Tisdag den 5 augusti 1919. I vårt liv får ingen “smekmånad” (fy Ph—) förekomma.

“Uppehåll för att läsa Ditt “söndagsnummer”. Tack!! Jag önskar Dig vid min högra sida och min vänstra sida, bakom, framför, överallt omkring mig. Kalle, Du måste riktigt omgiva mig, både utan och innan, riktigt lära mig känna innebörden av de orden “jag är din”. Jag är så fullkomligt ovan att vara någon annans än min egen, ser Du! Kanske Du tycker, att jag är för egensinnig ibland? Att jag inte är så vek, öm och hängiven, som Du skulle vilja ha mig? Ack, käraste min, jag vill så gärna vara allt det där!

Du måste hjälpa mig att bli det! Ibland önskar jag, att jag vore en liten späd, eterisk varelse, med stora, drömmande blå ögon, solgyllene hår i en gloria om ansiktet, en den hjälplösaste av alla små hjälplösa kvinnor.

Då vore det nog lätt, ja, oundvikligt att vara vek, öm, känslig och hängiven! Men det är så svårt att vara det, när man är av full medellängd, ovanligt kraftigt byggd, skicklig gymnast, idkare av varjehanda idrotter och ända till sitt 24:de år vuxit upp i så gott som obunden frihet, med, för det mesta, manliga kamrater. Och lärt mig att lita på sig själv.

Dock, den ljuva kvinnligheten tar nog ut sin rätt ändå till slut, och i mitt inre har under de två sista månaderna pågått en omvälvning, som nog kommer att för framtiden sätta en alldeles ny prägel på detta stycke kvinna, som benämnas Judit Boudin. Det är allt det vackraste, ljuvaste och ömmaste inom mig, som ur sitt dolda djup väller fram i en våg av kärlek mot Dig, och som skall nå sin fulländning då jag en gång får den outsägliga lyckan att trycka vårt barn mot mitt hjärta!

Din blivande maka.”

Jag blir riktigt rörd, när jag läser ovanstående brev till Kalle! Tänk, att jag verkligen känt mig manad att skriva sådana ord! Ack, den kärleken! Den är ljuvlig, underbar… Den manar fram allt det bästa och vackraste inom oss. Och jag önskar av hela min själ, att den måtte bli riktigt bofast inom mig, växa sig allt starkare och djupare med åren, aldrig svalna av, utan vara lika intensiv, då vi börja åldras tillsammans, min Kalle och jag. Om vi få leva till dess!

Jag hoppas, som Kalle skriver, att “I vårt liv får ingen “smekmånad” (fy Ph—) förekomma. Ingen tidig kulmen, som sakta dalar nedåt höger, tills kurvan spetat nedanför horisonten. När vårt hår är av ålder vitt vordet, skall vi kyssa varandra du och jag (så inte barnbarnen ser det) och viska i varandras öron “Ack, du gamle ravaillac”!!

“För ett uppvaknande från det här ruset, det är jag viss på aldrig förekommer. Vi skall alltid älska varandra, hör du det flicka. Ta mig tusan, om jag inte skulle kyssa dig, rätt hårt, om jag finge dig fatt just nu”!!!

Sådana brev skriver han, min käraste. Där är omväxlande skämt och allvar, och i alla fall går det som en röd tråd “Jag älskar dig, älskar dig , älllskar dig”! Och jag har gjort den reflektionen, att jag har visst inte mer än en gång skrivit de orden till honom. Det är nog stor skillnad på kärleken hos en man till en kvinna och tvärtom! Eller också kanske det är jag, som är ovanligt fåordig i det fallet!?

Fastän han är i mina tankar, så gott som hela dagen, och jag så gärna vill ge honom allt jag kan i ord och gärning, skriver jag sällan “kärleksbrev” till honom. Utan bara pratar om livet i Skandia, vad vi tar oss för om eftermiddagen o.s.v. Ibland är det nästan, som om jag skulle vara rädd att blotta mina känslor. Det är nog delvis ovana! Helt prosaiskt. För oförmåga är det inte! Och förresten kan han nog läsa en hel del mellan raderna.

I eftermiddag har Elin och Nanni (Karin) Berg varit här. Vad de äro trevliga, de flickorna! Elin är nog bra mycket hurtigare än lilla kandidaten Nanni, som läst och tänkt alltför mycket för att riktigt kunna verka “frigjord” som glad kamrat. Men det kan Elin däremot i högsta grad. Och Rut och jag ha kommit överens om att vi böra absolut odla den bekantskapen mer än vi gjort. Nu har Rut redan gått och lagt sig och yrkar på det livligaste på att jag skall följa hennes exempel. Och för en gångs skull kan jag ju vara tillmötesgående.

