by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Vi bruka säga till varandra, att någon, som själv aldrig gått i ett hushåll med många barn och utan jungfru, kan ej ha en aning om de tusen och en småsaker, där är att uträtta. Tänk vad en kontorist vet litet om verkligt tröttande arbete!! Om de bli trötta och konstiga i huvudet ibland av alla siffror, vad kan det jämföras mot det evigt enahanda jäktet i ett hushåll?!
Först ha iväg barnen till skolan på morgonen. Då skall de ha cacao och smörgås. Sen städning med sopning damning, skurning, möbel och sängklädespiskning etc. (Det senare ju dock ej alltför ofta). Så skall Emy ha frukost innan hon vid 11-tiden ger sig iväg till sin skola. Så skall pappa ha frukost. Sen äta vi andra frukost, när Harry kommer vid halv 12-tiden. Så diskning efter alla frukostar. Därpå förmiddagskaffe (“det enda roliga man har,” brukar mamma och jag säga). Och så är det en liten stund över kanske, som dock utfylles av flitigt handarbetande. Så kommer bekymmer för middagen och lagning av den, så diskning, så läxläsning med ungarna, därpå eftermiddagskaffe och strax därpå kvällsmat. Och så alltemellanåt tvätt med allt förskräckligt besvär för den, bakning, klädningssömnad etc. Det går inte att räkna upp allt. Mamma är underbar. Hon bär denna tunga börda med samma goda humör och aldrig svikande godhet. Hur i all världen skall en sådan människa kunna bli nog belönad?!?!
Jag hjälper henne ju så gott jag kan. Och de små lediga stunderna flyga fram under brevskrivning, handarbete, litet spelning eller (sällsynt) läsning.
En vecka efter min hemkomst reste Kalle till Smögen, och han kommer först imorgon tillbaka. Han skulle samla fiskerimaterial till utställningen. Arvid och Bruno ha varit uppe ett par kvällar, och i afton har jag tagit en lång promenad i Brunos sällskap. Han är verkligen sällsynt sympatisk. Vi gingo längs kajen och tittade på stora båtar och sågo på när “Tisnaren” ett av våra största motorfartyg just förankrade därnere. Det var härligt väder. Praktfull rodnande solnedgång, som sedan efterträddes av en mjuk, dimblå skymning. Vi gingo genom Slottsskogen hem, och berg och träd bildade de vackraste silhuetter mot den svagt opalfärgade himlen.
Och vi talade om mångt och mycket. Och våra åsikter tyckas vara alldeles ovanligt samstämmiga. Nu har jag egentligen inte skrivit “dagbok”, utan i en följd då jag fått tid, talat om senaste tidens händelser. Hädanefter skall jag försöka att skriva så ofta som möjligt.
by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Inte förrän vid 11-tiden anlände jag till Hasselbacken, där hela etablissemanget var abonnerat. Jag blev nästan yr i huvudet av alla granna dräkter och ett sådant vimmel av folk. Här voro dock nästan alla herrar i frack. Ett undantag utgjorde en särdeles vacker yngling i czardasdräkt, vilken yngling senare på kvällen fångade mig för en smäktande vals. “Kunde vi inte träffas sedan?” hans ögon och läppar bådo bevekandes. “No thanks, I must go away from Stockholm tomorrow! Yes, just som jag med dödsförakt kastade mig ut i vimlet, beslöt jag att för denna enda kväll lysa med mina kunskaper i engelska och förneka min svenska nationalitet. Skulle jag lyckas?
Knappast hade jag trängt mig ut i stora danssalen, förrän jag uppfångades av en lång, stilig, mörk herre. Och så uppslukades vi av den böljande massan som vaggade kring till tonerna av Trobäcks orkester. “Så vackra tänder Ni har”, voro hans första ord. “Do you speak english”, replikerade jag “Yes, a little”. Oh, that’s very good!” Och så förde han mig genom en del hallar och salar till Röda Kaféet, där han hade ett utmärkt trevligt bord i ett hörn. Champagne förstås.
Musiken stämde just upp en sprittande fox-trot, då vi höjde glasen med den pärlande drycken. Han såg verkligen riktigt bra och trevlig ut! “Your health!” Och så ned för att dansa. På beställningssedeln för champagnen såg jag hans namn. Wendelin.” Never heard it before”!
