Jag tycker verkligen själv, att det är mycket tråkigt, att jag så totalt försummat min gamla präktiga kamrat, dagboken, de sista månaderna. Nog har jag haft fullt upp att skriva om. Men inte ett ord har jag skrivit om min vistelse i Göteborg i julas, och allt som sedan har hänt tills jag igår, lördagen den 28 februari 1920, slutade min plats i Skandia för att nu resa till Göteborg och bli bosatt där, kanske för alltid…
Det är så många olika tankar och känslor, som nu röra sig inom mig. Den sista tiden har varit så rik på händelser. Skall jag försöka skildra dem? Ända sedan nyår har jag haft mycket arbetsamt i Skandia. Herr Jansson kom visserligen upp från Skåne i mitten av januari och tog hand om taxeringsuppgifterna m.m. men jag har haft fullt upp att göra med bokslutet. Eftermiddagarna ha flugit fram med oanad hastighet. Syklubben har haft regelbundna sammankomster varje vecka. Syklubben består av Maja, Margit, Helga, Carola, Märta, Rut och mig, och vi ha samlats varje onsdag hos någon av oss. Och så har det sjungits, pratats och dansats, men vi ha verkligen också sytt och – läst roliga böcker. Alltid hög, glad och trevlig stämning – aldrig skvaller eller förtal, vilket vi högtidligen bannlyst från våra sammankomster. Så har det varit bio ibland och bjudningar och sånt.
De sista veckorna ha vi flera gånger haft Tolle och Ragnar här hemma och haft mycket trevligt. Första gången Ragnar var här, var han liksom lite högtidlig och blyg, men han märkte nog snart, att här gäller det bara att vara sig själv, så han var snart lika uppsluppen och livad som vi andra. Han och jag sympatiserar synnerligen bra. Lade bort titlarna gjorde vi ju första gången vi träffades – på Kalles tillrådan. En dag, en lördag förresten, voro Ragnar och Olle Israelsson här på eftermiddagen (Tolle hade rest till Uppsala). Olle gick jämförelsevis tidigt, men Ragnar trivdes så bra, så han stannade. Vi pratade och tittade på “Filmen”, och så kom vi på den idéen att “ligga framför brasan och berätta spökhistorier”.
Detta tillgick på så sätt, att vi lindade rött papper om skrivbordslampan och placerade den vid värmeelementet för att ge illusion av glöd. Så slog vi oss ned på kuddar framför “brasan”, Ragnar med huvudet i mitt knä. “Nå, nu får Du ta några riktigt rafflande historier, Du kan väl, Du som går på Karolinska”, tyckte vi. Nej, han kunde nästan ingenting, utan vi bara dillade, och jag flätade hans långa, ljusa, vackra framhår i 2 små nätta flätor med blå sidenband.
Sent omsider gav han sig iväg. Nästa lördag var han med Tolle här igen. Vi spelade och dansade hela eftermiddagen och han dansar alldeles utmärkt. Så tog vi en plåt, som glädjande nog blev mycket bra. Och sen slogo vi oss alla ned i soffan (Ack, vad det har flörtats i den soffan)!! Och nu fick jag ett kvistigt problem att lösa. Bör en förlovad flicka låta någon annan herre än sin fästman, hålla sin hand och krama den och kyssa sin arm, just vid armbågen? För det gjorde Ragnar, och trots min känsla för Kalle, fann jag behag i det. Kan det vara orätt? Herre Gud, jag har ett formligt behov efter smekningar ibland, och när Kalle är så långt borta så … Och Ragnar är lite yngre än jag och så rar…
Förresten ämnar jag fråga Kalle, när jag kommer dit ned. Emellertid måste pojkarna dock till slut bryta upp (fast med tydlig motvilja) ty klockan närmade sig hastigt halv 2. (Ett tag, när Ragnar och jag skulle bryta arm och bråkade värre, passade han på att kyssa mig i nacken också. Borde jag ha förintat honom med en blick?? I alla fall gjorde jag det inte).
På Söndag voro Tolle och jag på skidor långt utåt Edsviken i det ljuvligaste väder. Det var första gången jag var ute i vinter, och oh, hur skönt!! På hemvägen drucko vi kaffe på “solverandan” På Ulriksdal. Men Du milde, så varmt! Vi höll på att förgås, och det var ljuvligt att komma ut i luften igen. Hemvägen togo vi över Karlberg och jag fick det nöjet ett gå på Klara sjö under S:t Eriksbron ända fram till Inedalsgatan. Rut var borta på ett slags sammanträde i och för bildande av en “ideell klubb”, och hon kom inte hem förrän framåt kvällen.
