by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Lilla dagbok, jag har läst något så vackert. Du måste få höra:
Solblind, solblind jag andas
vårens dofter i fulla drag.
Björkdoft med barrdoft blandas.
Kvällsbrisen susar svag.
Tankarna vandra drömmens stig,
dikta sagor om Dig och mig.
Majvind, majvind heter jag,
Gullviva är ditt namn.
Majvind kring hagen drager,
fläktar svalka i blågrön lind,
smyger till Gullviva fager,
smeker en vårtrött kind.
Solen står röd bakom hagens grind.
Ljuvare klingar trastens låt,
Gullviva dricker daggens gråt,
öppnar för Majvind sin famn.
Julia Claussen sjöng den på en koncert för inte länge sedan, och den var bedårande. Hon måste sjunga om den. Nu har jag just läst igenom hennes program, som jag gömde, och kom så på den lilla vackra stämningsbiten.
Jag sluter ögonen. Och ser i tankar som vandra drömmens stig, en ängssluttning, omgiven av en dunge med björkar och granar. Solen håller just på att gå ned och sänder ett bländande knippe av rött ljus genom trädens stammar och grinden till dungen. Kvällsbrisen fläktar förbi granarna och leker med björkarnas skira slöjor av ljusaste grönt. Den ljuvaste doft från träd och blommor slår emot mig.
På ängen vaja gullvivor i stora stånd för majvinden. “Öppnar för majvind sin famn”. Öch daggen faller lätt över blommor, gräs och träd, solen sjunker ned, den lätta kvällskylan smakar som rusande vin, friskt pärlande Rehnvin. Klara och djupa klinga trastens toner. Det skymmer alltmera. Och fram över ängen vandrar jag och min älskade. Med hans arm om mina skuldror stå vi tysta och’ lyss till trastlåten. En liten blek stjärna börjar tindra över granen, där han sitter. Vi gå bort genom grinden, in mellan dungens träd, där skymningen ligger så mjuk och tyst. Jag och min älskade. Ensamma bland dungens doftande björkar och granar…
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Rysligt länge sedan jag sist skrev i dagboken. (Rysligt är ett riktigt backfishord, men bekvämt att använda ibland). Min stackars dagbok blir lidande på de dagliga breven till Kalle. Det är en ganska besynnerlig ställning att vara kär – förlovad och skiljd från föremålet. Kanske inte andra känner som jag men jag reflekterar ibland som så:
Om nu Kalle och jag skulle fortfara att vara skiljda åt – låt oss säga ett år – och förlovningen då av en eller annan orsak skulle bli uppslagen, hur skulle vi känna det? Jag kan inte gå längre än till mig själv. Jag tror, att jag skulle tänka på Kalle som på en mycket god vän, en präktig ung man och kamrat. Jag tror inte jag skulle bli förtvivlad. Jag är fullt uppriktig. Måste alltså bekänna, att jag tror, att jag sedan skulle kunna bli fullkomligt lycklig med en annan man. D.v.s. om jag överhuvudtaget är i stånd att bli fullkomligt lycklig mer i mitt liv.
Jag var det – när jag var barn, när jag lekte “vita och indianer” bland buskarna uppe i Värmland och sköt med knallhattspistol och slogs med Rut. Då var jag lycklig – fri från alla irrande oroliga tankar och känslor, som vunno insteg i mitt liv, då jag växte upp och blev ungmö. Det är just dessa oroliga tankar som aldrig vill lämna mig i ro. Innan jag träffade Kalle, så drömde och fantiserade jag om “Honom”, som skulle skänka mitt liv dess rätta innehåll.
