by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Så rysligt mycket jag nu har att skriva om! Men aldrig har jag tid. Det är då inte att undra på heller, när vi den sista tiden haft besök av icke mindre än tre så framstående notabiliteter som “Greta från Indien”, pappa och Kalle. Varom dock mera sedan!
Nu måste jag först avsluta skildringen av min semester. Det var på torsdag sista veckan vi anlände hem från Buvattna vid 1-tiden på middagen. Roligt att se en klocka igen! Hemfärden förgick utan andra äventyr, än att min tandborste, som jag helt nonchalant bar i blusfickan, trillade ur och åkte med strömmen, då jag lade mig på magen över en vattenränna för att dricka. Först tänkte jag lämna borsten åt sitt öde, men så tänkte jag, att det kunde vara roligt att ha en borste, som simmat i en
vattenränna långt uppe i Värmlands urskogar, så jag följde rännan, dit den föll ut i en damm, vadade dit och fann min skatt fast inkilad mellan två stockar.
På färden hade jag haft mina mockaskor för att slita ut dem och lyckades över förväntan väl. Först klev jag omkring med dem i vattnet borta vid sjön och sen gjorde stockar och stenar sitt till att ovanlädret nätt och jämt hängde fast vid sulan på ena sidan och klackarna såg fransprydda ut.
Nu stå de på vinden hos Kalles, såvida de inte har slängt dem på sophögen. På fredag cyklade Kalle och jag till Koppom över Skönnerud. Vid postkontoret där vilade vi oss i trädens skugga, förfriskade oss med dricka och skrev vykort (möcke spirituella) till vänner och bekanta. Sen gick det raskt undan till “harrgårn” på Koppom, dit Kalle skulle för att höra efter om de där på bruket möjligen kunde ha något av intresse för hans utställning.
Brukspatron Canell och hans fruga visade sig vara världens gästfriaste människor. Fastän varande fullkomliga främlingar, blevo vi kvarbjudna på middag, kaffe och kväll. Medan Kalle var ner på bruket trakterade jag till allas förtjusning en charmant flygel, pratade med några nåder Sparre, som befunno sig på besök, och besåg huset, som var särdeles trevligt, tre våningar högt.
På nedre botten, innanför en stor pelarprydd veranda, en hög hall, mottagningsrum, matsal med vackra målningar i väggfälten, köksdepartementet och en härlig loggia med massor av växter och bedårande utsikt. I andra våningen, dit två präktiga trappor från olika håll ledde upp, ävenledes hall (i allmogestil) och så ett alldeles förtjusande rum “gröna salongen” som jag genast döpte den till. Ett stort, stort rum med en underbar tjock matta som ljusgrön mossa med aftonsol över, vita vackra möbler, klädda med grönt siden, stora venetianska speglar, lampor i en stor ring i taket med en gnistrande kristallkrona i mitten samt en stor målning (landskap av Hesselbom).
Mitt på det ovala bordet framför långsoffan en kolossal kristallvas med en jättebukett ängsblommor. Det var det vackraste rum jag sett. Bredvid låg ett litet kabinett och så var där herrn och fruns sängkammare, toilettrum och gästrum samt musikrummet, även det ett förtjusande rum i gult och mahogny, där Hesselboms “Vårt land” dominerade över soffan på ena långväggen. Utanför hallen veranda, utanför “gröna salongen” en långsträckt balkong och så en stor glasveranda, även den prydd med massor av vackra krukväxter och med den ljuvligaste utsikt.
I tredje våningen var ett stort rum i allmogestil med öppen spisel, bastanta stolar och bord etc. Här har fru Canell, en till synes synnerligen duktig och trevlig fru, samlat ett litet privatmuseum av allehanda gamla tenn, trä och näversaker, vävnader, spinnrockar, böcker etc. Innanför den stora stugan lågo ett par små gästrum. Ja, det var ett alldeles enastående trevligt hem. Men ack, var finns väl lyckan bofast!? Canells har ett enda barn, en dotter, som obotligt sinnessjuk vårdas på hospital. Det är deras kors!
