by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Nog är det välan höjden i alla fall att ha haft med sig dagboken på semestern och inte skrivit ett ord! Utan först nu ämnar jag försöka att skildra mina upplevelser under den ljuvliga tiden 28 juni till 13 juli 1919.
Hela lördag eftermiddag, då jag skulle ge mig iväg, ösregnade det, så det första jag måste göra på hemvägen från Skandia var att köpa ett paraply. Mitt gamla försvann nämligen spårlöst en gång då jag glömde det kvar på Sidenhuset. En hel massa ärenden hade jag att uträtta, så jag var alldeles utpumpad, då jag vid 6-tiden flåsande och överlastad med paket anlände hem.
Rut och Tolle följde mig till stationen, och under formligt hällregn lämnade jag staden för att ånga mot nya, underbara öden.
Tiden kröp gräsligt sakta fram till klockan 3, då jag äntligen fick skåda Kalle, min egen kära Kalle, i Laxå. Han hade sällskap med Oskar, som kom från Sävsjö. Stackars Oskar! Kalle hade förut förberett mig på, att Oskars grymma öde skulle nog komma att kasta en skugga över vår vistelse uppe i Värmland. Och intet under! Just efter att ha genom oförtrutet arbete och energi uppnått en nog så bra ställning i en skeppsredarefirma i Göteborg, fick han spanska sjukan och så lunginflammation och lungtuberkulos. Han hade vistats en tid på Sävsjö, och skulle nu få tillbringa sommaren tillsammans med sin fru, Elvine, och sina små flickor, Bibbi och Margareta, hemma i Växvik. Visserligen har doktorn konstaterat stadig förbättring, men inför ett sådant fall står man ju alltid tveksam. Det kan gå bra, men det går oftare hastigt mot slutet.
Vi hälsade emellertid på det hjärtligaste på varandra, och sedan Kalle och jag ordnat det så bekvämt som möjligt åt Oskar, drogo vi oss tillbaka ut i korridoren, där vi tittade på varandra och talade om att vi hade alla ingen lust att “slå upp” ännu. Och så utöste vi vår vredes skålar över ett par individer, som helt ofinkänsligt sutto och stirrade ut i korridoren.
På Arvika torg väntade oss stadens bil, en liten ynklig stackare, som sannerligen inte såg något ut för världen. Men när han väl kom igång, fingo vi riktig respekt för den, ty den susade iväg med en väldig fart, och tog de branta backarna som ett inte. Vilken bedårande färd det var! De fagra nejderna lågo så daggfriska och rena efter regnet: än susade vi fram genom kåddoftande furuskog, än glittrade ett vattendrag mellan björkstammarna, och upp och ner bar det längs klövervallar och nyslagna fält, varifrån steg den ljuvligaste vällukt.
Då vi kommo till Sulvik, var det första jag såg flaggorna i topp hos Boudins. Nog hade jag trott att vi skulle stanna och hälsa, men som varken Kalle eller Oskar sade något om det, antog jag, att det för Oskars skull vore bäst att komma hem så fort som möjligt. Så vi vinkade bara åt pappa och Harry, som uppenbarade sig vid grinden.
Ju högre upp vi nu kommo mot Växvik, ju vackrare blev naturen. Ränken låg så lugn och klar i morgonljuset och speglade strändernas fält och skogar. Här och var vandrade några kossor stillsamt och söndagsslöa ut på betet. Vid en grind stod en lugn och sävlig bondgubbe, som vid åsynen av oss kom fram, bilen stannade, han klev upp, tittade på oss ett slag.
Så fortsatte bilen och äntligen kläckte Kalle ur sig: “Detta är far”, varpå jag fattade gubbens hand, skakade den eftertryckligt och sade “Goddag”. Enkelt och flärdfritt. Så stannade vi utanför grinden till en förtjusande vit stuga med ett högt fritt läge på en höjd ovanför Ränken. Kalles hem! Och nu blev det ett hälsande och välkomnande av mor och Adolf, Elvine och småttingarna. Lilla mor, eller farmor, som även jag snart kom att kalla henne, är så rar och vänlig, så rent av rörande välvillig. Som Kalle förut talat om: “typen för en bondhustru, som hela sitt liv slitit och trälat för hus och hem, man och barn”.
