Vi bruka säga till varandra, att någon, som själv aldrig gått i ett hushåll med många barn och utan jungfru, kan ej ha en aning om de tusen och en småsaker, där är att uträtta. Tänk vad en kontorist vet litet om verkligt tröttande arbete!! Om de bli trötta och konstiga i huvudet ibland av alla siffror, vad kan det jämföras mot det evigt enahanda jäktet i ett hushåll?!

Först ha iväg barnen till skolan på morgonen. Då skall de ha cacao och smörgås. Sen städning med sopning damning, skurning, möbel och sängklädespiskning etc. (Det senare ju dock ej alltför ofta). Så skall Emy ha frukost innan hon vid 11-tiden ger sig iväg till sin skola. Så skall pappa ha frukost. Sen äta vi andra frukost, när Harry kommer vid halv 12-tiden. Så diskning efter alla frukostar. Därpå förmiddagskaffe (“det enda roliga man har,” brukar mamma och jag säga). Och så är det en liten stund över kanske, som dock utfylles av flitigt handarbetande. Så kommer bekymmer för middagen och lagning av den, så diskning, så läxläsning med ungarna, därpå eftermiddagskaffe och strax därpå kvällsmat. Och så alltemellanåt tvätt med allt förskräckligt besvär för den, bakning, klädningssömnad etc. Det går inte att räkna upp allt. Mamma är underbar. Hon bär denna tunga börda med samma goda humör och aldrig svikande godhet. Hur i all världen skall en sådan människa kunna bli nog belönad?!?!

Jag hjälper henne ju så gott jag kan. Och de små lediga stunderna flyga fram under brevskrivning, handarbete, litet spelning eller (sällsynt) läsning.

En vecka efter min hemkomst reste Kalle till Smögen, och han kommer först imorgon tillbaka. Han skulle samla fiskerimaterial till utställningen. Arvid och Bruno ha varit uppe ett par kvällar, och i afton har jag tagit en lång promenad i Brunos sällskap. Han är verkligen sällsynt sympatisk. Vi gingo längs kajen och tittade på stora båtar och sågo på när “Tisnaren” ett av våra största motorfartyg just förankrade därnere. Det var härligt väder. Praktfull rodnande solnedgång, som sedan efterträddes av en mjuk, dimblå skymning. Vi gingo genom Slottsskogen hem, och berg och träd bildade de vackraste silhuetter mot den svagt opalfärgade himlen.

Och vi talade om mångt och mycket. Och våra åsikter tyckas vara alldeles ovanligt samstämmiga. Nu har jag egentligen inte skrivit “dagbok”, utan i en följd då jag fått tid, talat om senaste tidens händelser. Hädanefter skall jag försöka att skriva så ofta som möjligt.