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Så kommer jag till höjdpunkten av vår vistelse däruppe i Växvik. Utflykten till “Buvattna”. Det var Naemi, Arvid, Kalle och jag, som utrustade med massor av mat gåvo oss iväg frampå förmiddagen. De förra hade tidigare på morgonen infunnit sig på cykel och funno Bibbi och mig ordnande ängsblommor i stora buketter i skuggan av en buske på gårdsplanen. Bibbi var synnerligen nådig mot Arvid och bar till honom “fine bomma” i långa banor.
Sedan vi på Enarsberg (släkt) hämtat nyckeln till “Hyddan” vid Buvattna, knogade vi iväg genom skogen i hettan. Stackars pojkar med de tunga ryggsäckarna! Jag hade alldeles nog med bara mig själv. Men ljuvligt var det med den stora stillheten, som endast stördes av fåglarnas drillar. Och så den friska, kådmättade doften!! Och under träden blånade tuvorna av blåbär, som redan började mogna.
Strax innan vi kom till sjön efter en duktig marsch, började åskan mullra, och då vi räddat oss in i båthuset, stod regnet som spön i backen och stänkte och hoppade i sjön. Sen det värsta gått över, rodde vi ut och anlände så till “Hyddan”. Jag kan snart inte finna uttryck för att beskriva den ljuvliga naturen längre. Man får tänka sig en stor, långsträckt skogssjö med omväxlande trädbevuxna och klippiga stränder. Och så på en udde en liten röd stuga, bakom vilken skogen står så tyst och mörk med marken täckt av mjukaste mossa och linnea i långa rankor klängande över stenar och stubbar! Stor öppen spis med “trebenning” att laga mat på, bastanta bänkar och bord och väggfast över- och undersäng.
Sedan vi röjt undan en del fiskredskap och ordnat lite, fick vi snart kaffepannan på, och stugan genljöd av våra glada skratt och infall. Så skulle vi meta förstås. Kalle och Arvid fick en liten
abborrstackare var, vilka Naemi och jag genast rensade och sen glömde på en sten. Arvid tröttnade snart på metningen och övergick till att fånga smågäddor med händerna och fick verkligen tag i en. Och Kalle övergick till badning.
Jag tog båten och begav mig ut på sjön. Bäst jag stod i aktern och beundrade utsikten, skrek Arvid från stranden: “Hoppa i Du”! Visserligen hade jag tagit av mig klänningen och skorna (strumpor hade jag inga med) men allt det andra: spetsprydd combination, byxor, linne etc.!! Och så Arvids studentmössa på nacken. Vilket dock inte hindrade, att jag steg upp på akterbrädan och under Naemis förfärade rop hoppade i. Och sen bogserade jag båten i land och mottogs av folkets jubel samt stängdes in i stugan i sällskap med en brasa och en röd filt, medan kläderna hängdes upp till tork.
Då vi skulle krypa till kojs, hade Naemi och jag naturligtvis tänkt att ligga tillsammans i “undersängen”. Men det “lax” inte alls. De’ var inte tu tal om annat än att “paret Rencke” skulle ligga i en säng och “paret Ahnfelt” i en. Genom lottdragning hamnade Kalle och jag i “undersängen”. Du milde, vad vi skojade! “Nu skulle mormor komma inhaltande, hon finge säkert slag”! “Tänk om Skandiakamraterna kunde se mig nu! Oh!!!” “Nej, nu måste vi sova!” Vilket tillgick på så sätt, att Kalle tog mig i sina armar och höll på att kyssa liv och anda ur mig. Och jag gjorde fruktansvärda attentat mot hans guldplomb.
Vad det i alla fall är gudomligt härligt att leva fjärran från all konvenans! Men det kan nog vara farligt. Och Gud vet, hur det hade gått, om jag inte trots allt, behållit huvudet kallt!! Det var ju så förfärligt varmt, så vi lågo där i enklaste paradisdräkt, fast sammanslingrade!! Men Kalle var dock jämförelsevis lugn han med, om man tänkte på hur lätt och lekande han förut tagit flickorna i besittning!! Usch då!