Han ville så gärna titta under min mask. “No, please dont!! I assure you I have a rather nice nose and am not at all ugly”. Han skrattade. Om en stund uppenbarade sig en annan stilig herre med en rococcodam. Vi skålade alla, och herrarna kysste sina damer på hand, och så rökte vi cigaretter och dansade igen. Oh, ett sådant glatt och brokigt vimmel!! Min kavaljer fick min levnadssaga i följande form:
Född i Buenos Aires af spansk-engelska föräldrar. Kom till London vid 15 års ålder. Nu tjugo år. Gift i London sedan 6 månader tillbaka med en svensk köpman. Var nu på besök i hans föräldrahem, i sällskap med min bror. (Eric!) som även bevistade maskeraden. Av hans meddelande om sig själv framgick endast, att han var ogift och antagligen officer (jag tror kapten). Hade en längre tid vistats i Ungern.
“No, now I must really look round for my brother, I promise soon to be back again”. Och jag dansade iväg följd av hans beundrande blickar, som nog mest beskådade mina silkestrumpklädda ben, över vilka han upprepade gånger uttalat sin förtjusning. Efter en stunds sökande fann jag Eric, glad och livad efter en bättre middag, i närheten av stora danssalen. Vi valsade ut förstås. Jag anförtrodde honom att jag redan fått en så trevlig kavaljer, att han alls inte behövde bekymra sig om mig.
Jag vet inte, hur han upptog underrättelsen. Blev just “hankad” av en annan herre och måste gno omkring värre, innan jag fick återvända till det trevliga bordet i Röda Kaféet. En massa skådespelare var där förstås, bl.a. blev jag uppbjuden av Kåge, men flydde till Röda Kaféet och min civila officer. Han väntade troget. “But why dont you dance with any other girl?!” “No, I will only have you”! But please remember, I am not for you, I am married and much devoted to my husband!!”. “So, yes, I will remember that”.
Vilket dock ej alls hindrade honom att lägga armen om mitt liv och kyssa min arm. Och jag, jag hade ju mask, och ville riktigt vara med på ett maskisäventyr så.. I didn´t mind! Han hade en vit nejlika i knapphålet. Den gav han mig, och så måste jag sätta fast en ny åt honom. Så köpte han en mörkröd doftande ros. “That´s the really flower for you!”. Det hela var mycket roligt, men fram på morgonen var det oåterkalleligen slut, och han hade inget annat val än att ringa efter en bil, och följa mig till St Eriksgatan.
I bilen tyckte han: “Du har verkligen uppfört Dig flott och just och varit fullt uppriktig. Du är ett riktigt rart litet barn och jag tycker det är tråkigt, att inte få träffa Dig mer”. För det hade jag försäkrat honom var fullkomligt uteslutet. Jag måtte ha sett förfärligt barnslig ut i den där peruken. Ja, så var det slut på det roliga. Följande dag (eller rättare, samma dag) skulle jag alltså lämna det glada Stockholm. Tåget gick visserligen inte förrän 12.55, men jag hade en del att ordna med, så jag gick upp redan klockan 9 (klockan var 6, då jag lade mig).
Jag måste naturligtvis för Rut relatera händelserna från maskeraden. Och hon var förstås mycket avundsjuk över allt det skojiga jag haft. Jag undrar om det skulle varit ändå bättre om hon varit med. Stämningen var allt mycket tryckt, trots det strålande solskensvädret. Rut var ledsen, och jag inte mindre. Man kan ju inte utan smärta slita sig lös från en plats, där man bott i 5 år och trivts så utmärkt. Och just på allra sista tiden hade jag haft så mycket roligt. Jag förutsåg till fullo, att när jag kom till Göteborg, var det slut på den roligheten, och kände mig litet upprorisk. Men så kom tanken på Kalle och ljöt balsam på min svidande själ.
De sista veckorna hade även Rut och jag musicerat mycket tillsamman på mandolin och piano. Vi hade våra “schlagers” bl.a. Missouri-Waltz, Hawaiian Butterfly, “Will you write me a letter” m.fl. som vi utförde med verklig brio. Nu skulle vi ta ett par avskedsbitar. Men vi hade inte hunnit med mer än “Hawaiiah,” förrän stackars Rutans självbehärskning försvann. Hon snyftade högljutt “Ja, jag kan verkligen inte-hjälpa det, men det är så förskräckligt tråkigt, att Du skall resa”.
“Kära Du, gråt ut Du bara, det lättar alltid”, var den enda tröst jag kunde ge. Och så måste jag ställa mig i fönstret och titta ut på S:t Eriksbron och Klara sjö för att ej själv förlora jämvikten. Det var naturligtvis värst för henne, som blev lämnad ensam kvar, under det att jag reste ner till alla mina kära. Jag försökte dock, så gott jag kunde, intala henne mod och bad henne att så mycket som möjligt sällskapa med Skandiaflickorna o.s.v. för att tiden ej skulle bli så lång. Stackars liten, hon grät, så hon inte kunde följa med till tåget. “Så, som jag ser ut”! Utan vi togo avsked uppe i rummet, och så bilade jag ensam ner till station.
