by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Imorgon är det “Kristi Himmelfärdsdag” och på middagen önskade vi mycket artigt i Skandia varandra “en trevlig och glad Kristi Himmelfärdsdag”, innan vi gingo hem. Och som denna dag förr i världen, då man var barn, alltid måste firas med en utflykt i det gröna, hade Rut och jag beslutat, att vi skulle, försedda med sockerdricka och smörgåsar med rökt korv (fullkomligt oundviklig matsäck vid att en liknande utflykt) uppliva gamla minnen, fast nu i Stockholms, istället för Göteborgs, omgivningar.
Men så ringde “Stina på Lidingön“ igår och bjöd oss dit ut på eftermiddagen. Så vi få väl företaga utflykten med kaffe och småbröd hägrande vid målet istället för förutnämnda smörgåsar och sockerdricka.
I söndags voro Rut och jag på en långpromenad Djurgården runt på förmiddagen. Till följd av att vi lättsinnigt nog spenderat 95 öre på citronil vid Rosendals terrass, hade vi inte så pass mycket pengar att vi kunde åka spårvagn från Djurgårdsbron på hemvägen. Vi gjorde upp vilda planer för att kunna krångla oss med fritt, men hur det var, så saknades det rätta modet, när vi skulle sätta dem i verket, utan vi fingo traska och gå.
Fullkomligt utmattade av värme och allmän slöhet anlände vi till “Nuckeboet”, och det första vi gjorde, sen vi kommit in, var att klä av oss varenda trå’, så när som på byxorna, och sen slöade vi ljuvligt. När vi gingo ut till Djurgården hade vi en bit haft sällskap med Eric, som då talade om att han på kvällen skulle på operan, – med fröken Persson förstås. Och sen på eftermiddagen ringer väl den tosingen och säger, att han låtit fröken Persson gå ensam, för han hade inte lust, att gå med!!
Kan man tänka sig. Joseph Hislops avskedsrecett, Bohême! De finns “hejdårar”. Utan han hamnade istället på Inedalsgatan 15 och gjorde en verkligt dramatisk entré, eftersom jag fått en ingivelse att slå i Rut att det var en “gammal bekantskap” som vi inte träffat på flera år, som hade ringt och som nu skulle komma upp. Rut trodde verkligen på skojet och blev, som hon sade, “fruktansvärt besviken”.
Vilket naturligtvis gav osökt anledning till ett vilt slagsmål. På tisdag voro vi, jämte fröken Persson, bjudna hem till Eric på kaffe och tårta, choklad, äpplen etc. och hade synnerligen, fastän kanske väl våldsamt, roligt. Vilket bl.a. illustrerades av Erics ivriga, fast fruktlösa försök att stå på händer, en sönderriven kudde och Erics kaffekopp, som efter urdrickandet, befanns innehålla en mystisk bottensats av smälta chokladpraliner, diverse tårtbitar, en “äppelskrott” m.m.
Vi hade försökt med en cigarettstump med, men den flöt ledigt och skulle således ha förrått det hela. Så den fiskades upp med en sked (snällt nog inte med fingrarna). Eriks min sedan han druckit upp kaffet och skådade “joxet” i botten kan man ej beskriva, och det var med en oerhörd fart han slungade upp dörren och med känsla och övertygelse spottade långt ner i trappan. Hos honom finns nämligen ingenstans, där man kan spotta, sådär i en hast.
Då klockan blev 10, började vi att undra hur vi lämpligast skulle avsluta kvällen, och kommo till slut överens om “Dansut”. Där var publiken, åtminstone den kvinnliga, totalt under all kritik, så vi funderade på att göra helt om marsch meddetsamma. Men så spelade musiken så klämmigt att vi lockades kvar, och snart snurrade vi om av hjärtans lust Rut och jag, Elsa och Eric. Under kvällens lopp upptäckte Eric två bekanta från Handelshögskolan, skåningar förstås, Herrar, Selander och Landin och det blev presentation, one-step, foxtrot och boston i långa banor. Vid Djurgårdsbron separerade sällskapet på så sätt att Eric skulle följa hem Elsa, Rut och Landin lyckades springa ikapp en sista spårvagn, Selander och jag försökte även det senare, men misslyckades och där stod vi med näsan mitt i ansiktet.