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Nu får jag här i Judits dagbok, uppteckna, hur hon och jag i vår ensamhet tillbringade midsommaren 1919. Från början hade vi tänkt att “res ut“ någonstans, men som det ju dels lider mot slutet av månaden och kassafebern börjar bli kännbar, och dels som det i söndags regnade våldsamt o vädret såg mycket hotande ut, beslöto vi oss för att stanna kvar i staden och roa oss på bäste sätt.
På midsommardagens förmiddag regnade det även, men fram på eftermiddagen blev det ett härligt väder. Judit och jag skrudade oss i sommardress med ljusa klänningar, vita skor och strumpor och enligt eget tycke fina som aas. Först styrde vi kosan till Skansen, där orgierna började. Vi dansade först en stund på dansbanan vid Renberget, men fingo sedan syn på en annan bana, där ett par gamla bondspelemän utförde musiken, och där dom dansade endast bonddanser, hambo, pas de quatre, polka o.s.v. Dit satte vi förstås iväg och dansade hambo och pas de quatre ” så´dä’vissla om´et”!
Vi ä’ urstyva att dansa hambo nu. Jag för som den styvaste kavaljer. Vi hoppa’ och levde som vansinniga precis, och kjolarna flög upp så bena syntes nog ovanför knäna, men det struntade vi i. Vi visste att inga av våra bekanta var kvar i stan den dan, så vi hade beslutat att “leva loppan” riktigt. Då vi dansat hambo på bondbanan tills vi var utschasade tyckte vi att “nu ä’ här inget sköj längre, nu går vi till på Gröna Lund”.
Sagt och gjort. Vi stegade iväg neråt Gröna Lund, men slunko i förbifarten in på “Tre liljor” och förfriskade oss. På “Gröna Lund” inleddes orgierna med åkning i Berg-o-dal-banan. Den är nästan som en karusell, fastän den går upp och ner, och Du milde, ett sånt väsen där var! När det bar av nedåt, upphävdes vilda tjut, och Judit och jag blev inte sämst vad skriket anbelangar. Bevare mig, sa’ Frida! Sen begav vi oss ut på vidare äventyr, och upptäckte ett litet mystiskt hus, som bar inskriptionen “SIBYLLAN”. Dit in skulle Judit förstås nödvändigt, för att bli spådd, men jag hade ingen lust att gå med, utan föredrog att stanna utanför, där jag blev föremål för livlig uppvaktning av diverse “Söderamerisar”. Judit kom omsider ut, strålande glad över all lycka, som blivit henne förespådd, och det bar iväg till nästa schapp, där man tillhandahöll “varm korv”. Den var vi förstås tvungna att smaka på, och stod där och käkade av alla krafter med var sin korv i näven, då en “Söderameris” dök upp bredvid oss och försökte inleda konversation med mej.
Då detta misslyckades, kom han med sitt “dunderstinkande” anlete alldeles inpå mej och tyckte: “Fy g-n, att ni kan äta korv”!
Då blev jag arg som det värsta, gav en puff i magen o genmälte på Götebösska: “Har ni ont åt?” varpå busen replikerade: “Var inte mallig, för då tar jag dig i nacken!” Mycke’ bildat. Judit och jag fann det bäst att avdunsta innan han satte hotelsen i verket. Vi hamnade då i en riktig karusell, som gick så fort och länge, att jag blev så illamående, så jag befarade att vilken minut som helst få upp korven igen.
När karusellen äntligen stannade, skyndade vi till ett förfriskningsställe och intog “Citronil,” och sutto kvar här tills jag återfunnit jämnvikten. Här köpte vi även några förtjusande “inte alls typiska” kort av en kringvandrande gosse, och avsände dem till Naemi, Calle och Bruno. Sedan kom turen till skjutbanan, där vi avsköto sex skott var. Judit “prickade” en gång och trumslagarn´ trummade våldsamt. Då vi slutligen “fröjdat” ett par danser på Tivolis dansbana bland en mycket blandad publik satte vi (vid halv 12-tiden) iväg tillbaka till Skansen igen för att få “fröjda” en sista “foxtrott”.
Här träffade vi på f.d. disponenten vid AB Damm och rörledningar, Malmö, Folke Janson, som gick där och vankade i ensamheten. Han är här i Stockholom vid Elektromarin nu, och han blev mycket glad över att träffa på bekanta. Han hotade även (snällt!) med att ringa upp oss i telefon, så vi kunde träffas nån gång.