Är det ödets mening kanske, att jag nu skall få tänka ut riktigt, innan jag får bli förenad med honom och få erfara sällheten att bli hans maka. Ack, om det vore så! Nu ligger jag om kvällarna, innan jag somnar och låter tankarna löpa. Och hur de trängas och virvla omkring därinne i min arma hjärna. Jag blir riktigt rädd för mig själv ibland. Så här kan jag ligga och fantisera:
År jag verkligen riktigt kär i Kalle? Älskar jag honom så som en hustru skall älska sin make?? Jag tror inte, att en riktigt djup kärlek kan uppstå efter så obetydlig personlig samvaro. Vi måste få vara tillsamman mycket, mycket mera, innan vi kunna fatta djupet och vidden av kärleken, som övergår allt. Tills vidare finna vi blott så oändligt stort behag i varandra. Och erfara ett sådant behov av att komma varandra riktigt nära. Både andligt och kroppsligt. Det är två närbesläktade andars sympati och så den naturliga dragningen man till kvinna, kvinna till man – det rent sinnliga, längtan efter den vällustkänsla, som den kroppsliga beröringen uppväcker hos oss.
Och som vi i dess kulmen ej får erfara förrän prästen läst över oss. Varför? För samhällets bestånd. För de eventuella följdernas skull, d.v.s. barnen. Således för fruktan för samhällets dom. Vore vi alltså fullkomligt säkra att kunna förebygga följderna, så kunde vi få njuta vår kärlekslycka i dess högsta fulländning även innan vi blevo gifta – – – Nej, nu skriver jag förfärligt besynnerligt och hoprört. Kan inte alls få fram vad jag menar. Jag avstår.
Stackars dagbok, hur tråkig Du skall tycka, att jag blivit!!
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Aldrig ä’ de’ annat än måndag”. Det var Elsas och mitt valspråk, när vi kamperade tillsamman på Engelbrektsgatan och sömniga, olustiga och måndagsslöa knogade iväg till arbetet på morron. Och jag tror jag fortfarande håller på den satsen. Det är rent av fruktansvärt hur veckorna slänger iväg.
Imorgon kommer Rut hem från sin treveckorssemester! Det skall allt bli roligt att få henne hit igen, trots att det är mycket skönt att vara ensam ibland. Och när Kalle var häruppe nu senast, var det allt ljuvligt att vi fingo vara på tu man hand så mycket. Men när man går här ensam hela eftermiddagen har man så många tillfällen att gräva ner sig i sorg och saknad och tunga tankar.
Min snälla dagbok, på sista tiden har jag allt behandlat Dig riktigt styvmoderligt. Nästan aldrig har jag något roligt och piggt att tala om för Dig, när jag någon gång pratar med Dig, utan det blir alltid några tragiska utgjutelser. Men Du kan väl förstå, snälla Du, att det är hemskt tråkigt att så gott som alltid leva skiljd från den man har kär. Han är ju mitt stora intresse i livet. Alla mina bästa tankar och önskningar röra sig om honom. Och det är så svårt att inte få ge uttryck åt sina känslor i handling och talade ord, utan uteslutande vara hänvisad till brev.
Dock – det är väl ödets mening att det skall vara så, och nu skall jag försöka bättra mig och lägga band på min trängtan och tala om roliga saker istället för att sörja och sucka.
Förra veckan frossade jag ordentligt i violinmusik. På onsdag hörde jag favoriten sen i våras. Han spelade ju hänförande, men den där vilda begeistringen som förra gången lyckades han nu inte uppväcka hos mig. Bifallet var fullkomligt frenetiskt förstås.
På torsdag var Maja och jag och hörde Ibolyka Gyarfas, en 18-årig ungerska, ny för Sverige. Det var synd, att hon skulle komma så omedelbart efter Vecsey, nu fördunklades hon nog av hans alltför nyss utstrålande glans. Men hon hade en utmärkt vacker stråkföring och synnerligen god teknik, för att inte vara äldre. Och som en musikrescensent skrev “En djup och klangfull ton, särskilt på g-strängen”.
