by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Har just avfattat följande brev till Kalle:
Käraste min!
Nu skall jag försöka samla tankarna och skriva till Dig. Orsaken att jag behöver försöka denna i och för sig angenäma sysselsättning är att Rut håller på att misshandla det arma pianot så en döv skulle kunna höra det. Och jag vill inte be henne hålla tyst för då blir hon stött. Och då ä´ de´ inge´ roligt längre.
Idag regnar det. Sålunda måste man hålla sig inomhus. (Om jag just nu hade ”Honolulus” kompositör här skulle jag mörda honom)!!! Och nog finns det sysselsättning alltid. Fullt upp med städning, sömnad, brevskrivning, etc. Men kan du tänka dig: jag har inte den ringaste lust att göra något av ovan nämnda lovvärda företag. Utan skulle helst av allt vilja slå till Rut, så hon ramlar från pianot (jag SKA söka upp honom och mörda honom!!), och sen slänga mig på soffan och skrika och sparka. För att det är så oerhört, gränslöst tråkigt. För att du inte är här! Usch, vad jag hatar dig för att du inte är här!
Av ovanstående framgår med all önskvärd tydlighet att jag är på mycket dåligt humör. Vilket är synnerligen förkastligt. Men Du kan ändå vara mycket stolt över Din fästmö, för att hon inte slungar bläckhornet i huvudet på Rut, utan tiger och lider.
Nu skall jag försöka vara på bättre humör på denna sidan. Har idag varit i cirka fem sex möbelaffärer och frågat efter kataloger. Finns inga på något ställe. De bara hänvisar till sina utställningar, dom …
Jag har föresatt mig att aldrig svära mer. Åtminstone inte i brev. Så frågade jag efter priserna på t.ex ett herrumsmöblemang. Bokhylla, skrivbord, två fåtöljer, fyra stolar, och ett bord framför en soffa. Utfört i ek med gobelintyg.
”Ja, det växlar sådär mellan 2 100 och 3000 kronor”. ”Tack”, sa jag varefter jag gick ut på gatan och svimmade. Efter uppvaknandet tänkte jag gå in i en annan affär och fråga på en björkmöbel. Men jag vågade inte.
Tror du vi får råd att gifta oss eventuellt cirka 1925? Då är jag en tjusande tärna på 30 vårar. Men Du är alldeles lagom giftasgammal, det vill säga, låt mig se, 27 + 6 = 33. Så då föreslår jag, att du med en lämplig förevändning bryter förlovningen med undertecknad (de´ kanske förresten är avklarat redan!) sträcker upp Dig i galauniform, anlägger det förbindligt goaste sätt och går upp och anhåller om den unga (18 år) sköna dotterns till någon rik pamps hand.
Sedan sköter gubben om affärerna och du och dottern lever lyckliga och glada tills ni dör.
Jag lovar att inte besvära Dig eller henne med anonyma brev eller dylikt, där jag vandrar min lugna trygga väg mot den i Skandia vinkande pensionen. (fyllda 60 år). Oh nej, nu nekar till och med min vilda fantasi att göra tjänst längre. Jag föreslår istället att vi inte bryr oss om några möbler. Du får en turistsäng, en rakspegel, ett träbord (omålat) och en stol och jag får detsamma med den skillnaden dock, att jag vill ha en STOR spegel plus en nackspegel. Ä´ Du me´?
De´ ä´ inte jag. Ja´ VILL ha möbler. Hur ska vi då göra? Begå ett bankrån? Resa till Klondyke och gräva guld?? Upptäcka en hittills obekant farbror som just dragit sina sista andetag och till oss testamenterat hela sin efterlämnade förmögenhet, uppgående till kronor 4 073 648 :93???? (De där 73 648 och 93 ger vi till någon fatti´ )!
Nej de´ går inte. De´ va´ hemskt va´ jag är lite pålitlig idag. Äsch, de´ ä´ ju sant. I min före detta sparbanksbok vilar ju den premieobligation som den 28 dennes i ett slag förvandlar oss till kapitalister!
Men ack, i min hjärna har på sista tiden insmygit sig det hemska medvetandet att det finnes möjlighet, visserligen mycket liten men dock, att vi inte få de 300.000. Tänk! Ser Du, jag är alltid beredd på det värsta. Oh guskelov, nu slutade Rut!! Vilken oerhörd lisa! Jag känner mig genast bättre. Allvarligt talat, så tycker jag det är förfärligt svårt att behandla bosättningsfrågan i brev. I all synnerhet som vi ju inte har kommit till något resultat om hur vi egentligen skall ha det. När Du nu kommer upp, få vi ta itu på skarpen med den frågan, så att vi sedan ha bestämda riktlinjer att gå efter.