Judit och jag äro mycket snälla, och sa’ sen till varandra att “jag hoppas han bjur bra, för då kan vi ju gå ut med honom någon gång.” Mycke’snälla”!
Nåväl, för att återgå till mddsommarfirandet, så skjildes vi från Folke Jansson vid Djurgårdsbron, där Judit och jag tog spårvagnen. När vi skulle byta vagn vid Stureplan, tyckte vi, att vi absolut måste avsluta aftonen med att åka bil, annars bleve den inte komplett, vilket resulterade i att vi en stund senare susade iväg utåt Kungsholmen i bil, ivrigt räknande våra återstående pengar och överläggande om vi skulle kasta oss ur bilen på Fleminggatan eller om vi skulle våga sitta kvar.
Som väl var räckte pengarna nätt och jämt, så vi sluppo att våga livet. Väl hemkomna till “Nuckebo”, lagade vi iordning em enkel supé bestående av cacao och smörgås, och satt sen och höll på att “skratta ihjäl oss” åt aftonens upplevelser. Ja, man har inte roligare än (när) man gör (på) sej, och jag försäkrar, att det var inte många, som hade roligare på midsommaraftonen än vi, stackars ensamma “självförsörjande”.
På midsommardagens morgon, eller rättare sagt förmiddag, intogo vi, som vanligt om söndagarna, kaffe på sängen och kravlade oss sedan upp och började utföra vilda, gymnastiska rörelser, iklädda endast ett par vita byxor. Då vi hållit på en stund med detta, samt komponerat en ny sorts dans, voro vi så varma och svettiga att vi beslöto oss att “bada”, vilket tillgick på så sätt att vi placerade handfatet mitt på golvet och började tvätta varandra med tvättlapp. Vi företedde nog en härlig syn, när vi skuttade omkring här, splitter nakna, endast iklädda varsin badmössa.
Men sen tyckte vi, att vi hade firat midsommaren riktigt, vi hade ju båda dansat och badat. Ja, här vilar inga ledsamheter, ska’ ja’ säja!
Igår eftermiddag, företog vi en promenad till Bellmansro, och höll på att äckla ihjäl oss åt en positivhalare, som under livliga gester med den lediga armen, och vilt rullande med ögonen sjöng Rolfs “Sjömansvisa”, assisterad av ett busfruntimmer, som energiskt basade 2:a stämman, vilket till vår oerhörda förvåning delvis lyckades. Judit och jag höll på att skratta ihjäl oss åt dom, med då vi funno, att vi voro observerade av busfruntimret, avdunstade vi skyndsamt.
På spårvagnen hem hade vi sällskap med ett mycket bildat ligafruntimmer (sämre kronbrud) som var lindrigt berusad, och stod ute på plattformen och uppgav hemska flatskratt, därvid blottande en synnerligen ramponerad tandgård. Framtänderna lyste nämligen med sin frånvaro. I sanning en ljuvlig syn! Mitt emot oss sutto tre kvinnliga frälsningssoldater, som tydligen varit ute på nån slags midsommardagsutflykt, och vilka förde en synnerligen högljudd konversation och undrade om de “skulle få syn på sin lilla kapten vid Tegelbacken”. Men den lilla kaptenen, “en skönlockig ung man”, upptäcktes först på Hantverkaregatan.
Nu har jag mycket utförligt beskrivit våra upplevelser under midsommaren och nu måste jag sluta, annars får jag skrivsjukan. (Bevare mig, så min nacke värker)!
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Och så ringde jag hem och förkunnade för den synnerligen förvånade fadren, som svarade i telefon, att klockan 1 ämnade Herr Karl Rencke, i sällskap med sin nyvordna fästmö uppvakta familjen. “Hjärtligt välkomna!!”
Klockan var nu emellertid inte mer än halv 10, och Kalle yrkade på mat. Vi gav oss iväg till Lorensberg (telegraferade på vägen till diverse personer) och där hade vi en förtjusande frukost alldeles ensamma i den stora matsalen.
Det var så underbart vackert därnere i Göteborg, så jag blev riktigt kär i staden igen. Alla de talrika parkerna, alléerna och planteringarna stodo i den vackraste försommarfägring, men härligast voro de doftande syrenerna, som överallt funnos i slösande överflöd och kom hela staden att likna en jättebukett.
