Tisdag den 15 juli 1919. Del 2. Kärlek.

Adolf såg jag genast att jag skulle bli god vän med, likaså Elvine… Fram på söndag eftermiddag kände jag mig förklarligt nog ganska slö efter sömnlösheten föregående natt, så jag lade mig ett slag på sängen i det lilla rara rum, som ställts till min disposition. Och det dröjde inte länge förrän någon knackade och frågade: “Får jag komma in?”- Jo, de’ fick han. Och slog sig ned bredvid mig och talade om att…

Ja o.s.v. Rätt som det var kom Elvine upprusande och förkunnade att “Julius är här”. Och då vi kommo ner funno vi förutom pappa även Axel, Janne och Harry. De hade blivit rysligt besvikna för att vi inte kommit dit på morgonen och det undrar jag sannerligen inte på. Så hade de kommit till oss istället och det blev kaffe, prat, sång, fiol och orgelspel i långa banor. Axel var alldeles särskilt förtjust över alla valser och slagdängor jag framlockade ur orgeln.

Sedan förflöt dagarna på det angenämaste sätt. Kalle visade mig omkring på alla de ställen, där han lekt och rasat som barn och svärmat som yngling. Först och främst upp på Kroksåsen. Ack, att jag kunde finna ord nog starka att beskriva utsikten däruppifrån! Den långsmala sjön med stränder omväxlande skogklädda, eller med gröna fält och ängar, den öppna bygden med små röda stugor, omgivna av lummiga träd, gärdesgårdar och små bäckar och längst bort, långt i fjärran de blånande bergen.

Däruppe tillbrakte vi oförgätliga stunder. Och nedanför i en dunge, där det täta lövverket blott släppte fram en grön halvdager, där mossbelupna stenblock låga spridda över marken och där vi varje minut väntade att få se skogsfrun glida fram, där sutto vi ofta om kvällarna, då aftonrodnaden spred ett skimmer av matt rosa över mossan.

Vi talade inte så mycket. Vi sågo på allt det underbara och så på varandra, och hans arm fattade så fast om mig och ofta, ofta möttes våra läppar i långa, långa kysser. Och ej förrän aftonrodnadens flammande röda sken förbytts i svagskimrande opal och skymningen fallit mjukt dunkelblå över nejden, kunde vi lämna vår kära dunge.

Ett par gånger badade vi i Ränken. Första gången rodde vi ut. Båten lånade vi hos “Moster Söderbergs” en synnerligen “konstifik” bondmora. Blevo bjudna på kaffe efteråt förstås. Tänk ändå så naturligt vi funno det att bada tillsammans! Intet pryderi alls. Det var som det skulle så vara, att vi kunde vara tillsammans även utan kläder.

Förutom vår kära dunge hade vi även annan ljuvlig tillflyktsort uppe vid Mjögsjön. Vägen dit gick genom skogen, längs en sorlande bäck, där ormbunkar växte i täta klungor, träden speglade sig i vattnet och trollsländor jagade varandra längs stränderna. Omkring sjön stod skogen så mörk och allvarsam, och på vattenytan simmade de vackraste näckrosor, omgivna av klargröna blad. Och bortom trädtopparna glödde himlen i de underbaraste färgskiftningar i solnedgången. Den lugna vattenytan låg så blanksvart vid stränderna, men längre ut dallrade rosenfärgade reflexer från aftonrodnaden.

Ack, I dystra mörka granar, du stilla vatten och ni glada trollsländor, som dansa däröver, vad veten i väl om tankarna och stämningarna hos de människobarn, som i stilla andakt beundra er! Vad vet ni väl om den känsla, som för dem så tätt intill varandra, som glänser i deras ögon och bekräftas av deras läppar?!

Kärlek! – K-Ä-R-L-E-K. Ack, du så mångtydda – missbrukade – underbara ord!! Vad är du egentligen?! –

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 - 1926