Efter koncertens slut följde jag på Majas inbjudan henne hem och drack kaffe. De ha lyckats hyra en riktigt trevlig dublett med tambur och gas o.s.v. långt upp på Birger Jarlsgatan. Och där residera nu Maja, flickorna Grafström och en fjärde Arvikatös, Astrid Landgren.
På Fredag var jag mycket flitig med ett par pyjamas, men kunde omöjligt få ärmarna att sitta ordentligt, så det måste Rut hjälpa mig med, när hon kommer. Och på lördag och – oh fasa söndag – sydde jag ett linne.
På söndag låg jag förresten ända till klockan 1 och läste om prinsar och hertigar och allt möjligt av Nataly von Eschstruth. Och dom fick varandra och allt blev frid och försoning i 25-öresboken. Sen tillbringade jag en slö dag. Frampå kvällen fick jag lust att gå på bio, och ringde helt ogenerat upp Tolle och frågade, om han skulle gå med.
Han ringer ju upp mig alltsomoftast. Jo då, gärna “je’ kommer som ett skott och hämtar Dig.” Och vi va’ på Auditorium och såg “En pojke med järnnävar” där dom boxades alldeles vilt. Hälften av publiken utgjordes av småpojkar, som vilda av förtjusning applåderade av alla krafter, när hjälten efter en spännande kamp, segrade. De’ va’ riktigt skojigt förresten. sen skulle vi in på något konditori för att dricka té. Feiths vid Sveavägen – fullsatt, Feiths vid Drottninggatan – fullsatt. “Café Rouge”
– fullsatt. Men vi hade gett oss den lede på att vi skulle ha té, och hamnade slutligen på automaten “S:t Erik”, där vi fingo vad vi önskade åtminstone vad kvantiteten anbelangar, kvaliteten var ganska tvivelaktig.
Idag har jag varit mycket flitig. Städat och piskat mattor och tvättat två blusar, vilket senare mina arma händer bära tydligt vittne om.
Nej, nu får de’ allt räcka för denna gång.
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Nu har jag varit rent ohjälpligt lat med att skriva på sista tiden. Jag har totalt mist lusten att sitta och “utgjuta” mig i dagboken. Kanske det också beror på att jag haft så ont om tid. Jag har nämligen arbetat extra i Skandia flera timmar om dagen. Nu är det arbetet färdigt och i fredags fick jag lönen för 47 timmars jobb = 96 kronor. Inte så illa. Det skall användas till den blivande bosättningen, vartenda öre.
Så kom Kalle upp. En eftermiddag stod jag här i allsköns ro och ensamhet och strök, då det plötsligt ringde, och där stod han! Jag väntade honom inte förrän om ett par dagar, så jag blev alldeles matt av glädje och överraskning.
Det dröjde t.o.m. en liten stund, innan vi kommo oss för att kyssas. Dagen förut hade jag helt oförhappandes stött ihop med pappa på gatan. Han ringde alldeles strax efter Kalle hade kommit, och så beslöto vi att träffas på Kastenhof där pappa befann sig i sällskap med ingeniör Hansson.
Där åto vi supé, filet à la Oskar naturligtvis. Det måste man äta på Kastenhof. Redan morgonen därpå reste pappa, så att Kalle och jag kunde ägna oss ostört åt varandra om eftermiddagen. Han mötte mig utanför Skandia varje dag och sen voro vi tillsamman så länge som möjligt in på natten. Vi voro mest härhemma och trots att vi nästan alltid måste sitta tätt tryckta mot varandra och kyssas och smekas och vara oförnuftiga, hunno vi dock med att tala en hel del förstånd. Vi skola inte gifta oss förrän tidigast om ett år. Kalle måste ju nästan så länge vara ute och flacka och resa omkring till alla bruk, fabriker, väverier etc. för att samla material till sin utställning. Sen får vi se hur det gestaltar sig.
En middag voro vi bjudna till middag hos Erikssons, där Tolle bor, och träffade fru Eriksson och sonen Ragnar, som jag nästan genast blev Du och bror med.