Hemma rönte vi det hjärtlígaste mottagande. Pappa kände ju Kalle redan förut, och med mamma, som fick vita rosor, och Lillan, vars hjärta han genast vann med en stor konfektpåse och Naemi och Harry blev han snart bekant. Oh, hur trevligt vi hade! Han blev kvarbjuden till middag, förstås, och pappa höll ett så oändligt vackert och fint tal, att jag grät, som ett barn. Och Kalle bet sig i läppen och sa att “sådant kan jag inte svara på, jag bara känner”.
På onsdag gick Kalle upp på sin byrå och jag till Anna-Lisa. Det arma barnet hade strax förut skrivit till mig att hon brutit sin förlovning och nu var alldeles otröstlig. Hur det nu var lyckades jag till slut få henne att skratta riktigt hjärtligt genom tårarna, men ack, hur rörande det var, då hon fick se mig, föll mig om halsen och grät, som om hjärtat velat brista!!
Orsaken till brytningen kunde jag inte få riktigt klart för mig. De hade bara kommit ihop sig om någonting och sen hade det ena givit det andra. Nu lyckades jag intressera Anna-Lisa för en hel del andra saker och särskilt livligt höll jag med henne om, att hon skulle ge allt annat på båten och försöka bli filmskådespelerska. Det skulle hon passa utmärkt bra till.
Kapten Blomberg var hemma och han var så rörande tacksam för att jag lyckats pigga upp Anna-Lisa. “Här har hon nu gått som personifikationen av sorgen hela tiden och gjort oss andra så ledsen också. Men Judit är, som hon alltid varit, en liten solstråle! Och Judit ska få en jäkla fin lysningspresent av mig!!” Det var ju alldeles för vänligt sagt förstås!
Jag bjöd hem Ansa på kvällen då även några andra ungdomar “från fordom” infunno sig. Mary och Linnea, Bruno, Hilding, Torsten, Arvid och Eric Blomberg. Vi hade en riktigt angenäm afton. Jag hade fått en hel del härliga blommor, rosor, syrener, löjtnantshjärtan (av moster Sofie!!) nejlikor, liljekonvaljer m.m. och diverse telegram.
Då gästerna gått, följde jag med Kalle upp till hans och vi hade en underbar stund tillsammans, min älskade och jag. Hur svårt det var att bryta upp!
På torsdag var Kalle också hemma till middag, och efter kaffet och punschen drogo sig de andra diskret tillbaka, lämnande oss i ostörd ro på ottomanen i herrummet. Den kära lilla mamma knackade finkänsligt på dörren, då hon kom för att hämta kaffebrickan! Skola vi någonsin bliva trötta på varandra?
Och på kvällen måste jag resa tillbaka hit. Det var gräsligt! Kalle och jag kysstes inte på stationen. Av Hilding fick jag gotter, av Bruno en röd och en vit rosenknopp av honom en bok, “Lev livet leende”.
Tänkte under hela resan på honom. Gick direkt från station till Skandia, tvättade mig och ordnade till mig lite. Och gick så att invänta stormen. Och den kom! Med en störtsjö av frågor och utrop och gratulationer och ett regn av blommor. De dejligaste blommor av alla slag.
En bukett av 10 stora, doftande, mörkröda rosor från herr Sundell. “Det är ju en riktig brudbukett”, tyckte åskådarna. En knippa de vackraste nejlikor från herr Rosén. Herr Husén uppvaktade med två stora, gulskära rosor, Märta Högberg med skära. Flickorna på anskaffningen hade “salat” till en bukett mörkröda och flickorna Svedelius hade köpt de ljuvligaste anemoner. Av Rut Veylandt och Maggie Kerfstedt fick jag blå och vita penséer, av herr Vedberg vita och mörkvioletta syrener.
Evy Lind hade egenhändigt plockat doftande liljekonvaljer och söta lilla Gerda Malmstedt kom med en jättestor mörkröd ros. Mörkröda rosor fick jag även av tant Lundén och Sigrid Bartelsson, och från Elsa Lindqvist lilasfärgade tulpaner. Det var en alldeles enastående blomsterprakt.
Och alla som gingo förbi, stannade också och häpnade. Vad det var roligt! Och det känns alltid så gott att veta sig vara lite’ uppskattad bland kamrater och överordnade. “Men vi kan då inte avvara fröken, förrän tidigast 1924”, tyckte herr Rosén och så ville han och kapten Ehrner hissa mig vilket jag dock lyckades avvärja.