Där infunno sig så småningom Margit, Maja, Rut Pauli, flickorna Berg och Tolle, nästan alla försedda med gotter av olika sorter. Helga hade ringt på förmiddagen innan jag gav mig iväg. Hon hade också varit på Teatermaskisen (man kan tänka sig att det varit mycket folk, då vi ej sett varandra!!), och var förstås så “bakom” att hon inte orkade ner till tåget. Men kravla sig ur sängen för att ringa och säga adjö, det måste hon förstås!
Så ångade då tåget ut från perrongen söderut. Med stort vemod tog jag avsked från den solglittrande Strömmen och Riddarfjärden, såg Operan, Grand Hotell, Riksbanken, Slottet, ja, t.o.m. en skymt av gamla Skandia glida förbi min sorgsna blick. För sista gången på allvar. Ty om jag nu kommer upp till Stockholm någon gång, blir det väl bara på små tillfälliga besök. Farväl, Du sköna Mälardrottning! Du glada, vackra stad! Jag är så glad över att Du vid avskedet tedde Dig så praktfull med solskenet flödande över gator och torg och hus. Och först och sist alla Dina glittrande, blånande vattendrag!
Resan var långtråkig som vanligt. Längre söderut hade solskenet förbytts i piskande regn. Vid framkomsten mottogs jag av Kalle, pappa, Bruno och Arvid. Och vi foro efter de första innerliga hälsningarna hem till lilla mamma och barnen och en liten läcker supé. Vi ha nu tre “ungar”, ty förutom Harry och Lillan, bor här också en liten flicka som vi tagit från det svältande Wien, lilla Emy. Hon är så mager och liten, stackarn, trots sina 16 år. Så började jag genast min verksamhet som hushållsassistent, ty mamma höll på med en kostym till Harry, och var sålunda bunden vid maskinen hela dagarna. Lilla duktiga mamma! Först när jag nu kommit in i de dagliga göromålen (har ju nu varit hemma i 2 veckor) kan jag till fullo uppskatta det oerhörda arbete, som mamma i tysthet uträttat under alla dessa år.
by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Och redan på måndag var en liten inledning till den kommande veckans festande, i det flickorna i Skandia hade generalrep på en pantomim, som skulle uppföras dagen därpå. Skottdagen. Då hade nämligen Skandias damer inbjudit alla Skandiaherrarna till Skottårsbal. En mycket trevlig idé, som upprunnit i en “brandflickas” Margit Gillkvists hjärna. Det var en pantomim med Chaplin i huvudrollen och där jag, dold av ett draperi, ackompangerade läsningen med stilla sång till luta. Det artade sig utmärkt.
Då jag kom ned i mitt arbetsrum för att hämta 20 öre till spårvagn, satt Herr Husén som vanligt och arbetade men följde med mig och gjorde mig sällskap ända hem. Så jag sparade in mina 20 öre. Vi pratade om en massa saker i allsköns oskuld, så som det anstår två på olika håll förlovade individer. Vid hemkomsten fann jag Rut i full färd med att lära Helga spela “Habakackuck“. Denna särdeles besynnerliga benämning på mandolin har sin särskilda historia.
Rut har någon gång från Linnea fått en rysligt näpen “Good” det vill med andra ord säga en liten sprattelbaby av trä. Som det anstår en flicka av så religiöst och bibelsprängt ursprung som Linnea, hade hon döpt “gooden” till ”habakuk”, efter den gamle profeten. Detta namn fann Helga synnerligen tilltalande, men hon fick det till “Habackackukck” Och som mandolinen hänger på väggen strax intill “gooden” uttryckte hon sig: “Hör Du Rut, spela nu lite på Habakackuckinstrumentet”. Du milde vad vi skrattade. (Det var på syjuntan, då vi sedan apterade detta konstifika namn på mandolinen).
Emellertid hade Helga blivit så tjusad av “Habakackucks” toner, att hon ovillkorligen ville lära sig att spela hon också. Och nu hade hon fått en första lektion, vilken dock inte tycktes varit uteslutande framgångsrik ty hon förklarade för mig att “jag har verkligen lärt mig g-durskalan, men kan absolut inte “darra”. Ja, det var ju ett svårt fall. Sedan hjälpte hon mig att tvätta håret, och trots den sena timman plockade jag därefter fram och skrudade mig i den maskeradkostym, som jag snörpt ihop till Gymnos maskerad nästa lördag.
