Så kommer jag till höjdpunkten av vår vistelse däruppe i Växvik. Utflykten till “Buvattna”. Det var Naemi, Arvid, Kalle och jag, som utrustade med massor av mat gåvo oss iväg frampå förmiddagen. De förra hade tidigare på morgonen infunnit sig på cykel och funno Bibbi och mig ordnande ängsblommor i stora buketter i skuggan av en buske på gårdsplanen. Bibbi var synnerligen nådig mot Arvid och bar till honom “fine bomma” i långa banor.
Sedan vi på Enarsberg (släkt) hämtat nyckeln till “Hyddan” vid Buvattna, knogade vi iväg genom skogen i hettan. Stackars pojkar med de tunga ryggsäckarna! Jag hade alldeles nog med bara mig själv. Men ljuvligt var det med den stora stillheten, som endast stördes av fåglarnas drillar. Och så den friska, kådmättade doften!! Och under träden blånade tuvorna av blåbär, som redan började mogna.
Strax innan vi kom till sjön efter en duktig marsch, började åskan mullra, och då vi räddat oss in i båthuset, stod regnet som spön i backen och stänkte och hoppade i sjön. Sen det värsta gått över, rodde vi ut och anlände så till “Hyddan”. Jag kan snart inte finna uttryck för att beskriva den ljuvliga naturen längre. Man får tänka sig en stor, långsträckt skogssjö med omväxlande trädbevuxna och klippiga stränder. Och så på en udde en liten röd stuga, bakom vilken skogen står så tyst och mörk med marken täckt av mjukaste mossa och linnea i långa rankor klängande över stenar och stubbar! Stor öppen spis med “trebenning” att laga mat på, bastanta bänkar och bord och väggfast över- och undersäng.
Sedan vi röjt undan en del fiskredskap och ordnat lite, fick vi snart kaffepannan på, och stugan genljöd av våra glada skratt och infall. Så skulle vi meta förstås. Kalle och Arvid fick en liten
abborrstackare var, vilka Naemi och jag genast rensade och sen glömde på en sten. Arvid tröttnade snart på metningen och övergick till att fånga smågäddor med händerna och fick verkligen tag i en. Och Kalle övergick till badning.
Jag tog båten och begav mig ut på sjön. Bäst jag stod i aktern och beundrade utsikten, skrek Arvid från stranden: “Hoppa i Du”! Visserligen hade jag tagit av mig klänningen och skorna (strumpor hade jag inga med) men allt det andra: spetsprydd combination, byxor, linne etc.!! Och så Arvids studentmössa på nacken. Vilket dock inte hindrade, att jag steg upp på akterbrädan och under Naemis förfärade rop hoppade i. Och sen bogserade jag båten i land och mottogs av folkets jubel samt stängdes in i stugan i sällskap med en brasa och en röd filt, medan kläderna hängdes upp till tork.
Då vi skulle krypa till kojs, hade Naemi och jag naturligtvis tänkt att ligga tillsammans i “undersängen”. Men det “lax” inte alls. De’ var inte tu tal om annat än att “paret Rencke” skulle ligga i en säng och “paret Ahnfelt” i en. Genom lottdragning hamnade Kalle och jag i “undersängen”. Du milde, vad vi skojade! “Nu skulle mormor komma inhaltande, hon finge säkert slag”! “Tänk om Skandiakamraterna kunde se mig nu! Oh!!!” “Nej, nu måste vi sova!” Vilket tillgick på så sätt, att Kalle tog mig i sina armar och höll på att kyssa liv och anda ur mig. Och jag gjorde fruktansvärda attentat mot hans guldplomb.
Vad det i alla fall är gudomligt härligt att leva fjärran från all konvenans! Men det kan nog vara farligt. Och Gud vet, hur det hade gått, om jag inte trots allt, behållit huvudet kallt!! Det var ju så förfärligt varmt, så vi lågo där i enklaste paradisdräkt, fast sammanslingrade!! Men Kalle var dock jämförelsevis lugn han med, om man tänkte på hur lätt och lekande han förut tagit flickorna i besittning!! Usch då!
Rätt som det var hörde jag ett ljud utifrån och lyssnade skarpt. “Hör Du Kalle, yxhugg?!” Han reste sig och lyssnade han med. “Jo,sannerligen, men vem i all världen— det måste vara vedtjuvar, som huserar här långt från människors boningar mitt i natten!” Och så skulle han ut och undersöka saken förstås. Men jag ville inte släppa honom.