Rätt som det var hörde jag ett ljud utifrån och lyssnade skarpt. “Hör Du Kalle, yxhugg?!” Han reste sig och lyssnade han med. “Jo,sannerligen, men vem i all världen— det måste vara vedtjuvar, som huserar här långt från människors boningar mitt i natten!” Och så skulle han ut och undersöka saken förstås. Men jag ville inte släppa honom.
“Tänk, om det kastar yxan i huvudet på dig!” Äsch, inte, jag kommer strax tillbaka,” och så försvann han efter att ha fått på sig lite kläder. Om en stund kom han tillbaka. Hade inget funnit. Nu hade emellertid paret Ahnfelt vaknat också, och vi serverade dem en bloddrypande historia, om hemska banditer, som jagat Kalle med yxor. Stackars Naemi blev så rädd, att hon nästan grät, så vi måste lugna henne och förklara att det var bara skoj. Och så bredde sig så småningom tystnaden i
stugan.
Men plötligt hörde jag yxhuggen igen. Nu lyssnade jag alldeles intensivt. Och avslöjade att det var Arvid, som snarkade lite lätt!! Oh, vad vi sedan skojade om Arvids snarkningar á la yxhugg och Naemis förskräckelse.
De andra hade nu somnat allesamman, men det var så varmt och kvavt, att jag kunde absolut inte sova. Utan steg upp, kokte mig först tyst och stilla kaffe och smög mig sedan ut. Aldrig skall jag glömma synen av sjön i soluppgången! Lätta dimmor böljade över vattnet och steg upp ur skogen, de första solstrålarna gledo fram över vattenytan, färgande den svag rosenröd och lyste på stugknuten. Alldeles blank och lugn låg sjön och speglade stränderna runtom och den mattblå himlen med dess små drivande molntappar.
Jag löste båten och rodde långt ut. Kunde ej låta bli att sjunga av idel hänförelse. “Paa solen jeg ser” och ” Se vågorna stråla”. Så lade jag mig tvärs över sittbrädan, lät båten driva, som den behagade och stirrade upp mot det blå, tills jag – somnade. Vaknade plötsligt med ett ryck och höll på att åka på huvet ner i vattnet.
Nu stod solen högt på himlen och fåglarna jublade inne i skogen, där jag gled fram alldeles längs stranden. Lite’ yrvaken såg jag stugan långt borta, högg tag i årorna och snart sköt båten med en väldig fart genom den blanka vattenytan. Då jag anlände “hem” lågo de andra minsann och snarkade ännu! Men jag fick snart liv i dem. Naemi var dock något motsträvig och frågade: “va ä klocka”.
Klockan ja, det hade vi ingen!!!
Det blev en ljuvlig varm solskensdag och vi badade, rodde, lagade mat och åto och mådde som prinsar. För att visa Kalle att jag kunde, simmade jag tvärs över till andra stranden medan han rodde bredvid, och sen tog han upp mig i båten och vi gingo iland på “Lycksalighetens ö”. En liten “obebodd ö i havet” med dungar av björkar och alar, mossbeklädda stenar och massor av blåbär. “Här slå vi oss ned, Du och jag, Adam och Eva i paradiset”. – Ja, där slogo vi oss ned, i skuggan av en vitstammig björk och sågo på himlen och “havet” och lyssnade till suset i träden och böljeskvalpet vid stranden. Och talade många oförnuftiga ord…
Fram på kvällen mulnade det till ett tag och kom en regnskvätt, så vi ansågo det bäst att inte ge oss av förrän nästa morgon. När Naemi och Arvid redan gått till kojs, rodde Kalle och jag ut på sjön. Nu var det klart igen, en dunkelblå skymning, med månen stor och röd över skogstopparna, speglande sig i vattnet.
“Den ser ut som en stor japansk lykta, som virvlar runt därnere” tyckte jag. Vi rodde långt bort på de andra sjöarna, Buvattna består nämligen av tre stora sjöar, och Kalle pekade ut för mig de ställen, där han hade varit med och jagat älg. “Där nere vid stranden hade far och Adolf tänt en stor eld…”. Jag tyckte mig nästan se, de flammande lågorna och mörka gestalter, som gledo fram och tillbaka däromkring!