Det är en slags pierrottkostym, åstadkommen av min gamla ljusblå sidenklänning och svart sammet. Helga var idel beundran. “Du kommer att “bräcka” allihop”, tyckte hon. “Jag har varit på flera maskerader, men sällan sett en så söt dräkt”.
På tisdag gick så skottårsbalen av stapeln. Skrudad i min gråblå, verkligt stiliga sammetsklänning med strumpor och skor i samma färg infann jag mig vid 8-tiden på Skandia. Häradshövding Kinnander hade varit så älskvärd att upplåta alla styrelserummen för festen. På hissdörren stod präntat på ett stort hjärta “I, som här inträden, låten hoppet fara”. Detta avskräckte dock ingalunda de högtidsklädda herrar, som gladeligen läto sig “upphissas” av en liten springpojke från Brand, för kvällen förvandlad till Cupido i vit dress, gullband om midjan och håret och ett gullkoger, båge och pilar.
Stora styrelserummet (med härligt parkettgolv) var förvandlat till balsal, alldeles tomt, sånär som på de med röda skärmar försedda lamporna och Skandias märkesmän i olja på väggarna. De gamla gubbarna sågo till att börja med mycket förvånade ut. Något sådant hade de aldrig fordom skådat i detta rum, där blott gamla torra gubbars torra protokoll o.d. vaggat dem till sömns. Men nu!! Allt eftersom festen framskred, spred sig dock ett leende över deras bistra drag, och det var nog som Kinnander sade i sitt tal vid supén, att “de gamla farbröderna därnere tyckte säkert, att bättre användning har styrelserummet aldrig haft”.
I ett litet rum bredvid balsalen stod det för kvällen förhyrda pianot. Greve von Rosens rum hade förvandlats till något á la orienten. För fönstren hängde istället för gardiner massor av serpentiner i alla färger. Golvet var belagt med mjuka mattor och vackra brokiga kuddar att sitta på, i ett hörn stod ett lågt rökbord med små kinesiska koppar och lampor, på väggarna hängde brokiga målningar och teckningar och belysningen utgjordes av ett par kolossala mattskimrande kulörta lyktor. Verkligt stämningsfullt.
Så kom spegelsalen med bekväma soffor och stolar och där buffén stod framdukad. Och i ett rum därinnanför voro spelbord anordnade för de äldre herrarna och dem, som ej dansade. Det är dock att märka, att detta rum stod tomt hela kvällen, utom när ett eller annat upphettat par förirrade sig dit in i svalkan. Stora trapphallen användes som rökhall. Tissan Engström på Brand hälsade gästerna välkomna med ett charmant tal på vers. Så vidtog genast första valsen, till vilken damerna bjöd upp. Jag gynnade gamla herr Nyberg på “Avbrottsbyrån” eller vad det heter. Sedan sjöng jag till luta en mycket rolig hälsningsvisa, som Edvard Svensson skrivit åt mig, och som rönte stormande bifall. Och så dansades det av hjärtans lust igen. Hur det var tycktes kapten Ehrner ha för avsikt att lägga beslag på mig för hela kvällen. Vi valsade, steppade och trottade värre och vilade oss däremellan vid en cigarett i “rökhallen”.
Rätt som vi satt där i sällskap med dr. Sjögren, Rut Svedelius och kandidat Stenström, kom gamla ingenjör Lagerkvist spatserande, allvarlig att skåda. Stenström hade lånat min cigarett för att tända sin med, och just som han skulle räcka mig den tillbaka, kom L. framklivandes, tog den helt sonika och började röka av alla krafter, förklarande, att det var den bästa cigarett han någonsin smakat! Du milde, vad jag kände mig enkel, och vad de andra skrattade!! Sen kom han fram, bjöd mig på en härlig “Royal” och kysste mig chevalereskt på hand. Oj, en sån gammal rolig en!
Pantomimen rönte ovationsartat bifall. Greta Svedelius var också enastående bra som Chaplin. Och japanskan, svartingen, österländskan och europeiskan, som alla bringade honom sin hyllning, voro förtjusande trevliga och väl kostymerade. Sen avdansades en del kotiljonger och jag fick hjärtan av både Ehrner och Fröding. Det fanns också skojiga pappershattar och mössor och “tvångskotiljongen” förbereddes genom tombolahjul. I den fick jag nr. 27, d.v.s. pianisten Larsson från Brand. Så kom det stora slaget. Alla flickorna ställde upp i ett långt led och tågade med Amor i spetsen, bärande ett stort vitt standar med påskrift “Upp till frieriet!” och fullhängt med röda hjärtan, avsjungande “Skottårsmarschen”. (Som väl är, har jag fått avskrifter av alla de trevliga visorna och talen).
