by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Hur skall man bära sig åt för att hejda tidens vilda lopp?! I fredags den 30 april, fyllde jag 25 år. Kvartsekelsjubileum. Nog känner jag mig ibland som jag skulle vara förfärligt gammal, men för det mesta måste jag nästan ännu ibland ta itu med skolflicks och odygdskänslorna hos mig. Och Gudskelov – det finns verkligen ingen, som tycker att jag ser gammal ut. De flesta gissa omkring 20. (Vad i all världen beror det på att en kvinna alltid är så nöjd med att anses yngre än hon är)??
Födelsedagens morgon var som alla andra morgnar. Intet kaffe på sängen och “Lucia heter denna dagen” som annars. Ungarna kom förstås in och pussade mig och gratulerade, innan de gingo till skolan. “Jag tänkte allt å gå dej kaffe på sängen”, tyckte Lillan, “men så fanns det inget dopp”.
På förmiddagen anlände ett förtjusande litet äppelträd från Kalle och en bukett tulpaner från lilla svärmor. Kalle hade fått i uppdrag att köpa dem. Så fick jag brev från Mamma, Naemi, Rut samt Greta Anneld och under dagens lopp anlände telegram från flickorna Berg, Tolle, Söderås och “gamla lunchlaget”. Mammas present utgjordes av en stor bordduk, ett halvt dussin servetter och halvt dussin kökshanddukar. Pappa ringde dagen efter och talade om att han köpt diverse koppargrytor och kastruller. Så fick jag ett dussin teskedar av Johanssons, en såssked av silver av Anna-Lisa, en uppsättning formar av Bruno och Arvid och en bok från Greta.
Dessutom de tidigare omnämnda presenterna från Kalle, hans hem och av Marta samt blommor av Eric Blomberg och flickorna Ljungström. Det var alltså den verkligt imponerande samlingen av presenter.
Dagens betydelse celebrerades med en enkel bjudning på eftermiddagen. Kaffe, litet frukt samt té med bredda smörgåsar. Gäster: Flickorna Ljungström, Anna-Lisa, hennes kusin Greta Ericsson, som bor hos henne, Arvid, Bruno och så Kalle förstås. Vi hade riktigt roligt, spelade, dansade, lekte cirkus o.s.v. Kalle stannade en stund efter de andra förstås för att säga ordentligt godnatt!
Första maj voro vi bjudna ut till Envalls, som bor på Askim, men kunde inte fara, ty på förmiddagen fick Kalle telegram hemifrån, att Oskar dött klockan 6 på morgonen. Fastän vi så länge gått och väntat detta budskap, kom det som ett hårt slag.
Stackars, stackars Elvine!! Dagen därpå fick Kalle brev från Adolf, där han bl. a. skrev “Det var en härlig dag att dö på, knoppande vår med strålande sol”. Då Kalle och jag på eftermiddagen voro ute ett slag, fingo vi på lyktstolparna se löpsedlar med underrättelse, att kronprinsessan avlidit. Vi kunde knappast tro det. Vilken förlust för konungahuset, denna älskliga duktiga furstinna, som gjort sig så omtyckt i Sverige under de 15 år hon vistats här. Och alltid har hon blivit nämnd som ett mönster för en maka och husmor. Det var blodförgiftning efter en varbildning i käkhålan med tillstötande ros i ena ytterörat som ändade hennes liv i en ålder av 38 år. Nu har Sverige verkligen landssorg.
Vårens och glädjens dag, första maj, blev alltså en sorguppfylld dag. Vi tillbrakte den i all stillhet här hemma. På söndag voro vi på T.S. konsert, och fick höra härlig sång med bariton och tenorsolo. Det var en stund av verklig njutning. Jag åt supé med Kalle på C.S. och sedan följde han mig hem. “Men jag måste gå tidigt ikväll, för imorgon bittida skall jag resa till Mollösund”! Hur det nu var, vi kunde inte skiljas tidigt. Jag var så trött, att jag gick och lade mig. Jag känner det inte alls besynnerligt att bädda och lägga mig mitt för hans ögon! Så lade han sig på ottomanen bredvid mig, vi pratade att börja med, men tystnade så småningom och endast läppar och ögon talade sitt tysta, vältaliga språk.
Ack, när man älskar – det är som man aldrig skulle komma nog nära den älskade! Vi tryckte oss så hårt mot varandra, att andedräkten blev kort och flämtande och våra kysser blevo allt hårdare och mera lidelsefulla. Det är naturen, som pockar på sin rätt, rätten att få hängiva sig helt åt den älskade, att få smälta samman med honom i en domnands sällhetsberusning.