Dock icke länge, ty snart befunno vi oss i en flott bil susande Strandvägen fram o.s.v. till Nuckebo. Där ställde vi oss i porten för att invänta spårvagnsparet, men döm om vår häpnad, då där kommer en annan flott bil susande och uttömmer sitt innehåll, Rut och Landin, utanför oss. De hade genast vid nästa hållplats gått av vagnen, då de sågo, att vi ej hunno med, och då de ej kunnat finna oss, “fattat galoppen” och gjort sammaledes.
På Kristi Himmelfärdsdag, torsdag förmiddag, var jag med Selander på en långpromenad ut till Djurgården och hade ganska trevligt med undantag av att jag tappade min förtjusande granatbrosch, som jag på min födelsedag fått hemifrån. Det var verkligen rysligt tråkigt.
Och om eftermiddagen —- —
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Tidens vansinnigt hastiga lopp gör mig fullkomligt mållös!! Annars skulle jag nog haspla ur mig sidvis om´et!
I tisdags var Eric här igen, nu tillsammans med den förlovade flickan från Eslöf, fröken Persson, som befanns vara en riktigt trevlig bekantskap. Och så söt därtill. Och så avslöjade vi till slut (sedan vi exekverat diverse oljud på pianot) att hon spelade marscher med en brio som man aldrig skulle kunnat tro den späda varelsen om. Alldeles överdådigt.
De sista dagarna har det varit fullkomligt sommarväder. Och nu är det alldeles grönt i parkerna. Och oh, en sådan ljuvlig doft och hur vackert det är!! Igår, då Marta och jag blev färdiga med vår lunch alldeles ovanligt tidigt, klevo vi iväg upp mot taket, i den ljuva fast svaga förhoppningen att dörrn ditupp skulle vara öppen. Och si,– det var den och vi smeto glada i hågen upp. Där möttes våra förvånade blickar av en gammal gumma och två ungherrar, som slagit sig ner i solgasset. Vi klevo förbi dem och bort på andra sidan, där vi njöto i fulla drag av den bedårande utsikten, solskenet och en luftig bris.
Det var särskilt vackert att se alla svenska och danska flaggor, som fladdrade och vajade överallt. Till ära för vår prinsessa Margareta och prins Axel av Danmark, vilka dagen därpå skulle fira bröllop. Dagen därpå ja – det är idag det. Och arbetsintensiteten i Skandia har nog inte varit så vidare stor idag. Först den härliga, slöa värmen och så redan klockan 11 i förmiddags, en jämn ström av bilar och ekipage upp till Storkyrkan, där vigseln skulle äga rum, med massor med eleganta damer och herrar i glittrande uniformer.
Då hängde vi förstås i “anskaffningens fönster” och tittade på ståten. Då kanonsalut förklingat, att vigseln ägt rum, var det jag, som slank upp till “Ombudsmansexpeditionen” som har fönster rakt ut åt borggården, och där stodo Lisa Svanberg, Herr Larsson och jag och såg alla de kungliga med brudparet i spetsen, fara upp till slottet. Brudparet sutto i en stor öppen landå, hon i bruddräkt med slöja och myrtenkrona och han i dansk sjöofficersuniform. De sågo så glada, lyckliga och trevliga ut, och nickade och vinkade åt höger och vänster. Efter lunch på slottet var det stor galaeskort ut till palatset på Djurgården, och då låg jag halvvägs ut genom fönstret inne hos herr Fröding med kapten Ehrner i en halsbrytande ställning over mig. En sådan enastående vacker anblick det var!!