Och så hankade sig var och en en karl, och behängde honom med ett hjärta från standaret. Ehrner fick mitt förstås. Till supén hade jag även honom, och vi tågade alla i väg, avsjungande en glad bordsmarsch på melodin “Vi gå över daggstänkta berg”. Stämningen där uppe i ”himlen” var den bästa möjliga vid de synnerligen trevligt dukade långborden. Ingenjör Thorngren höll ett mycket roligt tal och ävenså “Kino”. Sen dansades det friska tag igen, ända tills fru Kinnander, som var särskilt inbjuden, vid halv 2-tiden bröt upp. Häradshövdingen hade gått något tidigare. Hem åkte Helga Schram, Rut Andersson och jag i bil. Och så var den glada festen till ända.
På onsdag hade vi symöte hos Maja, trevligt som vanligt. Torsdag eftermiddag tillbrakte jag och Rut på avskedsvisit hos Israelssons. Och på fredag kväll hade flickorna i Skandia avskedshippa för mig i lunchlokalerna. Och vilken enastående lyckad tillställning!! Då jag vid 8-tiden anlände upp till herrarnas lunchrum där festen skulle gå av stapeln, möttes jag av diverse mystiska personager. Först en enastående lustig liten herre i smoking, elegant som det värsta, med hög hatt på det svartlockiga håret, blomma i knapphålet o.s.v. Vidare en “dununge”, så näpen, en Pierrot, en liten backfish med korta kjolar och hängande hår, en gammaldags ungmö, en glad student och en hemsk revolverskjutande apache.
Personerna avslöjades såsom varande resp. Maja, Carola, Rut, Elsa, Rut Pauli, Margit och Helga. Och så var det då Greta, Märta och jag “i civil”. Mitt på golvet var dukat så trevligt med bordsdekorationer av röda tulpaner, röda sidenband och en liten röd ljusstake med brinnande ljus vid varje kuvert. Så hade Helga diktat vers och ritat de näpnaste placeringskort i rött, grönt, vitt och svart. Stämningen blev genast glad, tack vare dragspel och en förhyrd grammofon. Till supén fingo vi smörgåsar med ost och sardiner (“för det minns jag att Du tycker om”, sa Maja) sen härlig hummer, så delikata småbiffar med utsökta potatiskroketter samt till slut ljuvligt Ris á la Malta.
Dessutom synnerligen rikligt med vin, så stämningen steg oavbrutet. Under måltiden förekommo inte mindre än tre versifierade hyllningar och därjämte brev från Hr Husén (åtföljt av en härlig bukett tulpaner och björkris) samt ett telegram. Det senare var från de övriga flickorna på ”Liv” och synnerligen älskvärt mot mig, men med en skarp pik åt arrangörerna, för att de övriga “Livorna” ej blivit anmodade att deltaga i festen!! Först läste Carola utmärkt trevliga verser, som visst Guido, hennes bror diktat ihop. Han är ju poet. Så sjöng Maja till dragspels accompangemang “Tretton sorgliga verser till Judits bortgång till Äktenskapet”, författade av Herr Husén och mycket roliga. Sedan föredrog Helga, apachen, med sin ej vidare musikaliska röst en längre sång, synnerligen bra hopkommen av henne själv. Allt var så innerligt rart och snällt – alldeles för snällt – av dem, att jag var riktigt rörd, när jag med ett kortare anförande på det hjärtligaste tackade dem.
Jag var riktigt glad, då det blivit avdukat, så att man ej längre behövde frukta för krossande av porslin och glas då mannen i smoking och apachen duellerade på revolver, Rut gick på händerna o.s.v. Och vi dansade, hoppade, sjöng och skrålade, tills vi faktiskt inte orkade mer. Den glada studenten, som i början uppträtt i välpressade tennisbyxor, blev alltmer upphettad och försvann till slut för att återkomma i ett par synnerligen kvinnliga spetsprydda kortbyxor. Och Pierrot, stackarn, hade måst avstå från sin rock och uppträdde med synnerligen decollterad överkropp. Mannen i smoking svettades förskräckligt, men uthärdade hjältemodigt. Inte ens hatten avstod han från.
Vi togo ett par fotos, som till vår stora glädje blevo riktigt bra. Vid halv ett-tiden orkade vi inte hålla på längre, utan avtågade, sedan jag blivit presenterad men de 12 små röda ljusstakarna. Kom så sista dagen i Skandia, lördagen den 28 februari. Jag försökte att få så mycket arbete som möjligt in i det sista för att stämningen inte skulle bli alltför vemodsfylld. Men ack, vad det kändes besynnerligt!