Ja, förlovningen väckte ett kolossalt uppseende bland alla mina och Kalles bekanta! Och det undrar jag sannerligen inte på. Förlovad efter 3 dagars bekantskap. Det ska allt vara Kalle Rencke och Judit Boudin också!!
Så har tiden från det jag lämnade Göteborg tills nu varit en enda längtan efter honom. Vi ha skrivit till varandra varenda dag, ibland två brev om dagen, (de första dagarna fick jag tre)! Men ack, inte kunna brev enbart tillfredsställa! Oh hur jag längtar till min semester, (som Gudskelov inträffar nu om en vecka), då jag ska fara till Värmland och Kalles hem i sällskap med honom!! Bara det inte är alltför svindlande lycksaligt underbart för att bliva till verklighet.
Åh, Gud – om Du inte gjorde det!!
Sista tiden ha Rut och jag sytt mycket flitigt, klänningar och blusar och nu håller jag på med en vit kappa. Verkligen duktigt, om jag “går i land” med den! I pingstas voro vi i Grillby och hade angenämt som vanligt. Voro även bjudna till Lindgren förstås.
Förra söndagen var jag bjuden till dr. Lundberg ute på Nysätra. Det var en härlig dag och alldeles bedårande vackert därute med alla blommorna, särskilt syrener i färger från vitt och ljusaste rosa till blått och mörkaste svartviolett.
Middagen var utsökt, och då jag tackade för maten, kysste doktorn med gammaldags älskvärd ridderlighet min hand. Och sen njöto vi av tillvaron vid kaffet och likören på terassen, tills det blev tid att bryta upp.
Alltemellanåt är Tolle eller Erik här uppe. Kalle har fått för sig, att den förre är kär i Rut och skriver alltsomoftast att jag för henne bör påpeka vilken utomordentlig äkta man Tolle skulle bli. “Rut måste älska Tolle! Det är nödvändigt”!! Åh, så rolig han är. Och sådana utomordentligt trevliga brev han skriver!!
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Så länge jag nu låtit boken ligga! Och det just nu, då jag äntligen fått uppleva det, som jag så länge och innerligt längtat efter och som nu kommit mig till del i rikaste mått. Jag har ju mött HONOM!!
Och fastän vi känt varandra så ytterligt kort tid, älska vi dock varandra så innerligt. Att tänka sig – på torsdag blevo vi bekanta, på lördag förlovade vi oss!! Äkta amerikanskt. Indeed. Men han är ju från samma trakt uppe i Värmland som vi, och jag har ju hört mycket talas om Löjtnanten i Kungliga Jämtlandsfältjägarregementes reserv, Fil. mag. Karl Rencke. Den där tokiga pojken uppifrån Växvik. Som nu blivit det enda, som för mig gör livet värt att levas.
Vi förlovade oss som sagt, på lördag. Och gjorde då upp vilda planer att försöka skaffa ringar på söndag. Vilket natuligtvis inte kunde gå för sig. Men på måndag träffades Kalle och jag utanför operan, då jag slutat för dagen och så gingo vi direkt till Dufvas på Drottninggatan, där vi provade ut vackra, höga, smala ringar. Kalle var så blyg, stackars liten, så han ville inte gå in. “Ett bajonettanfall, de’ går väl an,” tyckte han, “men de’ här!” “Ja, vi låter det väl vara då” sa’ jag. Varpå han rusade in i affären.
Redan en timma efter beställningen fingo vi komma och hämta ringarna, graverade och fina. Judit – Kalle 19 1/6 19. Ack, minnesvärda datum!! Jag hade i Skandia begärt 3 dagars ledighet “ty jag är tvungen att resa till Göteborg i viktiga familjeangelägenheter”. Allihop trodde att Naemi skulle förlova sig. Men innan Kalle och jag avreste på kvällen, hade vi ställt till med en liten champagnehippa på vårt rum.
Inbjudna voro Marta, Maja, Bror, Eric och Tolle. Vi voro således fyra jämna par. Och ingen mer än Tolle och Maja hade en aning om, vad som hända skulle. Rummet såg så förtjusande trevligt ut med eftermiddagssolen strömmande in genom fönstren och bordet dukat med 9 blänkande champagneglas och en kristallvas med mörkröda rosor i mitten. Det var allt!