Inte förrän långt fram på natten lade vi iland nedanför “Hyddan” och sedan vi dragit upp båten, gingo vi genast in, för att gå till vila. Nu hade vi kommit överens om att vara riktigt förståndiga och bara sova. “Vi ger varandra bara en lite godnattpuss”. Jag var för resten så sömnig, att jag somnade nästan genast.
Och sedan vi morgonen därpå hade lagat en sista avskedsmåltid, gjort iordning i stugan, badat och knäppt ett par plåtar, lade vi ut från land och tillvinkade den kära “Hyddan” en sista hälsning. (jag hoppas det inte blir någon bekant, som framkallar de där plåtarna, ty han kunde nog få en underlig uppfattning om vårt sätt att kläda oss.
Naemi och jag i byxor och linne, och pojkarna i bara byxor. Kalle t.o.m. ibland bara simbyxor!! Vi måtte tagit oss härliga ut, där vi klevo omkring!! Oh fasa, nu har jag redan skrivit ut den här boken! Ja, det finns väl ingen annan råd än att jag tar en ny!
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Veckan efter oss anlände till Sulvik Naemi och Arvid. Ännu ett älskande par. Vi hade redan förut en eftermiddag cyklat ner för att hälsa på “de neräre“ och nu måste vi förstås dit igen för att hälsa på de nykomna. Då vi med elegant sväng åkte in på gården, möttes våra blickar av trenne snarkande näsor vända mot skyn i skuggan av hagtornshäcken.
Pappas, Axels och “Noscht – Nischs”. De kravlade sig upp så småningom och vi fingo av den sistnämnde veta: “De ä vart”. Jo något!! Vi gynnades verkligen under nästan hela tiden däruppe av det mest strålande solsken. Fast ibland var det så varmt, att jag hyste en brinnande önskan att få klä’ av mig t.o.m. skinnet. Då var det något till ljuvligt att få kasta sig i Ränkens svala famn. Men – låtom oss återvända till Sulvik.
Mellan bräderna uppe på “Rännet till stalla'” uppdök plötsligt ett skinande anlete, vari öppnades ett gap, tillropande oss “Godda! Godda”! Vi dit förstås, äntrade upp för stegen och befunno oss snart huller om buller i det doftande höet med Naemi, Arvid och Harry.
Sen blev det kaffe i bersån förstås. Ack, huru minnena strömmade in på mig! Hur många glada stunder ha vi inte tillbrakt i den bersån! Och i parken och på “Skansen”. Först då vi voro småflickor med kjolar till knäna och dinglande hårflätor och gnodde omkring som “vita och indianer”, sköt varandra med knallhattspistoler och äntrade upp i “grana”, där vi hade våra “bo” av fastspikade bräder. Senare som ungmör i 17-årsåldern med små oskyldiga svärmerier med Kalle (ack, en annan Kalle!!) och Albin. Hur innerligt roligt hade vi inte sommaren 1912, då Greta var med oss däruppe! Då vi “tjyvrökte” borta i hagarna, bestego Marfjället och Snipan för att se på soluppgången och svärmade i roddbåtar på sjön i månskenet! Då allting var glatt och trevligt och intressant!
Och nu!! Här satt jag nu i samma kära gamla berså tillsammans med min förlovandes fästman och Naemi och hennes fästman. Judit vorden kvinna i sin sommar, djupt kännande och tänkande och varandes förälskad och fast besluten att för hela livet binda sig vid en enda man! Men ändå djupast på botten den lilla flicksnärtan med korta kjolar och dinglande flätor, som klättrade i granen och sköt med knallhattspistol.
Nu var jag fullkomligt lycklig men ändå – ack ljuva, ljuva, bekymmerslösa barndomstid, då livet lekte och log! Vid tanken därpå skälver mitt hjärta av en oresonlig längtan och mina ögon skymmes av tårar. Nu är livet vordet så stort och underbart. Besynnerliga tankar förut aldrig tänkta, storma in på mig. Jag har ingen ro längre! En tid har gått, då mitt hjärta längtade och trängtade efter något, som skulle ge livet dess rätta innehåll, som skulle komma att glömma mig själv och ge “liv åt levandet”.