För sista gången “smet” jag föredragningsboken från Rut Svedelius och hjälpte Carola att kollationera mina gamla liggare. För sista gången satt jag som “tjänstinnehavare” i Majas och mitt trevliga lilla krypin och stirrade på Hotell Östergötlands stora skylt på andra sidan gatan. Mitt farväl till skrivmaskinen var mycket poetiskt, jag gjorde nämligen avskrifter av alla verserna från avskedshippan att delas ut bland deltagarna. Litet främmande verkade också alla de härliga blomster, som en stor del av kamraterna varit nog vänliga att skänka mig vid min bortgång från Skandia.
“Lunchlaget” hade dukat så fint med den härligaste moccatårta mitt på bordet. Och extra kaffe, mycket starkt och gott. Innan vi åt, togo vi ett par kort, som jag dock ännu ej fått. Hoppas att de äro bra. Så gick jag då omkring så gott som på hela Skandia för att ta adjö. Det var så tråkigt, men jag grät lyckligtvis inte. Och så lämnade jag då vid 3-tiden med händerna fulla av blommor den gamla, vackra byggnaden, där jag haft så många glada stunder. Sällan några tråkiga. Månne jag någonsin åter skall inträda där… Ridån gick ner över en akt av mitt livs skådespel.
På kvällen gick Gymnos maskeradbal av stapeln. Rut och jag skrudade oss som resp. Pierrot och Pierrette och voro nog så vackra att se på. Jag hade korkskruvslockar och sammetsband om håret, Rut en lustig liten svart hätta med vit stor pompong av tyll. Vi hade ett fasligt besvär, innan vi fingo en bil (jag fick gå och “anropa” en på Fleminggatan). I lokalen vid Nybrogatan 50 rådde verkligen ett brokigt vimmel, när vi vederbörligen maskförsedda trädde in. Alla möjliga färger och fasoner svävade omkring i en smäktande vals. Där fanns en hel del dräkter, som voro verkligt eleganta och vackra, fjärilar i olika kulörer, valkyrior, de oundvikliga bebées förstås, borgfruar från medeltiden, änglar, nornor, pierretter m.m. samt rococcoherrar, sjömän, kineser, clowner, Pierroter, negrer o.s.v.
Jag tror inte det var mer än ett tiotal herrar i frack. Alla hade masker, och serpentiner och pappersflaggor fladdrade. Vi funno om en stund Helga i fantastisk vit och skär dress med vitt hår och Märta som borgfru, mycket anständig. Omsider uppenbarade sig även Tolle i akademisk frack och Ragnar i en synnerligen trevlig svart Pierrotdräkt med vita pomponger och hätta med vit fjäder, och den traditionella hårlocken därunder. Han tyckte tydligen att han och jag passade utmärkt tillsamman, ty han dansade uteslutande med mig hela kvällen, utom då jag “hankades” på annat håll. Och inte mej emot!! Han dansar gudomligt bra, och så har jag från första stund tyckt bra om honom. Lång och smärt med präktig figur, klädd i en så väl passande dräkt och dessutom svarta silkestrumpor med vita smala ränder, lackskor med vita, stora pomponger – – kan man önska sig en bättre kavaljer?? Att han tyckte förlovningsringen kunde fått stanna hemma, att han tryckte mig så tätt intill sig i dansen – och att han undrade så, om vi nu inte skulle få träffas mer, när han rest till Uppsala och jag till Göteborg—- det var väl bara karnevalsskämt?! Eller kanske han var just som lite kär i Kalle Renckes fästmö denna kväll?! Sista valsen – skottårsvals, intime (!) var bedårande. Alla lampor släcktes.
Blott högst uppe under taket sände en strålkastare ett matt blåvitt sken över den brokiga skara, som svävade kring till tonerna av “Den farliga månen”. – Det var en farlig vals. – Stämning- mättad av flirt och skämt – kanske allvar också – med glödande – frågande – svarande ögonkast – ja, stämningen var mättad med erotik! Hans arm fattade mig så hårt, att jag knappast rörde vid golvet. Det var som om en hade dansat – ej två. Runtomkring oss kysstes paren öppet och ogenerat. Jag vågade ej se upp på honom, då han böjde sitt huvud och tryckte sin heta kind hårt, hårt mot min. Oh, det var en dans sådan, som gör oss heta och yra!
Fast det fick ej vara så, han var ej Kalle! Jag är tacksam att han ej kysste min mun. Gu vet, om jag mäktat göra motstånd. Då dansen var slut, var det som om hans arm ej kunnat släppa sitt tag om mig. Han höll mig hårt om livet, ända tills han måste låta mig gå för att ta på ytterkläderna. Han hjälpte mig med pampuscherna. Vi sade inte många ord. Bara beklagade att det var slut så tidigt, redan halv 12.
