad han att få tala vid mig. “Vad i all världen kan karlsloken vilja,” tänkte jag, “jag känner ju honom knappast”. Jo, han skulle hälsa så mycket från löjtnant Granfelt, som under sin Norrlandsmanöver, till vilken han reste för en tid sedan, fått så ont i en fot, att han måste ner och opereras. Och nu låg han på Sabbatsberg, och hade bett Lindefors att fråga mig, om jag inte ville komma och hälsa på honom i hans ensamhet. Om jag ville!?!?
Ragnhild stod nedanför trappan hela tiden Lindefors pratade med mig, men jag sade henne inte, vad han ville. På fredag eftermiddag gick jag genast efter middagen till sjukhuset och spenderade t.o.m. “money” på en ljuvlig bukett björklöv och pingstliljor. Väl inkommen i sjukhuset, fick jag tag i en sjuksköterska, som var vänlig nog att genom många krumelurkorridorer visa mig vägen till det privata rum, där Granfelt låg. Och jag klev in med mina, i åtskilliga papper inlindade, blommor och fick “skårrda” G:s manliga drag graciöst lutade mot kudden.
Han blev förstås mycket förtjust över både mig och de andra blommorna. Jag slog mig ner på en stol bredvid sängen, och så pratade vi en hel timme nästan. Han omtalade en del öden och äventyr från Norrland, och jag talade om, hur vi ha det i gymnastiken. På onsdag skall klubben ha årsmöte med bal på Rådhusrestaurangen, och han skulle försöka komma dit, sade han. Undrar just, om han blir bra till dess. I alla fall kan han förstås inte dansa något. Det gör förresten inte så mycket, för han dansar tyvärr inget vidare bra.