Söndag den 3 augusti 1919. Jag är så fullkomligt ovan att vara någon annans än min egen.

Käraste vännen min!
Detta är opoetiskt nog inte präntat med mitt hjärteblod, utan med rött bläck, eftersom det blå tagit slut. Hoppas, att Du inte alltför livligt påminnes om bockarna i Dina arma lärjungars temaböcker vid åsynen av denna röda färgprakt.

Idag skall Rut och jag fara ut till Nysätra, min kära doktor Lundbergs sommarställe på Lidingön. Som Du kanske hörde, ligger han själv för tillfället på Maria sjukhus, opererad för gallsten. Han har varit mycket dålig, och ännu kan man inte veta, om han skall gå igenom. Men jag hoppas verkligen det bästa, han är en av de få här i livet människor, som jag lärt mig sätta värde på. Då vi kanske komma att stanna därute hela dagen, slår jag mig nu, innan jag ger mig av, ner för att skriva till min käre gosse. Kan just undra vad Du kan ha för Dig idag? Du arbetar väl inte?! Vet Du, Du måste verkligen unna Dig ordentlig vila, åtminstone om söndagarna, fara till Saltholmen, Hovås e.d. och bada och ha trevligt.

Igår skrev jag ett brev på 6 (sex) till lilla Marta Jonsson i England. Den arma ungen hade visst inte fått det så trevligt därute, som hon tänkt. Istället att som gäst i familj få vara med på en massa trevligheter, får hon nästan hela dagarna passa småbarnen, och herrskapet lever ett alltför intensivt familjeliv, för att hon skall få komma ut något. Stackars liten, jag förstår henne så väl, och hon har hela mitt hjärtas medlidande. Jag har nämligen själv en gång varit i en liknande situation, och det var den svåraste tiden i mitt liv. “But that´s another story”.

Nu skrev jag emellertid och tröstade henne efter bästa förmåga. Hon talade i sitt brev om att ge sig därifrån och genom bekanta söka anställning i London. Och som jag känner Martas hela läggning, tillrådde jag det. Det är en synnerligen rättänkande flicka, men ändå glad och livad med förmåga att hålla huvudet kallt och inte göra några dumheter. Med andra ord – en praktflicka. Av vilka det tyvärr finns så få…

Lördag den 2 augusti 1919. Du milda, vad pengarna fort gå åt!!

I torsdags reste även min Kalle! Så nu äro vi alldeles ensamma igen. Sorgligt nog. På måndag voro Kalle och jag på “Folkans” revy, och den var inte så illa. Lilla Valborg Geyron dansade i baletten, och ett par söta flickor till fanns där. Men då jag påpekade det för Kalle, satt han bara och kritiserade och tyckte, att ingen kunde kallas söt vid jämförelse med hans fästmö!

Sedan promenerade vi till Gillet, där vi hade en så trevlig supé på tu man hand. Och trots att det nyss regnat, måste vi på hemvägen slå oss ned på en soffa i Kronobergsparken och svärma en stund.

På onsdag och torsdag hade vi Kalle här på middag och på tisdag eftermiddag var jag uppe och hjälpte honom med en del skrivgöromål. Blev presenterad för amanuens Silverstolpe, och det första Kalle berättade dagen efter var, att Silverstolpe tyckte, att jag var söt. “En nordisk typ”. Jag börjar sannerligen tro det själv till slut.

På onsdag förmiddag blev jag så gräsligt sjuk i Skandia, så jag måste åka hem. På spårvagnen tilltog illamåendet till den grad, att jag fruktade att svimma och ställa till skandal. Jag kunde inte sitta rak, så värkte det i magen, än var jag så het, att svetten pärlade nedför kinderna, än skakade jag av köld och händerna voro alldeles kallsvettiga. Oh, så tacksam jag var, att jag hann upp till oss, innan jag började kräkas. Sen lättade det litet och då magplågorna även avtagit, föll jag i en ljuvlig halvslummer.

Rut och Kalle beklagade mig förstås på det livligaste, då de kommo upp på middagen. Men fram på eftermiddagen var jag alldeles kry igen. Det hela kanske var ett bakslag efter det våldsamma festandet förra veckan, eller kanske det berodde på, att det var “första dagen”.