Nu har min önskan blivit tillfredsställd, HAN har kommit — har tagit mitt hjärta i besittning. Men– ändå har jag inte fått något lugn i mitt sinne. Nu går all min längtan och trängtan till honom. Och när jag nu sitter här och skriver detta, fjärran från min älskade, stiger en känsla så plågande stark inom mig. Jag vill ha honom hos mig, känna hans starka armar omkring mig och erfara tjusningen av hans kyssar. Jag undrar, om det blir bättre, när vi blir gifta.
Om min längtan, min oro, mitt upproriska sinne då skola bli fullt tillfredsställda?! Jag undrar, om jag begär för mycket av livet? Om jag verkligen hör till dem, som aldrig kunna få njuta helt och fullt av tillvaron!?
Nej, detta var en fruktansvärt lång utvikning från kaffet i bersån. Det smakade utmärkt. Och solen silade ner genom björkarnas kronor och satte dallrande ljusfläckar på stenbordet, vinden rasslade
i bladen och himlen blånade över trädtopparna. “De ä all högt i taket här,” som någon sade.
Sedan visade jag Kalle omkring på “Skansen” och i parken. Vi sutto i “högsätet”, som nu nästan inte syntes bakom caraganhäcken, vi besågo resterna av “järnvägen”, som vi byggde för ack så många, många år sedan. Och så tittade vi efter vår källa, men den var uttorkad nu och likaså “Niagara”. Men den lilla kastanjen på Kinnekulle” hade växt en lång bit.
På eftermiddagen spelade vi och dansade i köket, alldeles som förr, och så togo vi oss en promenad till tunneln, som vi voro långt inne i. Sent omsider bestego vi åter våra cyklar och njöto i fulla drag av kvällssvalkan och den härliga naturen. Uppe vid Ränkens strand måste jag hoppa av cykeln och hänge mig åt beundran en stund.
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Men alltid måste det finnas malört i glädejebägaren. Och vår malört på alla härliga utflykter var den oändliga mångfalden av myror och mygg, som aldrig ville låta oss ostörda njuta av vår lycka! Fördömda mygg!!” som Lillan on gång helt oförhappandes uttryckte sig.
I en berså ner vid stugan brukade Oskar ligga och sola sig om dagarna, och och alltemellanåt gick jag och hälsade på honom för att prata bort en stund. Och så gick jag med lilla Bibbi och “Poppe bäl å bommer, fine bommer,” som hon uttryckte sig. Ja – ack vilka buketter av doftande klöver, blåklockor, prästkragar, älggräs och blåklint!
Adolf och jag hade så trevligt tillsammans, än då vi musicerade på orgeln och han försökte sig på fiolen, inte alls illa förresten, än när vi skämtade och slogs med varandra, och än, då jag satt modell för honom. Han skulle nämligen måla mitt porträtt. Och stor talang har han i sanning. Fast han inte hann längre än till underfärgen medan jag var kvar, kunde man se, att porträttlikheten var slående.
Jag kan aldrig tänka mig honom såsom en bonde som alla andra däruppe, övertagande gården. Det vore verkligen stor synd på en sådan artistisk förmåga.
Några dagar efter Kalle och mig anlände Ingeborg. Enda systern. Sjutton år, söt med stora blå ögon, nybliven realstudent. Stackars liten, hon hade råkat ut för en cykelolycka, knäskada och varbildning med åtföljande operation. Hade varit på Karlstad lasarett en tid, men var nu betydligt på bättringsvägen. Hon flyttade nu in till mig och vi brukade ligga och språka lite’ smått om morgnarna efter kaffet på sängen. Om dagarna vistades jag nämligen mest utomhus och om kvällarna hade nog lilla Ingeborg redan länge slumrat, då jag äntligen lyckats slita mig ur Kalles famn och kom upp för att lägga mig.