Du må tro att jag är stolt över att Du blivit sån pamp bland de andra “kurrarna” därnere. De’ä’ bra, stå på Dig Kalle!! De’ ä’ de’ enda sättet att komma nånstans här i världen. Vart sjutton (aj, de’ va’ nära…) kommer man, om man sitter stilla i en vrå och ser fåraktig ut och säger “ja och amen” till allting!?
Men de ska’ jag be att få säga Dig, att när om vi ett par år skola skiljas, sa tar jag ungen. (Mer än en finns det säkert inte – knappt de’!) Var lugn för det! Om jag också skulle enlevera´n. Och sen skall jag förstås uppfostra honom i det blindaste hat mot sitt odjur till fader! De’ ska allt vara en regnig lördag eftermiddag, som man skall kunna sitta och dilla så här!
Anhålles, att Du borteliminerar alla fånigheter ur detta brev och sedan multiplicerar ev. trevligheter med 73.5, så får Du ungefär andemeningen. Och så lägg till en rikedom av s.k. kyssar (Gräsligt banalt ord). Mycke lidelsefulla och långa och hårda och oändligt angenäma. Och tänk i nåder på mig, för jag har ont i huvet, å så regnar de´, å så ä’ Du inte här. Ä’ så har Rut spelat “Honolulu” och hon tryckte på pedalen hela tiden. Fortepedalen!
Detta är skrivet av en martyr.
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Igår kväll hade Hr Wedberg i Skandia ställt till med stort “galej” hemma hos sig och även jag var inbjuden. I hans charmant trevliga rum samlades så småningom fröknarna Svedelius, Andersson, Schram och undertecknad, Hr Husén med fästmö, fröken Möller samt Hr Benckert (Tämligen ny Skandiakandidat), Fröding, Ström, Wedbergs bror (ingeniör) och Ehrner. Tack vare fröken Jäderéns (wedbergs värdinna) fruktansvärda och komiska svada blev stämningen genast hög och Hr Husén ökade ytterligare på den med sina många roliga infall. Det var frukt och saft, sång, musik och dans. Fröknar Svedelius sjöngo i den högre stilen, Hr Husén och jag roliga visor, livligt applåderade.
Jag dansade med alla de dansanta herrarna, Ehrner dansar bra, Fröding också. Hr Husén dansade jag först vals och sedan onestep med, det senare dansade han utmärkt. Fröken Jäderén satt då vid pianot och gnodde på med “Honolulu” som en maskin. Vi hade tänkt att hålla ut, tills musiken slutade, men hon hade tydligen föresatt sig att se golvet tomt, innan hon stannade maskinen, så vi måste “ge oss”.
Kandidat Benckert dansade mest på mina nya, vita skor, så de sågo gräsliga ut sedan. Jag föreslog honom att dansa på golvet istället, det vore mindre “knöligt” tyckte jag, elakt nog. Men skorna va’ ju alldeles nya för eftermiddagen. Till bordskavaljer fick jag Herr Fröding. Du milde, vad den karlen är äcklig och självbelåten! Men jag gav honom så mycket han tålde! Var så angenämnt obehaglig mot honom, att det förundrar mig, att han inte dängde tallriken i huvudet på mig.
Bl.a. påstod han sig vara Göteborgare. “Absolut inte”, sa jag. “Hur kan fröken veta det?” Jo, göteborgare brukar vara kvicka!!” Så ville han ha mitt placeringskort som “minne av världens mest förtjusande bordsdam” samt ville pracka på mig sitt. “Ge Ni Er fru det där kortet eller åt barnen att leka med”, tyckte jag, “och vad mitt kort beträffar, så har Ni väl tagit det för länge sen”!
“Ãh, det var då det egenkäraste jag hört”, utropade han”. “Nej då, jag försäkrar, att somliga äro mycket värre”, sade jag med en menande blick. (Hr Husén, som avskyr Fröding, satt mitt emot oss och hade mycket roligt åt vår konversation samt uppmuntrade mig med miner och blickar). Fröding lät sig emellertid inte bekomma, utan gafflade på om sin charmanta bordsdam, tills jag bad honom spara sina uttjatade komplimanger till ett tacksammare föremål. Då blev han verkligen mållös, men blott för en kort stund. Alltemellanåt ignorerade jag honom förstås och sysselsatte mig med min granne till höger, ingeniör Wedberg. Ville Fröding då komma stickande med några “kvickheter” fick han blott ett kallt “Förlåt, jag är upptagen” till svar.