Och så reste “han” på torsdag eftermiddag! Nu få vi återgå till de dagliga breven igen! Rut och jag gingo till Parkkaféet för att dränka vår sorg i vaniljglace. Denna utsvävning förklaras därav, att Rut samma dag fått avlöning. Annars hade vi den sista tiden haft det synnerligen “knalt”. Allt det där festandet blevo vi bjudna på förstås.

Du milda, vad pengarna fort gå åt!! Tänk, att man i ett dunkelt förflutet någon gång hade ända till flera kronor över vid månadens slut!! Nu har man endast en del skulder. Men jag skall bättra mig, det kan ni slå er i backen på! Nu skall jag börja spara. Vill åtminstone på egen hand försöka skaffa mig en ordentlig utstyrsel, vad kläder beträffar.

Ikväll har jag skrivit ett brev på 6 ark till Marta! Den lilla stackarn har visst inte fått det så trevligt därute i England, som hon väntat. Tycks ha blivit placerad som barnjungfru, vantrivs förfärligt och vill nu till London eller någon annanstans. Och det undrar jag sannerligen inte på.

Hoppas, att hon kan sätta sina planer i verket.

Torsdag den 31 juli 1919. Del 3. “Gud välsigne Dig”.

Då Kalle och jag första gången hälsade på i Sulvik hade vi fått höra den stora nyheten, att den kära Greta landstigit i Landskrona, och nu befann sig på Släp.

Och måndagen den 21:sta klockan 7.40 på eftermiddagen stodo Rut och jag med öppna armar på Centralstationen och mottog däri den skrattande Gretel + pappa. Ett sådant prat och skratt det var. Väckte allmänt uppseende! Greta var sig alldeles lik, tyckte jag, utom den lustigaste lilla brytning och det där obestämbara “något”, som alltid sätter sin stämpel på dem, som varit “ute”.

Hon skulle förstås bo hos oss, och sedan vi installerat pappa på hotell Skandia, bar det iväg till “Strands terass”. På vägen dit fick Greta beundra slottet, Gustav Adolfstorg med alla sina ståtliga byggnader och Kungsträdgården, där musiken tonade från uterestaurangerna och de trevliga, långa blomsterrabatterna lyste med sina brokiga, glada färger. Redan under denna första promenad blev Greta förälskad i Stockholm, vilken förälskelse sedan tilltog för varje dag. Den fria utsikten över Östermalm, Djurgården och Nybroviken från Strands terass avlockade henne det ena förtjusta utropet efter det andra.

Från Strands terass gingo vi till Blanche, där vi i den särdeles trevliga matsalen intogo en supé med åtföljande kaffe och punsch i trädgårdsserveringen under de lummiga lindarna. Vi hade förstås en förfärlig massa att prata om. Greta berättade mest om sin 15-veckors resa från Ceylon via Australien och hem ombord på Sumatra. Och vi hörde och häpnade. Ett stycke ifrån oss sutto ett par herrar som alltsomoftast kastade långa, avundsjuka blickar på pappa, om det nu var för punschens skull eller de tre charmanta damernas skull, vågade jag inte säga. Kanske bådadera.

Väl hemkomna beundrade Greta först vårt rara rum, som verkligen tog sig mycket bra ut, välstädat och blomsterprytt. I en kristallvas hade vi de vackraste skära rosor, som Rut och jag i nattens mörker smugit oss ner och “norpat” i trädgården, och vilka följaktligen benämndes “norpet”. För en utomstående föll det sig nog svårt att förstå t.ex. “Har du vattnet norpet idag”.

Sedan plockade hon ur sina “dressingcases” fram underbara saker, som hon presenterade sina häpnande kusiner. Rut fick en förtjusande morgonrock, kimono i vackraste ljusblått med stora broderade rosor, samt dessutom en behändig, snidad solfjäder. Hon föll Greta om halsen ooh mässade: “Gud välsigne Dig”. Detta uttryck blev vårt valspråk sedan Greta talat om att Birger sålunda uttryckt sin överväldigande tacksamhet för en ask turkiska cigaretter. Och senare fann även jag full anledning att nyttja detsamma, sedan jag beprytts med ett bedårande armband, bestående av 11 stora, olikfärgade äkta stenar från Ceylon på en liten guldlänk samt det näpnaste handbroderade, “hinduiska” linne.

Och så åt vi dadlar, som Greta med egen hand plockat i Basra, och skojade tills “nuckan till vänster” genom en knackning i väggen kom oss att inse, att vi måste sova litet också.