Massor av folk på Mynttorget och längs barriärerna vid Söderström, bortåt Riksplan och på Norrbro. Smällande flaggor rött och vitt, blått och gult, i långa rader på husen vid Mynttorget och längs Strömmen och över det hela strålade solen med ett bländande sken.
Plötsligt blir det rörelse i folkmassan. Där kommer de!! Först rider en avdelning dragoner nedför slottsbacken i sina vackra blå uniformer på blanka fuxar med solstrålarna gnistrande på epåletter, hjälmar, värjor och all den andra grannlåten. Så kommer i tandem brudparet, hälsat av hurrarop och viftningar, sedan en avdelning gardister, i vackra landåer tärnor och marskalkar, tärnorna i blekgula crepe -de – chineklänningar med mattblå skärp och blå smala band om håret och med buketter i blått, rött och gult.
Marskalkar i alla möjliga lysande och färgrika svenska och danska uniformer. Sist i den ståtliga kortegen i sakta mak kronprinsparets bil, där de små söta prinsbarnen, av vilka Carl och Bertil varit brudnäbb, tryckte sina näsor platta mot fönstren och tittade på folket med stora förvånade ögon. Det hela var verkligen synnerligen vackert och upplyftande och ett särdeles angenämt avbrott i kontorsenformigheten.
Men ack! plikten kallade snart i form av Herr Husén, som kom in och meddelade fröken Boudin att Inspektör Schröder skulle genast ha 400 kronor i postväxel. “För sent att köpa växel” tyckte jag, upptäckande en möjlighet att undkomma, “Klockan är strax 3”.
“Då får det gå kontant”, varefter jag mumlande en stilla svordom, efter det att kapten Ehrner krånglat sig ner, fick taga mig in på min plats, dock först sedan jag övertygat mig om att det inte “blev nåt’ mer att se”. Och så började vardagligheten igen.
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Genom fönstret åt sydväst faller en bred solstrimma snett över gplvet och vår enda lilla krukväxt, en vacker “vandrande jude” mår så gott i fönsterkarmen. En lång stund ha vi på förmiddagen suttit nere i en av bersåerna på vår trevliga gård och solat oss. Där är så lugnt och skönt med den späda grönskan och en mångstämmig kör från småfåglarna.
Endast sällan störes stillheten sv en mer eller mindre “nuckig” innevånare, som iförd den finaste söndagsstassen styr kosan ut i storstadens vimmel mot okända eller kanske mera kända öden.
Då Rut och jag i förra söndagsförmiddagen promenerade förbi “Dramaten” sågo vi på affischerna, att “Den gröna fracken” spelades där på kvällen. Jag föreslog att vi skulle köpa biljetter, för det är ett riktigt roligt stycke, som väl tål att ses om. (jag hade ju sett den förut). Hon samtyckte och på kvällen hade vi en glad stund åt de wahls, Tyra Zanderholms och alla de andras tokigheter.
På måndag möttes jag i Skandia av nyheten, att “nu är Herr Husén äntligen förlovad med sin fröken Möller”. Så det blev ett väldigt gratulerande. Flickorna på “anskaffningen” salade ihop till en härlig bukett mörkröda rosor.
På onsdag voro Rut och jag hembjudna till Märta Gran på Generalagenturen. Där blevo vi presenterade för herr Huséns fästmö, som var lång, smärt och hade en charmant hy, vackra tänder och röda läppar. Föreföll synnerligen behaglig. Så var där också en fröken Münter, en särdeles glad och livad “ordning”, även hon förlovad. Vi tillbragte en riktigt gemytlig afton och fick sällskap hem med Münter, som vid avskedet tyckte, att vi skulle träffas någon mer gång.
Igår eftermiddag gingo Rut och jag strax efter lunchen ut på en långpromenad. St Eriksgatan – Odengatan – Valhallavägen – Narvavägen. I förbifarten togo vi oss en titt på “Lärkstan” och där är verkligen alldeles förtjusande med alla små planteringar och de smakfulla, eleganta enkla små husen.