Ack, varför måste så många hänsyn tagas!? Varför kan jag inte utan alla band få ge mig helt åt honom, som jag älskar!? Oh, detta kalla förstånd, som ej vill låta känslan ta ut sin rätt, som plågar och pinar oss. Men inatt kunde jag inte helt stöta honom tillbaka. Han fick en försmak av den ljuvlighet vi tillsamman få njuta, först då vårt förbund även lagstadgats inför världen! Det var ingen full kärleksnjutning – det förbjöd min oskuld, och för mig var det endast smärta. Men ack, min Gud, hur jag brann av begär ett ge honom ännu mer. Jag blygs ej alls att tala om detta. Människornas lagar ha ingen rätt att hindra naturens vilja hos två, som älska varann så innerligt som vi! – Men ändå – vi måste taga hänsyn till så mycket. Ack, att vi snart, snart kunde gifta oss!
Idag på förmiddagen ringde han från Marsstrand. Han kunde inte börja med något arbete, förrän han hört min röst, sade han. Och jag var så glad att höra hans.
by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Sällan sågs väl maken till aprilväder! Ena stunden regnar det, den andra stunden tittar solen fram bakom ett moln, för att strax försvinna igen och så kommer det en skur. Och ibland regnar det, fastän solen skiner, för omväxlings skull.
Regnet har dock betydligt haft överhanden hela månaden. Visserligen skall det ju vara så bra för årsväxten med mycket regn på våren, men jag undrar i alla fall om det inte kan vara mer än tillräckligt med väta nu. Blåser gör det ju förstås också nästan jämt, men det är ju typiskt för Göteborg, så det får man väl finna sig i.
Kalle och jag begåvo oss igår förmiddagen med 10-båten ut till havs. Blåsigt och kallt var det, så vi kunde inte njuta av den friska, saltmättade luften på överdäck mer än små korta stunder. Dessemellan fingo vi krypa ner under däck i den kvava ångbåtsatmosfären.
Jag, som blivit så van vid Stockholms skärgårds leende natur med alla dess små lummiga holmar, smala sund och skogbeväxta stränder, kunde knappast undgå att se det dystert karga och stränga i vår skärgård. Grått, grått, grått i alla nyanser.
Visserligen har ju grönskan ännu ej hunnit spira fram, men det finns ju så få fläckar, där det kan växa någonting, att även på sommaren utgör det grå hela färgspelet. Kala, grå klippor. Men på samma gång är det något storslaget över sådan ödslighet. Den vida vattenytan, som sträcker sig så oändligt långt bort, där den möter himlen i en dimmigt grå linje.
Vi landstego vid Hälsö, och jag skådade nu åter efter 6 års bortavaro det lilla fisklägets stugor, bryggor, sjöbodar och båtar. Fru Korneliusson i handelsboden visade oss fram till Jakobssons, där vi hyrt. Fru Jakobsson tycktes vara en synnerligen välvillig person, som bjöd på kaffe och var mycket artig och tillmötesgående. Vi skola ha tre rum och ett stort kök, allt fullt möblerat, t.o.m. en orgel fanns i matsalen. Men jag skall nog laga, att alla de porslinsfigurer och vaser av alla upptänkliga slag, vilka prydde “biråar” och bord, småningom kommer undan. De typiska “Herren välsigne vårt hus” tavlorna och hjorthuvudena på väggarna får man väl finna sig i. Stugan ligger högt med en härlig utsikt över havet. Utanför fanns en liten miniatyrträdgård under en berghäll, där två små fruktträd kämpar mot de hårda vindarna. Vi togo en promenad bort till “Västeräng”, och klättrade i de mest förtjusande romantiska klippor med klyftor, hålor o.s.v.
Där kommer det att bli ljuvligt till sommaren. Fru Jakobsson ville i sin vänlighet bjuda på middag men vi avböjde tacksamt och plockade istället fram våra medförda ägg och smörgåsar. Efter att ha överlämnat 50 kronor som “handpengar” (hyran för sommaren är 500) återvände vi med 3-båten till stan.