Supén var förresten mycket lyckad och vällagad. Vi fingo så mycket brännvin vi ville ha, (damerna tog verkligen 1/4 snaps) men rätt som det var, var brännvinskaraffen försvunnen. Sedan herrarna bråkat en stund om den, lugnade de sig i den tron, att den blivit tömd och utburen. Strax innan desserten var slutad, fiskade emellertid Greta Svedelius upp den ur sitt knä. Och vid den
storm, som följde, förklarade hon helt lugnt: “Jag ansåg, att Ni fått nog”!
Ja, det hela var så roligt det kunde vara – i Kalles frånvaro. Han lämnar mig aldrig någon ro nu förstås. Hr Husén och hans fästmö sågo så avskyvärt kära och belåtna ut, så jag riktigt äcklade mig över att inte ha Kalle att bräcka dem med.
I trapporna var det mörkt som i graven, när vi skulle gå, men jag lotsades ned vid Kapten Ehrners säkra arm. Och hem fördes jag i bil av ingeniören.
Idag har Tolle anlänt till skådeplatsen efter en månads krigstjänstgöring. Han var uppe här på eftermiddagen iklädd uniform, som klädde honom utmärkt. Vi drucko kaffe, och jag spelade och sjöng smäktande sånger i långa banor med ryggen finkänsligt vänd mot paret i soffan. Jag kan just undra om det skall bli något intressant fall!! Gräsligt trevlig är han i alla fall, Tolle, och jag kände mig nästan frestad att åtlyda Kalles befallning och kyssa´n, men kom mig inte för.
Han tog farväl c:a 5,6, gånger, innan han kom iväg. Sedan han väl pälsat på sig och skulle gå, skulle först Rut och sen jag prova hans kappa och mössa, och sen ville vi polera naglarna på hans fina, vita handskar, vilket förstås gav anledning till kalabalik. Äntligen hamnade vi i tamburen, där vi mycket älskvärt avfärdade honom. ”Ja, snälla löjtnanten, de´ var verkligen riktigt tråkigt, att Ni redan skall gå, men adjö löjtnanten!!!!!”.
Och sen slog jag mig ned och skrev det tredje brevet till en viss person. Fick två från honom idag, varav ett på tre ark! Storslaget i sanning.
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Varför är Du så långt borta från mig, Kalle? Här sitter jag och tittar på Dina fotografier och längtar, längtar, längtar…
Jag undrar hur det skulle vara om vi finge träffas varenda dag. Tänk t.ex. om även Du vore på Skandia!! Jag tror att det skulle inverka förmånligt på mig åtminstone. Ty denna ständiga, ostillade hunger efter Dig, Dina smekningar, Din röst – allt hos Dig blir ibland outhärdligt. Jag blir så upprörd och sorgsen till mods, när jag ser andra förlovade par så gott som dagligen träffa varandra.
Och Du och jag som så väl behöva att riktigt komma varann inpå livet. Brev – brev – vad kan väl brev tolka av all min vilda längtan och åstundan att få vara tillsamman med min blivande make, att riktigt få lära känna Dig. När jag har sinnet bräddfullt av lidelssfull trängtan efter Dig, och så skall sätta mig ner och skriva om den, då blir jag genast avsvalnad. Jag kan inte skriva om det jag vill ha sagt till Dig.
Jag vill ha Dig, här hos mig – jag vill känna Dina armar omkring mig i en hård omfamning, vill dricka Din kärlek i långa, heta kyssar, smeka Ditt hår och luta mitt huvud mot Ditt bröst!!! Hör Du, jag vill – jag vill ha Dig hos mig! Alltid!!!
Karl, förlåt mig mina oresonliga, dåraktiga ord!!! Jag skall försöka att vara förståndig nu. Jag blev bara så upprörd nyss. Måste lägga bort pennan och stryka bort håret ur pannan för att svalka mig litet. Nu tror jag, att jag är lugnare. Den vanliga Judit, som inte bryr sig om något, inte längtar, inte tänker dumma tankar, utan bara skrattar och ler och säger “all right” åt allting. Och inte fäster sig vid att hennes egen Karl är så långt borta från henne. Herre Gud, hon får ju brev varje dag och de få tids nog komma tillsamman, då de bli gifta. Men ändå – ack!! – nej, jag vill inte skriva mer nu!