Strax efter vi kommit in ringde Eric, och som ingen hade något särskilt för sig på kvällen, bådo vi honom komma hit och dricka kaffe, vilket han tacksamt accepterade.
Sedan flög “Pippi” i oss, så vi plockade fram diverse puder, läppsmink och ögonbrynssvärta och gjorde oss sköna som det värsta. Eric blev förstås fullkomligt hänförd över vår skönhet, och sen skojade vi vilt hela kvällen.
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Ack, ljuvlïgheters ljuvlighet, vilket besårande väder vi haft de sista dagarna. en värme som mitt i sommaren, strålande sol om dagarna och ljumma, ljusa kvällar med blekt månsken och matt glimdrande stjärnor. Nu är våren här på allvar, man tycker sig nästan se, hur bladen skjuta fart på buskar och träd.
Idag hämtade Rut mig i Skandia på middagen och så gingo vi till Skansen. Där slogo vi oss ned på en liten friluftsservering nedanför Bredablick och njöto i fulla drag sv sol och vårluft, späd grönska och – citronil och bakelser.
Till middag åto vi cacao och smörgås och sedan gingo vi till “Kungsholms” och såg “Barnet mitt” som var riktigt trevligt.
Apropos smörgås, det är verkligen härligt, att tiderna nu blivit så förbättrade. Nu kan då dyr- och kristiden knappast utgöra det stående samtalsämnet längre. Nu finnes ju nästan allting, både i matoch klädväg och förresten allt vad till livets nödtorft hörer. Visserligen äro ju priserna betydligt högre än förr, men hur det nu är, tycks det också överallt finnas mera pengar än förr. Gud ske lov!
I tisdags voro vi förstås på Franz von Vecsey konsert igen och där voro en hel del bekanta bl.a. Maja Jansson och herr Husén i Skandia samt Eric och fröken Persson. Den senare är en liten rar, förlovad flicka från Eslöf. Hon går på hushållskurs häruppe och under tiden har Eric synnerligen energiskt tagit henne “under sina vingars skugga”.(Hon är ju söt, vet jag – och “såna ä’ kararna”)! Men inte tar hon den där förlovningen så vidare allvarligt inte, stackars barn!
Men för att återvända till Vecsey, även denna gång höll han mig fången med sina toners makt. Publiken var om möjligt ännu mer entusiastisk än förra gången, och gav sig inte förrän han hade givit fem extranummer, bl.a. valsen ur “Alrleqins millioner”, som frambrakte fullkomliga ovationer.
Onsdag eftermiddag tillbragte jag med att plocka groddar av potatis nere i källarn. De’ ä’ rent av fasaväckande, vad potatisen frodas och växer därnere. Och en så massa vi har där sen! Sannerligen jag vet var jag skall göra av allt. 60 kg. har jag lyckats placera hos tant, men det finns mycket mera kvar och jag hann inte att plocka hälften en gång. Usch!!
Både på torsdag och fredag eftermiddag ha vi sytt flitigt och ordnat med en del kläder. Jag har sytt en stor beigefärgad krage till min gröna dräkt och satt ett skärp runt kappan, så nu är den riktigt “snobbig”. Och nu skall jag ta itu med att sy vita blusar o.d., för det kan sannerligen behövas i denna värmen.
Nu tror jag, att jag skall skriva ett brev till Bruno och tacka för brevet till min födelsedag.
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
“Valse lentes” veka toner bölja genom rummet väckande i min själ en vemodig längtan efter något roligt, glatt, ungdomligt härligt. Att få sväva runt i valsen, förd av någon “Hans” starka fasta arm, trycket mot hans breda bröst och med hans läppar snuddande vid mitt hår. Men Judit, Judit, hur kan du sitta och, mitt på blanka söndagsförmiddagen, längta efter sådant och drömma sådana “day dreams”.