På kvällen skrudade vi oss fina och voro på Lorensbergsteatern för att se Shakespeares “Som ni behagar”. Det var en förtjusande uppsättning dräkter, dekorationer, sång och musik – allt bidrog till att det nätta lustspelet blev en stormande succes. I Stockholm ha de nu fått sin uppmärksamhet så fästad på denna teater, att där alltsomoftast synas skådespelare från huvudstadsteatrarna bland åskådarna i salongen, och i ett par tidningar har Lorensbergsteatern blivit nämnd som Sveriges främsta. Säkert är att den förtjänar det.
by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Kalle kom förstås och avbröt mig igår. Sista veckan har det verkligen varit riktigt jobbigt. Förra söndags morgon anlände Marta med “Saga” från England. Jag måste upp klockan 6 för att möta henne. Vi hade redan för länge sedan bestämt, att hon skulle bo här, medan hon på hemvägen vistades i Göteborg.
Jag hade funderat ut så bra att Kalle och jag, ytterligare förstärkta med Bruno först och främst skulle möta henne vid båten, och sedan skulle vi tillsamman ha diverse roligheter för oss. Så kom torsdag ett telegram till Kalle, däri han ombads att genast komma hem, ty Oskar var så sjuk. Stackars Oskar och Elvine! Han dukar endera dagen under för lungsoten, och hon… Åh – stackars, stackars Elvine!
Kalle reste redan samma kväll. Så det blev bara Bruno och jag, som togo emot Marta. Bruno var även inbjuden till middagen, som vi gjort särskilt god och med vin till efterrätten. Som det egentligen aldrig är något trevligt att gå ut någonstans på söndagkvällen, stannade vi hemma. Pappa är nu ute på en affärsresa, så vi kamperade i hans rum. Och låg förstås och pratade halva nätterna. Marta är så lustig med alla sina uttryck sådana som t.ex. “Va’ de’ inte oerhört roligt! Så ohyggligt trevlig den där är!”
“Du måste medge, att de’ va’ humor! Så enastående humor”! o.d. Särskilt “humor” använder hon i tid och otid, men det påpekade jag för henne, så hon lovade att försöka lägga bort det.
Som en för tidig födelsedagspresent fick jag av henne två små näpna “boudoir-caps”, som hon virkat av pärlgarn och monterat med tyll. Särdeles rara och originella. Dessutom fick jag en trevlig “städhuva” som hon likaledes själv förfärdigat samt en ask förtjusande, parfymerede cigaretter.
Redan på måndag morgon var Kalle tillbaka. Aven han hade med sig från sin mor en för tidig födelsedagspresent och en sådan present!! Två stora hemvävda drälldukar och ett dussin dito handdukar. Och så hade lilla, rara “farmor” satt en liten bukett blommor på paketen. Jag blev så förfärligt glad. Och fullkomligt mållös av förtjusning blev jag, då Kalle redan överlämnade sin present, en gräsligt trevlig Seneca Vest pocket Camera.
Nu skall här fotograferas, så fort jag hunnit lära mig sköta den. På måndag förmiddag voro Marta och jag jämte Kalle och en av hans kamrater från byrån, amanuens Torsten Lenck, på Wollmers tésalong och lunchade.
Ett verkligt trevligt ställe. Sedan bjödo herrarna på middag på sitt “lokus,” C.S. men dessförinnan hunno Marta och jag vandra genom tavelgallerierna på museum och därefter bestiga Skansen Kronan och beundra utsikten med tillhjälp av pappas utmärkta kikare.
C.S. visade sig vara ett riktigt trevligt ställe och efter middagen fingo vi kaffe och punsch hemma hos Lenck. Sedan måste denne till sin stora förtret avstå Marta till Bruno, med vilken vi andra kommit överens om att se “Lille Hertigen” på Storan. Vi hade härliga platser i första radens fond, och det hela var riktigt trevligt.
Vi hade dock alla medlidande med stackars Kalle, som dels åkt på tåg, dels vakat vid sjukbädd i 4 nätter. Så vi kommenderade honom att gå hem och lägga sig, och sedan knogade vi, dinglande vid Brunos armar, åter upp för Skansens Kronans branta vägar och beundrade det trolskt vackra panoramat av Göteborg i nattbelysning. På tisdag hälsade vi på Ingvor Berg på förmiddagen i Lignells charmanta hem och pratade väldeligen.
Efter middagen samlades här Anna-Lisa och Eric, Lenck och Kalle och vi hade en riktigt trevlig afton innan vi skiljdes åt, de två första gick helt snällt hem, men vi andra skulle gå på Cosmorama och se “Daddy Longlegs” med Mary Pickford. Så trevligt som boken kunde det ju inte vara, men det var nog så bra hopkommet.
Marta hade förut sett den i England och tyckte, att den var “verkligt klämmig”. Från biografen vandrade vi till Lorensberg och superade under glad stämning.