“Nuckan till vänster” har förresten visat sig vara synnerligen trevlig, hälsar alltid gemytligt på oss och stannar och pratar samt beklagar att väggen är så tunn, att det minsta lilla buller hörs in till henne.

Dagen efter hade hon träffat både Rut och Greta och riktigt bett om ursäkt för att hon knackat, men hon hade varit dålig, hade just tagit ett pulver för att få sova, och stördes naturligtvis av vårt prat. Hon förstår ju så väl, att ungdomen vill skämta o.s.v. m.m. etc.

På tisdag voro vi, nu ytterligare tillökade med Edvard Pettersson, på förmiddagen och lunchade på Kompaniet, där vi fick ett utmärkt bord vid ett öppet fönster utåt “utsikten”. Och på eftermiddagen voro vi på Skansen och måste förstås först och främst se på utsikten från Bredablick. Greta kunde snart inte finna ord för sin beundran. “Det är världens vackraste stad,” förkunnade den så mångberesta, och det är inte hon den första, som sagt. Ack, den kära, glada, stolta Mälardrottningen, Den sköna synderskan!!

Så voro vi på Friluftsteatern och sågo “Per Olsson och hans käring,” och det var inte så dumt, fast stockholmarnas försök att tala bondspråk alltid blir miserabla förstås. Vi fingo även tillfälle att beundra ryggen på Lars Hansson, som satt framför oss, och föreföll hör och synbart road.

Efter teatern skulle vi ha mat förstås, och styrde då kosan till Berns för att Greta skulle få se Stockholms finaste “krog”. Och då drucko vi “vodka” till maten och senare konjak till kaffet, rökte och voro syndiga värre.

Vi hade förfärligt roligt åt några historier, som vi hittat på, behandlande Gretas vistelse i Stockholm, dels sedd med en sig för moster beklagande fru Anderssons syndfria ögon d.v.s.utmålad på det värsta, och dels av oss själva beskriven på det snällaste sätt. Bägge fullkomligt sanningsenliga. Vi skrattade, så vi grät.

På onsdag eftermiddag drucko vi först kaffe härhemma och ställde sen färden till Katarinahissen för att fara upp till Mosebacke. I Stadsgården upphävde Greta plötsligt ett högt skri och pekade mot en stor ångare, som låg där vid kajen. “Se Sumatra”!! Och det var verkligen båten, där hon vistats så länge, som nu kommit till huvudstaden. Hon måste ombord förstås och vinkade snart upp oss också trots att “Obehöriga äga ej tillträde”.

Vi blevo presenterade för stewarden, som såg särdeles gemytlig ut, och en styrman, och sen var det verkligen riktigt rörande att se denna lilla hytt, matsalen m.m. som varit skådeplatsen för den glada Gretas bedrifter på den långa färden.

Så åkte vi upp i hissen och måste även där uppifrån beundra den hänförande anblicken av staden med omgivningar i glansen från den praktfullaste solnedgång. Det märks så väl, hur Greta uppskattar allt vackert 1 naturen.

Vi äro nog mycket lika i det avseendet. “Se, Judit, på det där lilla smala guldmolnet just över det där tornet. Och titta, hur fönstren flamma där borta! Oh, vilka färger. Det där blågröna mot det purpurröda! Och se vattringarna i vattnet. Och blommorna därborta mot den ljusa husväggen! Ack, hur underbart vackert bara den där lilla detaljen är med de skära pelargonerna mot den ljusgrå väggen!” Ja, hur väl vi förstå varandra!

Med vår vanliga, oerhörda tur, fingo vi det bästa bordet på hela Mosebacke matsalsveranda, hörnbordet mot hamnen. Nedanför oss låg kaffeserveringen med mörkröda pelargonier runt en långsträckt gräsmatta med springbrunn i mitten, omgiven av en pelargång med slingrande vildvin.

Vi fingo utmärkt mat, gott vin och musiken spelade de trevligaste stycken. Stämningen var högst animerad, och då småningom skymningen föll och ljusen började tändas runt stränderna och glittra i vattnet blev Greta nästan stum av hänryckning igen och vi andra med förresten. Där borta på Djurgården var det till slut full illumination av ljusen från alla förlustelseställena, Hasselbacken, Skansen, Gröna Lund och Dansut, och plötsligt föll det oss in, att vi skulle besöka det sistnämnda stället.