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Min egen, käre, älskade Kalle!! Finns det några ord, som innebär mer än ovanstående? I så fall, sätt dit dem också!!! Har nyss för fjärde gången läst igenom dina båda brev från Borås. Och sitter nu och för femtiosjunde gången (minst) gruvar mig över att jag inte kan förstå hur svårt Du har det ibland. Jag har inte den ringaste aning om det.
Alltid, när jag vill trösta någon kamrat som har det tråkigt “å sånt” så försöker jag först sätta mig in i hennes situation och sen går det lätt att finns ut, hur men bäst skall visa sin sympati. Men nu…
Dearest boy, Du tror att det skulle vara lättare för Dig, om jag i de svåra stunderna tänkte intensivt på Dig. I så fall kanske det skall glädja Dig att höra att de stunder om dagen och natten (f.ö. då jag befinner mig i vaket tillstånd), då jag inte tänker på Dig, äro lätt räknade. Allt annat gör jag nästan mekaniskt. Alltid intar Du den främsta platsen. Ãh, om jag kunde skriva ned allt jag tänker om och känner för Dig!! Vilka volymer det skulle bli!
Du ber mig i Ditt brev, att jag “någon enda gång” för att glädja Dig, skulle säga några berömmande ord, och hur stolt jag är över att Du har något bättre moral än “genomsnittsfästmannen”. Käraste, inte behöver Du be mig om det. Jag skall säga Dig en sak så här i djupaste förtroende, att jag vågar inte skriva om all den beundran jag hyser för Dig, för då skulle Du bli så odrägligt egenkär, så. Och egenkära herrar är det värsta jag vet. Och inte vill väl Du bli det värsta jag vet!?
Jag är Dig så synnerligen tacksam, att Du kämpar så hjältemodigt för min skull, när Du kunde slippa att kämpa, om Du ville! Förstår Du vad jag menar?
Jaså, Du träffar på vackra Sulviksflickor i Borås! För “Annie” är visst ganska söt, om jag inte missminner mig. Jag vet verkligen inte, om jag skall ge Dig tillåtelse att tala med henne. Men, som Du antagligen redan gjort det, måste jag väl (fast med bävan -oh!) göra det. Men ta henne om livet får Du absolut inte! Det är så gräsligt äckligt med herrar, som ta serveringsflickor om livet. Hälsa Bror det också, är Du snäll! Om ni nödvändigtvis vill handgripligen kurtisera, så gör det i en mörk korridor e.d., så att andra människor slipper att äckla sig åt er!
Du kan förresten även hälsa Bror, att han skall “hålla sig i skinnet”. Nu kan jag tyvärr inte uttrycka mig om speciellt “Annies” moral, men med min kännedom om Sulviksflickorna i allmänhet – gratulerar jag Bror! Kan han inte fullgöra sina planer, är flickan antingen förlovad eller så – eller ock är Bror —nej, jag vill verkligen inte vidare inlåta mig på det ämnet. De’ ä’ de’ inte värt! Att upptaga en hel sida i vår korrespondens.
Ack, varför kan Du inte vara här nu, så att jag finge slingra mina armar om Din hals och kyssa ihjäl Dig, och när Du vaknar till liv igen, viska i Ditt öra allt vackert och gott jag tänker om Dig!! På bordet framför mig har jag Dina båda senaste portätt. Du kan inte ana, så jag ögonflirtar med dem. Att de inte taga eld och förvandlas till aska under mina brännande blickar, förvånar mig.
Kan Du i tankarna uppfatta en kyss? Nu tittar jag på det ena kortet (det med rynkorna under ögonen) och så kysser jag Dig – hårt – länge! Du har ingen aning om mina erotiska utsvävningar (jo, de’ låter) där hon står och stryker en blus, den där, som nacken gör sig så bra i (eller rättare sagt ovanför) Du vet. Hon har ätit bär, så hon är alldeles blå om munnen och tänderna. Ã’ de’ har ja’ me´. Jag skall genast gå och tvätta mig, snälla magistern!
För övrigt ser jag ganska skaplig ut idag. Håret är nytvättat, så det gnistrar och blänker och lockarnas svall (!) och burr står åt alla håll. De’ klär mig charmant. (Jag kan absolut inte med människor, som berömmer sig själva!)