Dagen därpå voro vi på Dramaten och sågo “En idealisk äkta man” av Oskar Wilde med Winnerstrand, som nu har flyttat till Dramaten, i huvudrollen. Den bussiga Winnerstrand, det var han, som spelade i “Bland bålde riddersmän” den kvällen, då Kalle och jag förälskade oss i varandra. Även här var han särdeles sympatisk, men stycket var det inget vidare med. Efteråt hade vi en förtjusande supé i Blanches matsal, där det verkligen är mycket trevligt.
Så sågo vi en kväll på Röda kvarn “Världens Hjärtan”, Griffiths stora fredspredikan. Den var verkligen gripande med de mest hjärtskärande scener. Lily och Dorothy Gish samt Harron briljerade i huvudrollerna med ett verkligt realistiskt och fängslande spel. Fem dagar stannade Kalle hos mig, så måste han resa igen. Tidigt på tisdag morgon. Så vi togo adjö på måndagskvällen här hemma. Det var så sorgligt, att jag grät. Stora tårar.
Och det var så svårt att låta honom gå. Ack, hur jag längtar till den dagen han inte behöver gå ifrån mig, utan får stanna som min herre och härskare i vårt eget hem!! Oh, gode Gud, måtte vi då finna lyckan i den högsta fulländning!
Dagen efter då han rest, var jag nästan som bedövad av en svidande tomhetskänsla. Då jag satt här på kvällen, ringde som väl var Tolle och pratade en lång stund. Och så kom vi överens om att gå på Palladium på onsdag. Oh, en sådan ljuvlig musik! Jag glömde nästan bort att titta på Mary Pickford och Elliot Dexter för att höra på den. Det finns ingenting, som jag kan njuta så intensivt av som vacker musik. På torsdag kom pappa till stan igen efter en resa till Nyköping och Södertälje, så vi voro ute på kvällen och hamnade på biografen Drott.
Och sen greps vi av fullkomligt biografdille och ha varit på bio varje kväll, ibland två. Nu sist ha vi efter att ha ätit middag på Gillet idag, besökt “Röda kvarn” och sett Chaplin i en vansinnig, men rolig fars. Igår och idag har det varit Barnens dag, men sådant förmår inte roa mig det ringaste numera. Jag betraktar fullkomligt likgiltigt alla zigenerskor, negrer, cowboys, och andra, för det mesta rysligt illa kostymerade böss-skramlare. Barnens Dags gatuliv här i Stockholm är förresten ganska slött. Det finns inget verkligt trevligt. Stadionfesterna äro ju storslagna förstås, men har man sett den en gång, så kan man den.
Usch, vad det är tråkigt att vara så här blaserad och kritisk! Aldrig kan man ha något riktigt roligt. Särskilt som jag inte har Kalle att ha roligt tillsamman mod.
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Hela 14 dagar har jag nu låtit dagboken ligga. Varför?? Jag har inte känt någon lust att skriva. Och har det knappast nu heller förresten. Aldrig hade jag väl kunnat tänka mig att det skulle vara precis likadant som förut att vara förlovad. Men det är det. Utom det, att en obetvinglig, gnolande, plågande längtan tillkommer. Oh, vad jag beklagar alla flickor som inte få vara tillsamman med sina fästmän. För det är absolut ett behov.
Jag lider mycket av att vara så ensam. Blir bitter och sorgsen och tråkig. Inte kunna breven egentligen ge något djupare utbyte, fast vi skriva varenda dag. Det blir ofta rena skyldighetsbrev. Skall det fortätta så här, kommer då min fästmötid som enligt mångas utsago ska vara den lyckligaste i en flickas liv, att istället bli den tråkigaste för mig. Ack, Gud, om jag hade Kalle här! Eller vore hos honom! Hur annorlunda skulle det då inte vara!!!
Nej, jag vill inte sitta och skriva ned en massa “sorgligheter”.