Då vi skulle stiga in i bilen för att fara hem, yrkade han på att vi skulle resa hem till deras och äta smörgås och dricka te. ”Jaa tack”. Vi måste sitta mittemot varandra i bilen, men han höll min hand hela tiden i skydd av min spetsschal. Så klevo vi upp till dem så tyst och ordentligt och drucko té och viskade, och sen rökte vi alla cigaretter på ottomanen, Ragnar naturligvis så nära mig som möjligt med sitt huvud mot mitt och sin arm under min.
Skulle jag ha stött honom tillbaka?? Jag nändes inte. Han såg så rar och lustig ut där han satt. Sin fina Pierrotkrage hade han tagit av sig, och han liknade oerhört den där sympatiska kinamannen i “Broken blossom ” i sin lustiga hätta och svarta jacka. Till slut måste vi, trots Tolles och hans protester, bryta upp. Rut och Tolle kom först upp och gick ut i tamburen. Så reste jag mig, drog min arm ur hans och ville gå efter dem. – Men då – (Gud ske lov att jag inte vände mig mot honom) fattade han mig med ett lidelsefullt hårt grepp om bröstet och pressade sina läppar mot min nacke i en lång brännande kyss. Så gick jag utan att vända mig om….. Farväl Pierrot !!!! Pierrot och Pierrette få aldrig se varandra mer. Farväl !!!!
Då han kom ut i tamburen var han omklädd i vanliga kläder. Så följdes vi alla fyra hem till Inedalsgatan, Ragnar med sin arm under min förstås, men nu pratade vi förståndigt. Jag talade om Kalle, och han hörde mest på. Nu skulle jag försöka bota honom för hans lilla karnevalsamourette. “Ser Du, Kalle och jag äro båda så bussiga med det, att vi vilja inte hindra varandra att vara ute och roa oss även i andras sällskap!! Vi äro ju ändå så säkra på varandra!” Då förstod Ragnar, och anförtrodde mig, att han skulle nog själv vara förlovad, om inte den långa studietid, han ännu hade kvar, hindrat honom. Bravo Ragnar, så slutades dock det lilla äventyret till allas belåtenhet… Eller hur?
Söndagen därpå (egentligen samma dag) voro Tolle och han uppe på avskedskaffe. Han skulle nämligen resa till Uppsala redan samma eftermiddag. Stämningen var allt litet avskedstung. “Nu kanske vi inte få se varandra mer på länge”! Nej, vem vet? Men som Pierrot och Pierrette få vi aldrig ses mera.
Den följande veckan hade jag fullt upp att göra med att ordna för hemresan och avlägga avskedsvisiter, personliga och per telefon. Hos dr Lundberg var jag uppe förstås, och han var så rar som vanligt, kysste mig på hand, då jag tog adjö och gratulerade min fästman. Kan just undra om jag någonsin mer får höra av honom. Så var jag hos Ekebergs och Heddy, tant och Maja. Där trädde jag upp ett mönster på en gardin eller draperi, som jag ämnar brodera två lufter av. Mycket vackra, hålsömmar och brokiga blombuketter.
På onsdag hade vi avskedssyjunta hos oss. Alla flickorna voro närvarande och vi hade så trevligt. Togo två fotografi, vilka blevo utmärkta. Torsdagsmiddagen avåts hos Rakel Brindell, född Kihlman, i deras charmanta våning. Verkligen storslagen. Nästan för stor för två. Rakel och jag hade på måndag förmiddag tagit en ljuvlig solskenspromenad till Djurgårdsbrunn där vi lunchade och mådde utmärkt. En dag under veckan ringde Eric och ville nödvändigtvis, att jag skulle avsluta min Stockholmsvistelse med ett verkligt evenemang – teatermaskeraden på Hasselbacken. Ja, varför inte? Dräkt hade jag ju, och det kunde verkligen vara roligt att för en gångs skull bevista en verklig maskerad. Gymnos var för “snäll” klockan 7 – halv 12 utan champagne o.d. (Men mycket trevligt hade jag där i alla fall).