Det är Rutan, som trollar fram den vackra valsen på pianot. Ja, nu är hon här, min glada syster. Hon kom hit på eftermiddagen, den 28 april och jag var förstås och tog emot henne på stationen och ledsagade henne hit, där vi nu skola kampera tillsamman.
På onsdag morgon den 3O april vaknade jag vid tonerna av den kära gamla “Lucia heter denna dagen”, och slog upp mina sömndruckna ögon mot Rut och ett lock till en hattask, vilket i hast arrangerats till kaffebricka. Så roligt det var att sitta där i sängen och bli trugad och bjuden på alla de sätt.
I Skandia hade flickorna “salat” till ett presentkort på Nordiska kompaniet och så fick jag liljekonvaljer av Märta Högberg och Maggie och en påse cacao av fröken Asperén, som äter lunch vid samma bord som jag. Hon brukar skoja med Marta och mig för att vi sitter och slickar i oss vår omsorgsfullt hoprörda cacaoblandning medan vi vänta på maten.
Fram på förmiddagen anlände inte mindre än 9 brev, 3 kort och 2 telegram från vänner och bekanta i Göteborg. “Rekordpost” tyckte vaktmüstarn ( En ung lång en, som ser riktigt trevlig ut).
Vid tvåtiden tog jag mig ledigt, för Rut och jag hade kommit överens om att fira dagens betydelse med lunch på Kompaniet. Och där festade vi värre med tre rätter mat och en flaska vin. Jag hade inte brytt mig om att bjuda hem någon på eftermiddagen, ty eftersom min födelsedag också är Valborgsmässoafton, skall ju alla människor antingen ut och se på studenttåget eller gå på Skansen eller Hasselbacken den dagen. Så Rut och jag inskränkte oss till att efter middagen festa våldsamt på kaffe och en stor tårta, som Eric varit nog snäll att skicka upp.
Sen gingo vi i sällskap med Märta Gran och sågo på studenttåget. Där var en faslig massa vagnar, men just inget vidare kvickt eller roligt. Då tåget passerat, gingo vi upp på Generalagenturen en stund och satt där och pratade till klockan 9 då vi skulle på Röda kvarn och se om “Sången om den eldröda blomman”. Och den tål väl att ses flera gånger. Nu lade jag också mera märke till den förtjusande, väl arrangerade musiken.
Första maj regnade det hela eftermiddagen, så Rut och jag stannade snällt hemma. På fredag hade vi skaffat oss biljetter till violinisten Franz von Vecseys konsert i Auditorium, och det blev sannerligen en riktig upplevelse. En sådan gudabenådad konstnär!! Vilka kaskader av välljud han trollade fram ur fiolen. När han spelade Chopins “Nocturne” blev jag alldeles hänförd. Det var så att jag riktigt ryste och andan stockade sig i halsen. 0h!!
Bifallet var fullkomligt ovationsartat. Han måste ge tre extranummer varibland han spelade “Ack Värmeland Du sköna”, så att jag höll på att svimma av hänförelse. Vi stodo kvar och tjöto, stampade och viftade med näsdukar ända tills det var släckt bade på estraden och i salongen och då rusade vi ut för att få se en skymt av honom, när han reste i sin bil. Vi hade den stora turen att komma mitt framför bildörren och hurrade och levde som hela folkhmssan runtomkring. Och vilket stolt ögonblick, då han räckte ut sin hand och tryckte våra!
Jag försökte i hastigheten komplimentera honom med nâgra ord på fransk – tysk – engelska, och jag hoppas att han åtminstone förstod något, ty han skrattade och sade “Merci, merci”. Sedan på kvällen var det först efter någon tvekan som vi kunde förmå oss att tvätta händerna. På tisdag ska han ha avskedskonsert och behöver jag säga att vi redan köpt biljetter dit?