Nere på soffan i förmaket, vår “flirtsoffa”, brukade vi ta’ godnatt av varandra. Ett långvarigt godnatt tagande! Hårt sluten i hans starka famn med hans läppar mot mina hörde jag om och om igen de ord, man aldrig tröttnar att höra. “Varför kan Du inte ligga hos mig, tyckte han ibland. Ack, förståndiga konvenans”!!
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Adolf såg jag genast att jag skulle bli god vän med, likaså Elvine… Fram på söndag eftermiddag kände jag mig förklarligt nog ganska slö efter sömnlösheten föregående natt, så jag lade mig ett slag på sängen i det lilla rara rum, som ställts till min disposition. Och det dröjde inte länge förrän någon knackade och frågade: “Får jag komma in?”- Jo, de’ fick han. Och slog sig ned bredvid mig och talade om att…
Ja o.s.v. Rätt som det var kom Elvine upprusande och förkunnade att “Julius är här”. Och då vi kommo ner funno vi förutom pappa även Axel, Janne och Harry. De hade blivit rysligt besvikna för att vi inte kommit dit på morgonen och det undrar jag sannerligen inte på. Så hade de kommit till oss istället och det blev kaffe, prat, sång, fiol och orgelspel i långa banor. Axel var alldeles särskilt förtjust över alla valser och slagdängor jag framlockade ur orgeln.
Sedan förflöt dagarna på det angenämaste sätt. Kalle visade mig omkring på alla de ställen, där han lekt och rasat som barn och svärmat som yngling. Först och främst upp på Kroksåsen. Ack, att jag kunde finna ord nog starka att beskriva utsikten däruppifrån! Den långsmala sjön med stränder omväxlande skogklädda, eller med gröna fält och ängar, den öppna bygden med små röda stugor, omgivna av lummiga träd, gärdesgårdar och små bäckar och längst bort, långt i fjärran de blånande bergen.
Däruppe tillbrakte vi oförgätliga stunder. Och nedanför i en dunge, där det täta lövverket blott släppte fram en grön halvdager, där mossbelupna stenblock låga spridda över marken och där vi varje minut väntade att få se skogsfrun glida fram, där sutto vi ofta om kvällarna, då aftonrodnaden spred ett skimmer av matt rosa över mossan.
Vi talade inte så mycket. Vi sågo på allt det underbara och så på varandra, och hans arm fattade så fast om mig och ofta, ofta möttes våra läppar i långa, långa kysser. Och ej förrän aftonrodnadens flammande röda sken förbytts i svagskimrande opal och skymningen fallit mjukt dunkelblå över nejden, kunde vi lämna vår kära dunge.
Ett par gånger badade vi i Ränken. Första gången rodde vi ut. Båten lånade vi hos “Moster Söderbergs” en synnerligen “konstifik” bondmora. Blevo bjudna på kaffe efteråt förstås. Tänk ändå så naturligt vi funno det att bada tillsammans! Intet pryderi alls. Det var som det skulle så vara, att vi kunde vara tillsammans även utan kläder.
Förutom vår kära dunge hade vi även annan ljuvlig tillflyktsort uppe vid Mjögsjön. Vägen dit gick genom skogen, längs en sorlande bäck, där ormbunkar växte i täta klungor, träden speglade sig i vattnet och trollsländor jagade varandra längs stränderna. Omkring sjön stod skogen så mörk och allvarsam, och på vattenytan simmade de vackraste näckrosor, omgivna av klargröna blad. Och bortom trädtopparna glödde himlen i de underbaraste färgskiftningar i solnedgången. Den lugna vattenytan låg så blanksvart vid stränderna, men längre ut dallrade rosenfärgade reflexer från aftonrodnaden.
Ack, I dystra mörka granar, du stilla vatten och ni glada trollsländor, som dansa däröver, vad veten i väl om tankarna och stämningarna hos de människobarn, som i stilla andakt beundra er! Vad vet ni väl om den känsla, som för dem så tätt intill varandra, som glänser i deras ögon och bekräftas av deras läppar?!
Kärlek! – K-Ä-R-L-E-K. Ack, du så mångtydda – missbrukade – underbara ord!! Vad är du egentligen?! –