De stackars ovetande gästerna blevo förstås alldeles konfysa av förvåning. Men då glasen höjts till de nyförlovades ära och det förkunnats att “den som försöker hålla tal, kastar vi ut”, steg stämningen till en oanad hög grad. Vi hade så innerligt trevligt och roligt allihop under den lilla stund, som förflöt, tills vi i två bilar susade till Centralen. Här var stämningen fortfarande så hög, att vi väckte allmänt uppseende. Och under hurrarop, skratt och viftningar “avreste de nygifta till kontinenten,” d.v.s. Göteborg.
Det var den angenämaste resa jag företagit i hela mitt liv – naturligtvis. I den mjuka plyschsoffan sutto Kalle och hans fästmö tätt tryckta till varandra nästan hela natten. Sömn var ju inte att tänka på! Vid framkomsten följde jag med Kalle till hans bostad, Nordenskjöldsgatan 17, där han är inackorderad hos sin gifta bror.
Nu fanns emellertid ingen där, de voro bortresta allihop, så Kalle och jag kunde ostört njuta av tillvaron i den “avdammade stolen”.
–
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Kära, älskade lilla mamma och pappa och alla barna därhemma, nu blir ni nog så förvånade, att ni inte tror, att det är sant, när jag talar om att idag har “mellanflickan” efter kort, men intensivt övervägande gått sta’ och förlovat sig!!! Va sägs om de?! Förlovat mig!! Med en “kar”!! Tänk!!! Och detta efter att ha känt honom sedan Kristi Himmelsfärdsdag “anno” 1919 d.v.s. summa summarum 3 dagar. Ni tror väl inte, att jag inte är fullt normal eller så!
Men nu ser jag hur, blandat med den oerhörda förvåningen, ett uttryck av den största nyfikenhet lägrar sig över Edra bildsköna Drag. Vem är då denne “kar”?? Hör och häpna, Karl Rencke, Filosofie magister, löjtnant i Jämtlands Fältjägarregementes reserv, amanuens i kommittén för ordnande av den stora industriutställningen i Göteborg år 1925 och förresten 26 år gammal, hemskt “käck” enligt Rut, värmlänning i högsta grad och så allra viktigast, “kär” i mej, säger han. Och jag själv ä inte precis le´ åt honom, Nä då!! Snarare tvärtom!!
Men nu ser jag hur till ovannämnda nyfikenhet, som nu blivit stillad, sällar sig ett nytt frågande uttryck i era underljuva ögon. “När och hur i all världen har hon träffat Kalle Rencke??” Hör ytterligare:
Till förut nämnda Kristi Himmelfärdsdag blevo fröknarna Rut och Judit Boudin per telefon inviterade att med sin närvaro hedra en stilla hippa hos släktingarna på Lidingön. Ja, de’ vill säga, Kristin framförde ju inte bjudningen just i de ordalagen, men det spelar ju ingen roll. Emellertid befann jag mig på eftermiddagen sagda dag i ett sådant tillstånd av slöhet och olust, att min lust att hedra släktingarna var synnerligen minimal. Jag föreslog t.o.m Rut att vi skulle “maska”!
Dock, hur det nu var, “mökade” vi oss dock iväg och jag yttrade, då vi “ramlade” utför “Ankehusets” trappor, att om det nu blir, som det brukar vara, måtte vi få oerhört skoj, eftersom vi båda trodde, att det skulle bli bara “mat – och slöafton”.
När vi anlände voro församlade en del av “Lidingöns” vanliga gäster, som jag kände förut allesamman. Senare uppenbarade sig en ung vacker fru med sin, som vi alla fick för oss, äkta man, herrskapet “Jac”. Då en av de andra herrarna artigt öppnade konversationen med herr Jacobsson och titulerade honom så, spred sig en stilla rodnad över den unge mannens drag och han bad så mycket om ursäkt, men han hette verkligen inte herr Jacobsson, utan Karl Rencke. Och vi alla, med fru Jacobsson i spetsen, hängav oss åt en stilla glädje förstås. (Idag tycks jag finna adjektivet “stilla” synnerligen användbart).
Hur det nu var, befunno oss småningom Rencke och Rut och jag ivrigt sysselsatta med att på baksidan av ett brev rita upp ett stamträd i och för utrönande av hur pass mycket släkt vi kunde vara. Och si, det upptäcktes att Kalle Rencke var pappas syssling och således nån slags farbror åt oss, vilket naturligtvis genast gav anledning till att vi lade bort titlarna.
