Veckan efter oss anlände till Sulvik Naemi och Arvid. Ännu ett älskande par. Vi hade redan förut en eftermiddag cyklat ner för att hälsa på “de neräre“ och nu måste vi förstås dit igen för att hälsa på de nykomna. Då vi med elegant sväng åkte in på gården, möttes våra blickar av trenne snarkande näsor vända mot skyn i skuggan av hagtornshäcken.
Pappas, Axels och “Noscht – Nischs”. De kravlade sig upp så småningom och vi fingo av den sistnämnde veta: “De ä vart”. Jo något!! Vi gynnades verkligen under nästan hela tiden däruppe av det mest strålande solsken. Fast ibland var det så varmt, att jag hyste en brinnande önskan att få klä’ av mig t.o.m. skinnet. Då var det något till ljuvligt att få kasta sig i Ränkens svala famn. Men – låtom oss återvända till Sulvik.
Mellan bräderna uppe på “Rännet till stalla'” uppdök plötsligt ett skinande anlete, vari öppnades ett gap, tillropande oss “Godda! Godda”! Vi dit förstås, äntrade upp för stegen och befunno oss snart huller om buller i det doftande höet med Naemi, Arvid och Harry.
Sen blev det kaffe i bersån förstås. Ack, huru minnena strömmade in på mig! Hur många glada stunder ha vi inte tillbrakt i den bersån! Och i parken och på “Skansen”. Först då vi voro småflickor med kjolar till knäna och dinglande hårflätor och gnodde omkring som “vita och indianer”, sköt varandra med knallhattspistoler och äntrade upp i “grana”, där vi hade våra “bo” av fastspikade bräder. Senare som ungmör i 17-årsåldern med små oskyldiga svärmerier med Kalle (ack, en annan Kalle!!) och Albin. Hur innerligt roligt hade vi inte sommaren 1912, då Greta var med oss däruppe! Då vi “tjyvrökte” borta i hagarna, bestego Marfjället och Snipan för att se på soluppgången och svärmade i roddbåtar på sjön i månskenet! Då allting var glatt och trevligt och intressant!
Och nu!! Här satt jag nu i samma kära gamla berså tillsammans med min förlovandes fästman och Naemi och hennes fästman. Judit vorden kvinna i sin sommar, djupt kännande och tänkande och varandes förälskad och fast besluten att för hela livet binda sig vid en enda man! Men ändå djupast på botten den lilla flicksnärtan med korta kjolar och dinglande flätor, som klättrade i granen och sköt med knallhattspistol.
Nu var jag fullkomligt lycklig men ändå – ack ljuva, ljuva, bekymmerslösa barndomstid, då livet lekte och log! Vid tanken därpå skälver mitt hjärta av en oresonlig längtan och mina ögon skymmes av tårar. Nu är livet vordet så stort och underbart. Besynnerliga tankar förut aldrig tänkta, storma in på mig. Jag har ingen ro längre! En tid har gått, då mitt hjärta längtade och trängtade efter något, som skulle ge livet dess rätta innehåll, som skulle komma att glömma mig själv och ge “liv åt levandet”.
Nu har min önskan blivit tillfredsställd, HAN har kommit — har tagit mitt hjärta i besittning. Men– ändå har jag inte fått något lugn i mitt sinne. Nu går all min längtan och trängtan till honom. Och när jag nu sitter här och skriver detta, fjärran från min älskade, stiger en känsla så plågande stark inom mig. Jag vill ha honom hos mig, känna hans starka armar omkring mig och erfara tjusningen av hans kyssar. Jag undrar, om det blir bättre, när vi blir gifta.
Om min längtan, min oro, mitt upproriska sinne då skola bli fullt tillfredsställda?! Jag undrar, om jag begär för mycket av livet? Om jag verkligen hör till dem, som aldrig kunna få njuta helt och fullt av tillvaron!?
Nej, detta var en fruktansvärt lång utvikning från kaffet i bersån. Det smakade utmärkt. Och solen silade ner genom björkarnas kronor och satte dallrande ljusfläckar på stenbordet, vinden rasslade
i bladen och himlen blånade över trädtopparna. “De ä all högt i taket här,” som någon sade.
Sedan visade jag Kalle omkring på “Skansen” och i parken. Vi sutto i “högsätet”, som nu nästan inte syntes bakom caraganhäcken, vi besågo resterna av “järnvägen”, som vi byggde för ack så många, många år sedan. Och så tittade vi efter vår källa, men den var uttorkad nu och likaså “Niagara”. Men den lilla kastanjen på Kinnekulle” hade växt en lång bit.
På eftermiddagen spelade vi och dansade i köket, alldeles som förr, och så togo vi oss en promenad till tunneln, som vi voro långt inne i. Sent omsider bestego vi åter våra cyklar och njöto i fulla drag av kvällssvalkan och den härliga naturen. Uppe vid Ränkens strand måste jag hoppa av cykeln och hänge mig åt beundran en stund.