“Tänk, om det kastar yxan i huvudet på dig!” Äsch, inte, jag kommer strax tillbaka,” och så försvann han efter att ha fått på sig lite kläder. Om en stund kom han tillbaka. Hade inget funnit. Nu hade emellertid paret Ahnfelt vaknat också, och vi serverade dem en bloddrypande historia, om hemska banditer, som jagat Kalle med yxor. Stackars Naemi blev så rädd, att hon nästan grät, så vi måste lugna henne och förklara att det var bara skoj. Och så bredde sig så småningom tystnaden i
stugan.
Men plötligt hörde jag yxhuggen igen. Nu lyssnade jag alldeles intensivt. Och avslöjade att det var Arvid, som snarkade lite lätt!! Oh, vad vi sedan skojade om Arvids snarkningar á la yxhugg och Naemis förskräckelse.
De andra hade nu somnat allesamman, men det var så varmt och kvavt, att jag kunde absolut inte sova. Utan steg upp, kokte mig först tyst och stilla kaffe och smög mig sedan ut. Aldrig skall jag glömma synen av sjön i soluppgången! Lätta dimmor böljade över vattnet och steg upp ur skogen, de första solstrålarna gledo fram över vattenytan, färgande den svag rosenröd och lyste på stugknuten. Alldeles blank och lugn låg sjön och speglade stränderna runtom och den mattblå himlen med dess små drivande molntappar.
Jag löste båten och rodde långt ut. Kunde ej låta bli att sjunga av idel hänförelse. “Paa solen jeg ser” och ” Se vågorna stråla”. Så lade jag mig tvärs över sittbrädan, lät båten driva, som den behagade och stirrade upp mot det blå, tills jag – somnade. Vaknade plötsligt med ett ryck och höll på att åka på huvet ner i vattnet.
Nu stod solen högt på himlen och fåglarna jublade inne i skogen, där jag gled fram alldeles längs stranden. Lite’ yrvaken såg jag stugan långt borta, högg tag i årorna och snart sköt båten med en väldig fart genom den blanka vattenytan. Då jag anlände “hem” lågo de andra minsann och snarkade ännu! Men jag fick snart liv i dem. Naemi var dock något motsträvig och frågade: “va ä klocka”.
Klockan ja, det hade vi ingen!!!
Det blev en ljuvlig varm solskensdag och vi badade, rodde, lagade mat och åto och mådde som prinsar. För att visa Kalle att jag kunde, simmade jag tvärs över till andra stranden medan han rodde bredvid, och sen tog han upp mig i båten och vi gingo iland på “Lycksalighetens ö”. En liten “obebodd ö i havet” med dungar av björkar och alar, mossbeklädda stenar och massor av blåbär. “Här slå vi oss ned, Du och jag, Adam och Eva i paradiset”. – Ja, där slogo vi oss ned, i skuggan av en vitstammig björk och sågo på himlen och “havet” och lyssnade till suset i träden och böljeskvalpet vid stranden. Och talade många oförnuftiga ord…
Fram på kvällen mulnade det till ett tag och kom en regnskvätt, så vi ansågo det bäst att inte ge oss av förrän nästa morgon. När Naemi och Arvid redan gått till kojs, rodde Kalle och jag ut på sjön. Nu var det klart igen, en dunkelblå skymning, med månen stor och röd över skogstopparna, speglande sig i vattnet.
“Den ser ut som en stor japansk lykta, som virvlar runt därnere” tyckte jag. Vi rodde långt bort på de andra sjöarna, Buvattna består nämligen av tre stora sjöar, och Kalle pekade ut för mig de ställen, där han hade varit med och jagat älg. “Där nere vid stranden hade far och Adolf tänt en stor eld…”. Jag tyckte mig nästan se, de flammande lågorna och mörka gestalter, som gledo fram och tillbaka däromkring!
Inte förrän långt fram på natten lade vi iland nedanför “Hyddan” och sedan vi dragit upp båten, gingo vi genast in, för att gå till vila. Nu hade vi kommit överens om att vara riktigt förståndiga och bara sova. “Vi ger varandra bara en lite godnattpuss”. Jag var för resten så sömnig, att jag somnade nästan genast.
Och sedan vi morgonen därpå hade lagat en sista avskedsmåltid, gjort iordning i stugan, badat och knäppt ett par plåtar, lade vi ut från land och tillvinkade den kära “Hyddan” en sista hälsning. (jag hoppas det inte blir någon bekant, som framkallar de där plåtarna, ty han kunde nog få en underlig uppfattning om vårt sätt att kläda oss.
Naemi och jag i byxor och linne, och pojkarna i bara byxor. Kalle t.o.m. ibland bara simbyxor!! Vi måtte tagit oss härliga ut, där vi klevo omkring!! Oh fasa, nu har jag redan skrivit ut den här boken! Ja, det finns väl ingen annan råd än att jag tar en ny!
