Tisdag den 15 juli 1919. Del 3. Varför kan Du inte ligga hos mig.

Men alltid måste det finnas malört i glädejebägaren. Och vår malört på alla härliga utflykter var den oändliga mångfalden av myror och mygg, som aldrig ville låta oss ostörda njuta av vår lycka! Fördömda mygg!!” som Lillan on gång helt oförhappandes uttryckte sig.

I en berså ner vid stugan brukade Oskar ligga och sola sig om dagarna, och och alltemellanåt gick jag och hälsade på honom för att prata bort en stund. Och så gick jag med lilla Bibbi och “Poppe bäl å bommer, fine bommer,” som hon uttryckte sig. Ja – ack vilka buketter av doftande klöver, blåklockor, prästkragar, älggräs och blåklint!

Adolf och jag hade så trevligt tillsammans, än då vi musicerade på orgeln och han försökte sig på fiolen, inte alls illa förresten, än när vi skämtade och slogs med varandra, och än, då jag satt modell för honom. Han skulle nämligen måla mitt porträtt. Och stor talang har han i sanning. Fast han inte hann längre än till underfärgen medan jag var kvar, kunde man se, att porträttlikheten var slående.

Jag kan aldrig tänka mig honom såsom en bonde som alla andra däruppe, övertagande gården. Det vore verkligen stor synd på en sådan artistisk förmåga.

Några dagar efter Kalle och mig anlände Ingeborg. Enda systern. Sjutton år, söt med stora blå ögon, nybliven realstudent. Stackars liten, hon hade råkat ut för en cykelolycka, knäskada och varbildning med åtföljande operation. Hade varit på Karlstad lasarett en tid, men var nu betydligt på bättringsvägen. Hon flyttade nu in till mig och vi brukade ligga och språka lite’ smått om morgnarna efter kaffet på sängen. Om dagarna vistades jag nämligen mest utomhus och om kvällarna hade nog lilla Ingeborg redan länge slumrat, då jag äntligen lyckats slita mig ur Kalles famn och kom upp för att lägga mig.

Nere på soffan i förmaket, vår “flirtsoffa”, brukade vi ta’ godnatt av varandra. Ett långvarigt godnatt tagande! Hårt sluten i hans starka famn med hans läppar mot mina hörde jag om och om igen de ord, man aldrig tröttnar att höra. “Varför kan Du inte ligga hos mig, tyckte han ibland. Ack, förståndiga konvenans”!!

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 - 1926