På lördagsmiddagen träffade jag alltså Eric för att få den erbjudna biljetten och då körde han mig en tur i sin nya, flotta bil, som han delar med ett par andra handelshögskoleiter. Jag vill lova, att ungdomarna vräker sig!! Sen var jag och hyrde en synnerligen vacker rödbrun polkahårsperuk. Pris 12 kr. oh, Du milde!! Men så var det också min enda utgift för maskisen.
by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Jag tycker verkligen själv, att det är mycket tråkigt, att jag så totalt försummat min gamla präktiga kamrat, dagboken, de sista månaderna. Nog har jag haft fullt upp att skriva om. Men inte ett ord har jag skrivit om min vistelse i Göteborg i julas, och allt som sedan har hänt tills jag igår, lördagen den 28 februari 1920, slutade min plats i Skandia för att nu resa till Göteborg och bli bosatt där, kanske för alltid…
Det är så många olika tankar och känslor, som nu röra sig inom mig. Den sista tiden har varit så rik på händelser. Skall jag försöka skildra dem? Ända sedan nyår har jag haft mycket arbetsamt i Skandia. Herr Jansson kom visserligen upp från Skåne i mitten av januari och tog hand om taxeringsuppgifterna m.m. men jag har haft fullt upp att göra med bokslutet. Eftermiddagarna ha flugit fram med oanad hastighet. Syklubben har haft regelbundna sammankomster varje vecka. Syklubben består av Maja, Margit, Helga, Carola, Märta, Rut och mig, och vi ha samlats varje onsdag hos någon av oss. Och så har det sjungits, pratats och dansats, men vi ha verkligen också sytt och – läst roliga böcker. Alltid hög, glad och trevlig stämning – aldrig skvaller eller förtal, vilket vi högtidligen bannlyst från våra sammankomster. Så har det varit bio ibland och bjudningar och sånt.
De sista veckorna ha vi flera gånger haft Tolle och Ragnar här hemma och haft mycket trevligt. Första gången Ragnar var här, var han liksom lite högtidlig och blyg, men han märkte nog snart, att här gäller det bara att vara sig själv, så han var snart lika uppsluppen och livad som vi andra. Han och jag sympatiserar synnerligen bra. Lade bort titlarna gjorde vi ju första gången vi träffades – på Kalles tillrådan. En dag, en lördag förresten, voro Ragnar och Olle Israelsson här på eftermiddagen (Tolle hade rest till Uppsala). Olle gick jämförelsevis tidigt, men Ragnar trivdes så bra, så han stannade. Vi pratade och tittade på “Filmen”, och så kom vi på den idéen att “ligga framför brasan och berätta spökhistorier”.
Detta tillgick på så sätt, att vi lindade rött papper om skrivbordslampan och placerade den vid värmeelementet för att ge illusion av glöd. Så slog vi oss ned på kuddar framför “brasan”, Ragnar med huvudet i mitt knä. “Nå, nu får Du ta några riktigt rafflande historier, Du kan väl, Du som går på Karolinska”, tyckte vi. Nej, han kunde nästan ingenting, utan vi bara dillade, och jag flätade hans långa, ljusa, vackra framhår i 2 små nätta flätor med blå sidenband.
Sent omsider gav han sig iväg. Nästa lördag var han med Tolle här igen. Vi spelade och dansade hela eftermiddagen och han dansar alldeles utmärkt. Så tog vi en plåt, som glädjande nog blev mycket bra. Och sen slogo vi oss alla ned i soffan (Ack, vad det har flörtats i den soffan)!! Och nu fick jag ett kvistigt problem att lösa. Bör en förlovad flicka låta någon annan herre än sin fästman, hålla sin hand och krama den och kyssa sin arm, just vid armbågen? För det gjorde Ragnar, och trots min känsla för Kalle, fann jag behag i det. Kan det vara orätt? Herre Gud, jag har ett formligt behov efter smekningar ibland, och när Kalle är så långt borta så … Och Ragnar är lite yngre än jag och så rar…
Förresten ämnar jag fråga Kalle, när jag kommer dit ned. Emellertid måste pojkarna dock till slut bryta upp (fast med tydlig motvilja) ty klockan närmade sig hastigt halv 2. (Ett tag, när Ragnar och jag skulle bryta arm och bråkade värre, passade han på att kyssa mig i nacken också. Borde jag ha förintat honom med en blick?? I alla fall gjorde jag det inte).
På Söndag voro Tolle och jag på skidor långt utåt Edsviken i det ljuvligaste väder. Det var första gången jag var ute i vinter, och oh, hur skönt!! På hemvägen drucko vi kaffe på “solverandan” På Ulriksdal. Men Du milde, så varmt! Vi höll på att förgås, och det var ljuvligt att komma ut i luften igen. Hemvägen togo vi över Karlberg och jag fick det nöjet ett gå på Klara sjö under S:t Eriksbron ända fram till Inedalsgatan. Rut var borta på ett slags sammanträde i och för bildande av en “ideell klubb”, och hon kom inte hem förrän framåt kvällen.