Vi tog färjan över och det var en härlig tur. Dansa måste vi också förstås, men som Greta endast dansar vals, blev det mest Rut och jag, som presterade de finaste foxtrots och one-step uppe på banan, under det Greta och pappa stod nedanför och skrek omväxlande “Bildat!!” och “Gud välsigne Dig” då vi dansade förbi. Snällt!! Och sen var det slut på den dagen.

På torsdag fick mitt liv ytterligare ett extra tillskott av glädje då Kalle anlände till staden. Jag mötte honom på morgonen vid stationen förstås, men måste nästan genast lämna honom och solskenet för att stänga in mig i det förtjusande Skandia. Först hade vi dock kommit överens om att träffas klockan 3.40 vid Vaxholmsbåten, eftersom vi alla hade bestämt att därute tillbringa eftermiddagen, bada o.s.v.

Ja, vi möttes förstås vid båten, men ack, någon färd blev det ej av ty regnet hällde ned, och så måste pappa resa på kvällen, så vi beslöto istället att avfira honom med middag på “Continental”. Här vid Vaxholmsbåten i hällande regn möttes sålunda min bästa vän och min älskade för första gången! Hoppas de komma att uppskatta varandra!!

Sedan vi festat på “Continental” och följt pappa till 8.10-tåget, gingo vi helt snällt hem, och Kalle sade hjältemodigt adjö vid spårvagnen, ty han hade så mycket att uträtta. Väl hemkomna fortsatte vi festandet med kaffe och likör, som vi lyckats lura av pappa, och gingo sedan…

Nej men, hur jag nu bedrager mig själv! Kalle skiljdes visserligen från oss vid spårvagnen, men endast för en kort stund, ty senare kom han hit och Rut och Greta drogo sig diskret tillbaka för att vi ostörda skulle få njuta av varandras sällskap. Och nog njöto vi alltid!!

På förmiddagen hade Greta roat sig på egen hand och uträttat diverse ärenden men på torsdag förmiddag smet jag helt ogenerat från Skandia och var med henne på vaktparaden samt lunchade på Strömparterren. Där var mycket trevligt med strömmen brusande utanför och alla de vackra blommorna.

På tisdag eftermiddag voro Kalle och jag hos Lindners på middag, men Rut och Greta reste till Vaxholm. Det var ju ett “aber” att Kalle och Greta skulle inträffa här samtidigt, så att jag inte riktigt ostört kunde ägna mig åt någon. Men vi hade ju mycket roligt ändå.

Som vi lovat att möta vid båten klockan 8, var ju detta en utmärkt förevändning att smita från Lindners ganska tidigt. De voro förresten mycket snälla och rara, särskilt frun.

Från båten styrde vi kosan till Hasselbacken, och där är ju alltid trevligt med den lummiga grönskan, där små kulörta lampor tindra fram högt uppe i trädtopparna, och don utmärkta regementsmusiken.

På lördag satte väl Greta rekord i att bevista många platser. Men så skulle hon också resa på söndag och ville absolut se så mycket som möjligt.

Sålunda var hon först på Nationalmuseum, varefter hon gick till Nordiska museet, där hon träffade Kalle, som hade en hel del att göra där uppe. Efter att ha i hans sällskap besett museet lunchade de på Idunhallen på Skansen, varefter hon åkte till Feedrika Bremerförbundet, dit hon lagt in ansökan som sjüksyster.

Sedan träffades vi härhemma, men jag skickade strax iväg Greta och Rut till Ulriksdal, under det jag själv inväntade Kalle och hade en lugn (!) stund med honom härhemma. På vägen till Ulriksdal hade de varit i Haga och på Stallmästargården, där de druckit kaffe. Vid 10-tiden kommo de hem, men trots den sena timmen for vi ut till Bellmansro, där vi superade. Det råkade just vara Bellmansdagen, så där var oerhört mycket folk, tyvärr inte alltför trevliga, de flesta betydligt påstrukna.

Men det var intressant att få se litet folkliv också, och vi hade mycket roligt åt en herre, som stod och höll sig i bordskanten, vinglande hit och dit under upprepade försök att hålla tal.

Så grydde söndagen, Gretas sista dag, och nu skulle vi vara snälla och gå i Slottskyrkan på förmiddagen. Det var en rysligt långtråkig predikan, och vi voro glada åt att ha prövningen överstånden, då vi sedan reste ut till “Foresta” för att luncha.