Och så hem, även Marta och Torsten (lagt bort titlarna!) arm i arm förstås. Och så reste Marta Klockan 12.05 på onsdag middag. Jag hoppas, att jag lyckats arrangera så att hon hade glada minnen härifrån, och det tycktes hava lyckats enligt det brev jag idag fick från henne, där hon sänder ett “verkligt tack för senast” och försäkrar, att det var “oerhört roligt”.
Sen på torsdag övergav även lilla mamma oss. Hon skulle nu äntligen resa på en länge planerad tur för att hälsa på diverse släktingar och till sist i Stockholm.
Harry och jag följde henne till tåget. Den förre inspirerades av omgivningen till den grad, att han helt plötsligt förvandlades till ” Vilda Pantern”, tågrövare på Americas stäpper. Under de vildaste krumsprång och grimaser klängde han omkring i alla tillgängliga kedjor och läderstroppar och höll på att skrämma livet ur en stackars gammal herre, genom att just då denne intet ont anande spatserade förbi, uppge ett krigstjut från sitt gömställe bakom en kupedörr. Vi skämdes alldeles rysligt för honom. Nu är jag sålunda lämnad allena med hela hushållsbördan och ungarna. Och nog är det förskräckligt arbetsamt, men nog skall jag gå iland med det.
Idag har jag verkligen arbetat mig trött. Städat på morgonen, lagat mat och bakat rågbröd och vetebröd. Usch, så besvärligt! Men jag kunde allt ändå! Det sista jag så uträttat var att steka köttbullar till mat åt barnen i morgon, då Kalle och jag skall fara ut till Hälsö för att se på ett ställe, som vi hyrt för sommaren. Kalle var här ett tag på eftermiddagen men han fick knappt ta i mej så nermjölad, som jag var. Nu är han på “sammanträdesmiddag” på Långedrag. Jag kan just undra, om han kommer upp och säger godnatt ikväll?
by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Klockan är 20 minuter i 10 den 23 april. Inte för att jag tror, att jag får sitta vid min skrivning någon längre stund, ty trots den sena timmen ringde Kalle nyligen och bad i bevekande ordalag att få komma och hälsa på mig ett tag. Vi ha nämligen inte träffats förut idag. Han har varit med några utställningsgubbar på middag etc.
Men kunde tydligen inte hålla sig från att komma och ta’ godnatt av mig. Det är verkligen underbart, hur olika mina känslor för Kalle äro nu, mot vad de voro då jag ännu, skild från honom, vistades i Stockholm. Då tyckte jag han var så långt borta, nästan overklig, och fastän jag ofta tänkte på honom och vi brevväxlade så flitigt, kunde jag vid rannsakan av mitt inre inte finns allt-annat-till-bagateller-görande känslan för honom. Utan kvaldes t.o.m. ibland av riktiga tvivel. Nu däremot…
Jag är så glad och lycklig att vår kärlek för varandra tycks tilltaga för varje dag. Åtminstone säger Kalle för var gång han träffar mig, att han är ännu kärare än sist, fast han då trodde, att ingen människa skulle kunna bli så kär! Och jag har lärt mig, vad verklig kärlek vill säga. Allt hos honom bidrar till att ytterligare stegra mina känslor. Han är så manlig, rar, snäll, glad och humoristisk. Hans utseende är så genomtrevligt. Och så älskar han mig så innerligt. Allt detta har bidragit till att under de två sista månaderna, då vi varit så mycket tillsamman, har den vissheten allt starkare gjort sig gällande för mig, att vi från början av ödet äro avsedda för varandra.
Jag är så innerligt glad och tacksam över att ha kommit till denna visshet. Den gör, att jag nästan alltid känner mig nöjd och belåten. Trots alla hushållsgöromålens tröttande enformighet.
by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Kära Tolle!
Såsom en kompenasation för alla de brev från Kalle, vilka Du enligt utsago fått försaka för min skull, ämnar jag nu sända Dig några rader i all anspråkslöshet. Vid genomletandet av bokskåpet fann jag häromdagen “A Midsummernigthtsdream”, som jag av misstag fick med mig hit. Jag upprördes av fasa över mitt slarv att ännu ej återsänt boken till dess rätta ägare, och skyndar jag mig nu att gottgöra detsamma. (slarvet nämligen). Sorgligt nog har jag ej hunnit läsa ett dugg.