Sen hade vi rysligt roligt hela kvällen, spelade, dansade och sjöngo. De äldre i sällskapet sprungo direkt från supébordet för att hinna med sista spårvagnen, men vi ungdomar, (det hade anlänt ytterligare en yngling, teknolog Lindner, som efter fortsatt stamträdsritande även befanns vara släkt till oss), hade beslutat att gå in till stan, så vi gjorde oss god tid med supén.
Sen kom Kalle och jag att bli efter det andra paret och kunde således ostört prata om en massa saker. Ganska besynnerligt, att vi genast från början inte alls flirtade eller pratade strunt utan bara talade om allvarliga saker. Då vi kommo dit där vägen till bron går alldeles tätt under bergväggen med sjön nedanför, klättrade vi upp på berget en bit, och sedan slogo vi oss ned på ett stenblock och såg vattenytan skymta fram i dunklet därnere med svaga konturer av skogklädda stränder där bortom.
Runt stränderna glimmade ljusen från kajerna och båtarna och sände långa, glittrande reflexer över vattnet, och ovanför oss tindrade några ensamma, matta stjärnor. Det var en underbart vacker natt. Nordisk sommarnatt. Och här möttes våra läppar för första gången.
Där funno vi varandra för – ja, jag tror jag vågar säga för alltid.
Rutan och Bror (Lindner) satt långt ovanför oss och vi hörde endast dämpat deras glada skratt. Kan just undra vad de talade om! Till slut hojtade de åt oss, att nu måste vi fortsätta, så vi klevo ner igen.
D.v.s. Kalle klev ner och lyfte ner mig. På bron passerades vi av en äldre herre och en flicka, och dagen därpå fick Kalle av Monika Fjastad veta, att han mitt i natten blivit sedd på Lidingöbro, så fullkomligt upptagen av en ung dam, att han inte ens hälsade på Monika och hennes far. De’ va’ dom.
I Humlegården togo vi oss ytterligare en siesta uppe hos Scheele och anlände sent omsider till Nuckebo. Kalle hade förut sagt, att på söndag måste han resa och på fredag eftermiddag skulle han nödvändigtvis på avskedsvisiter till en del bekanta.
På fredag eftermiddag ringde han emellertid och förkunnande att han givit “attan” i visiterna och istället ville komma och hälsa på sina “charmanta“ “kusiner”. Jo då, var så god. Om en stund hördes i telefon även Brors sonora stämma, som efter lite krumbukter anhöll att få uppvakta “kusinerna” på eftermiddagen. Jo då.
De kommo och vi hade en synnerligen trevlig afton. på slutet alla vi fyra församlade i soffan. Kalle och jag för oss förstås. Men snart måste vi efter en länge “undviken” blick på klockan “förklara sammanträdet upplöst”.
På lördag middag ringde Kalle och anhöll att få uppvakta “kusinerna” med en liten avskedsvisit och ta sin bästa vän Yngve Tholsson med sig. Och det kunde vi ju inte neka honom förstås. Tåget skulle gå klockan 8.30, sa han. Vid ankomsten överräckte han till den charmanta kusinen Judit en bukett doftande mörkröda rosor vilka hon glatt och synnerligen angenämt överraskad förde mot sina rodnande kinder och leende läppar. Det var de första blommor Kalle gav sin Judit!
Hur det nu var, bar det sig inte bättre än att vid tiden för tågets avgång befunno vi oss på Vasateatern, hjärtligt och intresserat iakttagande Winnerstrand i “Bland bålde riddersmän”. Oh, vad roligt och trevligt det var på alla sätt och vis!! En verkligt roande pjäs! Och sedan hamnade vi på Kastenhof vid en liten läcker supé, där vi vid glasens klang blevo du och bror med Tolle. (Tholsson). En sådan innerligt rar, trevlig och präktig pojk! Just sådan måste Kalles bäste vän vara.
Sedan promenerade vi långt utåt Djurgården och där biktade Kalle på en soffa under en lummig björk att nu hade han gått och blivit kär. Riktigt kär. Och på hemvägen frågade han mig på Fleminggatan, om vi inta kunde förlova oss meddetsamma.
“Jo”, sade Judit. Och därmed var hennes öde beseglat.