Så förtjusande vackert det är därute med den ståtliga stenvillan och alla terasserna ned mot sjön. Uppe i en sval stenloggia med en “henrivende” utsikt över sjön slogo vi oss ned och fingo utmärkt gösfilé och jordgubbar med frusen grädde. Och mätta och så belåtna, som en lös klack hos Rut och ett stort hål på strumpan hos mig, kunde tilllåta oss att vara, styrde vi kosan in till stan igen för akt träffa Kalle vid Saltsjöbanans station. Vi hade tänkt att fara ut till Saltsjöbaden, men insågo att vi ej kunde hinna, eftersom Greta skulle resa 8.30 och vi dessförinnan måste äta middag hemma.

Så vi styrde kosan till Grand Hotell istället, där vi på den synnerligen trevliga verandan förfriskade oss med “tea-lemonsquash”. Och efter att sedan ha avätit en enkel middag hos oss bar det av till tåget, där vi togo ett ömt farväl av Gretel. “Gud välsigne Dig”, var väl det sista hon hörde från våra läppar.

Mera än hon hann med på sin korta Stockholmsvistelse har väl ännu ingen gjort. Gräsligt trevligt hade vi haft överallt. Det var bara synd, att jag inte kunde ägna mig helt åt henne, eftersom Kalle kom upp. Och när han är med, är det inte så underligt, att jag inte kan ägna mig “helt” åt någon annan.

Dock hade Gretel och jag hunnit med att prata en hel del, och upptäckte till vår glädje, att vi kommo fullt ut lika bra överens som fordom. Det är bara den skillnaden, att nu resonerar vi mycket djupare om saker och ting, än då vi voro 19-åriga flickor. Och tänk, så många intressanta saker hon talade om. Jag vill inte ge mig in på det i min bok, det skulle jag inte gå i land med.

Torsdag den 31 juli 1919. Del 2. Med båt till Arvika.

Inte förrän vid 10-tiden fingo vi ta adjö av vårt älskvärda värdfolk, men sen gick det raskt undan. Överallt där vi foro fram, doftade det klöver så sött och starkt, och i väster dröjde glansen från solnedgången. En så ljuvlig kväll. Och månen började sin stilla gång över skogskanten.

Uppför “Bufjället” blev det att knoga och gå. Då och då rastade vi ett ögonblick för att kyssas, men så skyndade vi vidare. Och huj!! vad det gick utför fjället sedan.

Och så grydde min sista dag i Växvik, åtminstone för denna gång. Efter att ha tagit ett hjärtligt avsked av alla vid stugan och sökt upp Adolf ute på höfältet och klappat och pussat honom ordentligt, bestego vi cyklarna. “Tänk så tråkigt det blir nu när du far,” sa Adolf. Ja, nog skulle jag velat stanna alltid!!

Vi trodde knappast att Kalle skulle kunna balansera med min stora kappsäck där bak på cykeln, men det gick fint. Och utan äventyr uppnådde vi Sulvik, varifrån vi skulle ta båt till Arvika och jag sedan nattåget till Stockholm. Naemi och Arvid, som inte skulle resa förrän nästa morgon, följde oss förstås till båten, och låg och kajkade i en liten ynklig roddbåt ute på “Sulvika” när vi ångade iväg. Vilken romantisk syn!

Den vackra viken med sina grönskande stränder, belyst av aftonsolens strålar, och en student med sin käresta i en liten roddbåt! Och på den smäckra, vita ångbåtens övre däck sutto ett annat par och läto blickarna med saknadens vemod glida över den härliga trakten, som snart försvann ur synhåll, då båten svängde om “Bergshagens” yttersta udde. En av de vackraste båtturer i världen är nog Sulvik – Arvika. Och jag njöt i fulla drag vid anblicken av de leende stränderna, de små gungande vågorna som lekte bland säven vid stranden och slogo mot båtens sidor och aftonrodnaden, som småningom bleknade bort långt borta i väster. Och sedan steg månen upp och sände en glittrande strålflod över vattnet.

Snart styrde vi in på Kyrkviken, vid vars strand den lilla idylliska staden Arvika utbreder sig. Vi gingo direkt från bryggan till stationen, men tåget var närapå en timma försenat, så vi hunno med en avskedspromenad på de stilla gatorna, där Kalle under sin skoltid så många gånger svärmat omkring, och även jag ofta nog promenerat vid våra “stadsbesök” under sommarvistelserna i Värmland.

Resan gick någorlunda skapligt, och anländ till Inedalsgatan flera timmar före det kort, som förkunnade min ankomst, tog jag Rut och Lillan på sängen. Ungen, som varit här för att förljuva Ruts tillvaro, var förtjusande som vanligt, men reste redan på onsdag morgon.