Ack, vad lördag är för en härlig dag! Först och främst det ljuva medvetandet på morgonen, då man infinner sig, att man får sluta Klockan 2. Och så det icke mindre ljuva, att det är söndag dagen därpå. Det allra värsta med lördag är, att det så lätt blir måndag.
Idag har det också varit ett sådant bedårande väder, att jag i dubbelt måtto njutit av dagen. Efter att en längre tid ha varit en envis, bitande kyla, har det nu slagit om, solen har strålar från molnfri himmel, och vad gör det att vattnet droppar från taken och strömmar på gatorna, då det är flera värmegrader och man rent av inbillar sig att våren snart kommer.
Då jag imorse passerade Fredsgatan på väg till Skandia, stod en annan “Skandist”, herr Warelius, där och hälsade förstås samt påstod, att jag skulle följa med honom en liten krokväg över Gustav Adolfstorg och Norrbro. Vilket jag, lindrigt rodnande, gjorde. Denna rodnad kom sig av en särskild liten historia.
För ett par dagar, då jag som vanligt satt och bläddrade i den välsignade inspektörsliggaren (som jag sannerligen snart kan utantill) bad herr Jansson mig att gå in till herr Rosén, anskaffningschefen, med ett kontrakt. Jag gick förstås, och inne hos herr Rosén satt herr Warelius som är lång, rak som en pinne, mörk, slätrakad, har bruna ögon och pincenez samt är väl omkring 30 à 35 år.
Han reste sig hälsande då jag kom in och räckte t.o.m. fram sin högra hand. “Konstigt att han tar mig i hand,” tänkte jag, men fattade naturligtvis den framsträckta handen. Och gick sedan vidare för att lämna herr Rosén kontraktet. Stannade emellertid då herr Warelius öppnade sin mun, talade och sade: “Ja, det där var ju också bra, men jag skall be att även få kontraktet”.
Det var kontraktet han räckt ut handen efter!!! Tablå! – varpå jag, dödligt förlägen, slängde till honom pappret och rusade ut. Dagen därpå stannade han vid mitt bord, då han passerade, räckte fram handen och frågade hur det stod till. “Jo, tack bra” “knixade” jag. Och idag haffade han mig som sagt och pratade om hur förvånad han blivit, då han fick se mig i Skandia. Han hade sett mig flera gånger ute i stan förut, sa han. “Komiskt!!
Hans åsikter om inrättningen Skandia voro inte vidare smickrande för sagda bolag, själv skall han lämna ”anstalten” om fjorton dagar. Jag drog nästan en lättnadens suck, då jag hörde det, jag blir alltid så dödligt förlägen, då jag får se honom.
På tisdagen hade vi symöte hos “Dom”. Förutom “vi” “närvar” fröken Jonsson, en syster till fru Dahl, en av Rakels bästa bekanta i staden. Vi sydde verkligen riktigt flitigt, drucko té och pratade förstås. Först och sist om Rakels hemliga förlovning. Hon har ju rent av gått och svarat ja på ett frieri framställt av kamrer Brundell i banken. Jag är presenterad för honom, och han förefaller att vara särdeles sympatisk. Och så lär han vara utomordentligt duktig i sitt arbete. De skola gifta sig redan till hösten och komma nog att ordna ett förtjusande hem åt sig. Tänk, att Rakel nu har bundit sig för alltid. Kommer jag själv någonsin därhän månne??
Häromdagen fick jag brev från Rut, och där omtalade hon bl.a., att fru Blomberg nu är död. Den stackars fru Blomberg, som i så många år vistats på ett hem för sinnessjuka, för henne kom väl om någonsin Döden som den barmhärtige befriaren. Naturligtvis sörjer familjen, men de veta säkert att för henne var det det bästa, som kunde ske.
Jag skrev till stackars Anna-Lisa, men ack, vad det är svårt att på pappret skriva ned, vad man vill ha sagt vid ett sådant tillfälle!! Rut skrev också om att hon ämnar sig upp, för att hälsa på oss snart, kanske reda nu till påsk. Vad det skulle vara roligt!
Fredag eftermiddag tillbragte jag med ett spela och äta halvt ihjäl mig på nybakat kaffebröd hos Petterssons. Och idag har det varit en sådan särskilt trevlig lördag. Först och främst vädret med sina ljuvliga våraningar. Klockan 2 ilade jag ut till Kungsholmen för att hämta en blus, som jag lämnat kvar hos doktorn. Hanna och Elise togo emot mig särdeles hjärtligt och bjödo t.o.m. på härligt kaffe och de skönaste nytorkade skorpor och nybakat vetebröd. Något till gott, skall jag säga. Tänk, en sådan materialist man ändå är!
Just som jag skulle gå, träffade jag i tamburen på fröken Hasselund, min efterträderska, en lång, mörk flicka med fin hy och vackra blå ögon. Såg riktigt trevlig ut. Vi växlade några fraser, medan Hanna, som upptäckt, att även doktorn var hemkommen, gick in för att fråga, om fröken Boudin kunde få företräde. Jo då, det fick hon visst, och sen satt jag därinne och pratade i minst en halvtimme. Det var riktigt gemytligt och trevligt.
Från doktorns gick jag i det ljuvliga solskenet direkt till Ragnhild. Hon har på sista tiden inta varit med i gymnastiken, och då jag har ringt, för att höra orsaken, har hon sagt, att hon inte varit kry. Nu klev jag emellertid upp, för att få henne med mig på en eventuell promenad. Hon hade inte varit ute på hela veckan, men följde nu med en liten stund. Har haft en nervös åkomma förut, som nu börjat göra sig påmind igen. Får väl hoppas att det ger med sig.
Nu hade klockan emellertid randat iväg framemot 6, så jag begav mig till lokuset för att meddela, att jag ingen middag skulle ha. Var nämligen så mätt efter allt kaffe med dopp. Naemi väntade besök av pojkarna Lundberg, som nu båda för en tid hamnat häruppe och inbjöd även oss att dricka kaffe. Rakel skulle bort på kvällen, så hon höll på att klä om sig, och som hon verkade nervös, avdunstade Elsa och jag på en liten stund och tog oss en titt upp på alla varorna på “Partilagret” i Auditorium.
När vi kommo tillbaka, voro Ade och Håkan anlända och hade haft med sig härliga kakor, som snart, tillika med kaffet voro expedierade förstås. Sen spådde dom oss flickor intressant i kort och följde oss sedan till “potten”. Och nu ha vi eldat och ordnat och ämna njuta av lördagskvällen så länge som möjligt.