Hur lever världen med Dig nu för tiden? Följer Du bara med strömmen, eller har Du något särskilt för Dig? Du må tro, att jag arbetar. Mamma och jag gno som vildar (ganska malplacerad jämförelse med avseende på mamma) för att sköta hushållsmaskineriet med all dess matlagning, städning, tvätt, bakning, klädsömnad, strumpstoppning m.m. o.d. etc. och därtill åtskilliga ungar av olika nationaliteter.
Den svenska är givet besvärligast. Men så ha vi två synnerligen livskraftiga representanter för densamma. Familjens hopp, men sorgligt nog hittills allra svartaste får, femtonåringen Harry, skulle med alla sina galenskaper ge anledning till att fylla volymer. Jag nöjer mig med att omtala, att han förutom en ovanligt missljudande målbrottsstämma, som dock ingalunda tycks verka hämmande på hans sång, eller talförmåga, är i besittning av bl.a. en cykel, som alltid är i behov av reparation och på vilken alla slags signalredskap, lånade eller “tillbytta” av kamrater, ständigt omväxla, det ena värre än det andra.
Tro inte, att de användas bara utomhus! Nej då, vår tambur och trapporna tycks även behaga den unge munnen som “resonansbotten”. Så har han rullskridskor, med vilka han gör fruktansvärda, men “tyvärr” höll jag på att säga, alldeles ofarliga kullerbyttor över trösklarna. Att han, till Lillans stora förtret, spolar hockey med hennes bollar i matsalen och på andra ställen, helst där några kristallpjäser o.d. förekomma, är ju helt naturligt. Läxor tycks han aldrig ha några. Och om jag med schemats hjälp lyckats upptäcka några, så kan han dem naturligtvis “för dom har vi haft förut”. Ja den, må Du tro, är dyrbar!
Lillan är ju i någon mån bättre. Fast fasligt odygdig. Sista tiden ha de fått dille på schack, vilka matcher dock regelbundet upplöses i högljudda gräl och ej sällan handgripligheter. Och alltid är det “den andres” fel förstås.
Lilla österrikiska Emy är välgörande snäll och lydig. Hon talar ännu ej någon egentlig svenska, utan vi försöka åstadkomma tyska. Men, Du milda, vad jag legat av mig i det ämnet! Emy har ohejdat roligt åt mina förtvivlade ansträngningar att undvika alltför grova bockar. Häromdagen blamerade jag mig till den grad, ett jag gav henne “einen Kopf, wenn sie sollte Kaffee trinken.” Oj, oj! Men det var ju bara i hastigheten förstås.
Det förundrar Dig väl inte nämnvärt att Kalle och jag träffas varje dag. Nu måste vi ta skadan igen för en massa förlorad tid! Men när han är här, får han helt snällt sitta och konversera med mamma och pappa, medan jag oavbrutet broderar på mina gardiner, hela tiden. (Hm). Han har emellertid redan visat oroande tendenser att övergiva mig, rätt som det är. Jag vet inte, om Du hört, att han nu övergått från industrien till fisket.
Kan nu aldrig öppna munnen utan att förvåna en häpnande omgivning med hur många tunnor sill det fiskades där och där, då och då, och dessutom överhopa oss med de besynnerligaste namn på en massa gamla fiskgrunkor o.d. Min stående fråga är hur många metkrokar han nu fått ihop, vilken vänlig fråga dock bemötas med föraktfull tystnad.
Men för att återgå till hur han då och då ger sig iväg från mig, var han strax efter min hitkomst en vecka i Smögen och samlade ihop en massa skrä… nej, jag menar högst intressanta museiföremål. Varibland även för egen del, en gammal flintlåsbösse, som ju egentligen ej kan räknas till fisket.
Och nu är han helt ogenerat i Köpenhamn och vräker sig på utställningens bekostnad under förevändning att besöka en synnerligen instruktiv fiskeriutställning därstädes. Igår fick jag ett kort från “Wivels” och på detsamma förekom bl.a. även ett s.k. nubbeglas, så man kan ju förstå, vad de (han har ett par likasinnade i sällskap) egentligen ha för sig!
Så skall han den 3:dje maj till Östersund och “vände härjedalinger”. Är det inte höjden! Vara borta just den vackraste vårtiden, då vi skulle gått och svärmat i parkerna! Oh, vilket öde!! Och när han så återkommer från “fältet”, skall han väl till Shetlandsöarna och meta torsk e.d. Du ser, vilken hårt prövad kvinna jag är.
Nej, kära Du, jag tar väl dö’ på Dej genom min fruktansvärda svada! Och så kallar middagen. Hälsa familjen Eriksson och Din syster så mycket, ävenså Rut, om Du träffar henne!
Din tillgivna väninna Judit.