Och så har jag den där klänningen, som också klär mig (de’ har Du själv sagt) och fina silkesstrumpor (lika fina som Ruts)
och så har det varit så regnigt den sista veckan, så fräknarna syns nästan inte alls. Så dä’ så…
Tänk, vad brydde jag mig förr i världen om mina fräknar?? Men se de’ ä’ så, se, när man får fästman, se, då blir man så här fåfäng och kokett, se, Ja-ja-men-san.
Jag kan tyvärr inte förbjuda herr Husén att tala med mig, eftersom vi ha så mycket gemensamt i arbetet. Men Du kanske stoppar undan browningen, när Du får höra, att han är mycket kär i sin egen “dosa”. (Kalle säja fula ord) och behandlar flickorna i Skandia på ett visserligen mycket sympatiskt och trevligt, men uteslutande kamratlikt sätt. Kamratlikt är kanske inte det rätta ordet, eftersom han egentligen är chef. Souschef. Jag tror, att Du skulle sympatisera mycket bra med honom, om Du blev bekant me´ n.
Igår voro Rut och jag mycket duktiga. Vi utförde nämligen ett arbete, som vi länge gått och gruvat oss för, nämligen buro ut c:a 150 kg. potatis som legat och grott i källaren ut i svinamatsbehållaren på gården. Och sade samtidigt några mycket fula ord om potatisransoneringen. Du milde, det var som en riktig urskog därnere! Och på bottnen funno vi flera kg ny potatis. Ändå något.
Rut frågar: “Vem i fridens försonare skriver Du till egentligen”? Och jag svarar vänligt och älskvärt: “Angår de’ dej!?” Med sin oerhörda intelligens lyckas hon dock fundera ut adressaten, ty hon säger: “Hälsa Kalle så mycket, och hälsa Bror också, att jag är gränslöst svartsjuk på Anna Persson”. Varpå hon lugnt och lidelsefritt ställer sig och petar naglarna.
Idag träffades Rut och jag på middagen utanför Kompaniet, and then we went shopping. Och jag gjorde något äkta kvinnligt. Fastän jag inte behövde den, köpte jag en hatt därför att “den var så billig”. Således är jag dock kvinnlig! Jag lugnar emellertid samvetet med att den blir bra att ha nästa år, då kanske hattarna bli mycket dyrare än nu. Och så klär den mig utmärkt. T.o.m. Rut tillstyrkte inköpet. Och då gör Du det naturligtvis också!
Det är väl att detta blir ett “Söndagsnummer”, annars hade Du väl inte tid att läsa det. Innan jag slutar måste jag uppriktigt bekänna, att det finns en mening i detta brev, som jag nedskrivet efter en nog så hård inre kamp. Vilken?!
I am, dear beloved Charlie
Yours comadely and lovingly
Florence.
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Stilla höstkvällsregnvädersstämning. Regnet slår mot fönsterbläcket, och jag vet, att det silar i tusen små rännilar nedför rutorna bakom de fällda rullgardinerna. Har just återkommit från en promenad till stationen med tre brev, ett till Mamma, ett till Greta och ett till Kalle. Om inte varit för det senares skull, hade jag inte postat breven förrän imorgon.
Vi skriva till varandra varje dag. Idag fick jag tre brev från honom! Varav ett med två alldeles utmärkta fotografier. Dem har jag nu bredvid mig på bordet. Det är Kalle alldeles som han är i verkligheten med den breda bestämda munnen, den raka näsan och de “långsmala” ögonen, lite slöa, med djupa veck under. Var har han fått dem ifrån? Det lär visst vara släktdrag.
Till skrivunderlägg har jag en “Vidi” där Grebst går på som vanligt. Men bland allt “jolmet” fann jag en av hans besynnerligt uppsatta dikter (ett ord på varje rad) som är riktigt läsvärd. Den heter “Din mun” och lyder:
Din mun är blyg, som en rodnande ros
som öppnat sin fägring helt nyss.
Jag dricker dess daggiga, friska doft
då läpparna mötas till kyss.
Din mun är kysk. Som bäckens kristall
den söt och svalkande är.
Jag dricker dess oskuld, den luttrar min själ
och släcker vart hetsigt begär.
Din mun är min. Du skänker mig den
och dess fläckfria renhets kraft.
Jag dricker och glömmer allt kval och ve
och alla sorger jag haft.
Han kan verkligen skriva vackert. Och hans reseskildringar äro mycket roande och lättlästa. Men, Du milde, så mycket fånigheter han skriver i “Vidi” ibland.
